HEJ BARN!!!
JAG HAR EN SÅN JÄVLA IDENTITETSKRIS JUST NU!!!
Gnaahahhhhhh....
Hej då!

Jag lever just nu i ett slags inre ingenmansland (enligt wikipedia: Ingenmansland (lat. terra nullius) är ett markområde som ingen brukar eller har kontroll över). Jag känner mig helt plötsligt helt otroligt vilsen, som om jag irrar omkring i det där vita som man tänker sig finns utanför rymden. (Eller är det bara jag som tänker mig att vid rymdens slut finns bara...vitt?) Kanske för att jag i veckan insett att hela jävla världjäveln ligger för mina fötter, och det är en väldigt skrämmande känsla; att inte ha något definitivt som man är skyldig att klamra sig fast vid, att man är totalt jävla fri. 
Jag kan umgås med vem jag vill, må hur jag vill, flytta vart jag vill, tycka om vem jag vill, plugga vart jag vill (dock inte vad jag vill, hehe) och göra precis vad jag vill - 
GGNNNNN AAAAAAAAAAAAAH!!! 
Jag har ingen fast punkt i min vardag, ingen grundplan jag måste utgå ifrån. Jag tycker inte om det. Kan ingen bestämma åt mig, kan jag inte få växa ihop med någon?!?!
Ska skriva en kontaktannons (alltså, nu har ju jag en helt underbar liten herre som jag tycker om att pussas och kramas och sitta ihop med ibland, MEN HAN ÄR JU SJÄLVSTÄNDIG, så jag måste hitta en kompis eller liknande som är lika behövande som jag.) och se till att hitta någon som vill kräva att jag ska göra allt för honom/henne (nej, jag är fortfarande för envis för att skriva "hen"), som kan hitta på framtidsdrömmar åt mig och som kan suga musten ur mig.
Finns du, människa som vill bestämma mitt livsöde åt mig, därute någonstans? RING MIG SNARAST! 

Det är skönt att vara hos mamma som säger "kan inte du plocka ur diskmaskinen?" "Amanda, nu är det mat!" eller "Imorgon måste du göra det här och det här". Livet är så mycket enklare och bekvämare här. Jag vet precis vad jag borde göra och vad jag inte borde göra. Hela tiden. 
Dessutom älskar jag ju min mor innerligt. Hon är en liten prinsessa. Ja, prinsessa, inte drottning. En liten isprinsessa i blommiga Dr. Martens och trollnäsa som tappar bort sig bakom snöhögarna på Olof Palmes torg. (Ja, detta hände idag. På riktigt.)
Tänker föralltid stanna hos mammen. Åker aldrig tillbaka till Gotland och mitt ständigt ostädade studentrum. (Skojabaaah) Nämen fan, det är mysigt här. Och jag trivs här. I snön. Med mamma och kissen, lillasyser, mormor och morfar. Jag har det bra. 
Kanske inte är så vilsen ändå. 

Hej.
Jag ville bara meddela att jag har helt fruktansvärt smutsigt hår och att jag blivit tjock som ett djur. (Ja, vilket djur får ni välja själva.)
Dessutom är hela jag helt fuktig och klibbig, då jag hängt tvätt på rummet och det... Blir fuktigt här inne då....
Detta göra mig ledsen.

På onsdag åker jag hem till Sundsvall och får ÄNTLIGEN träffa mamma och Kanin igen.
Detta gör mig glad.

Idag har jag en ledsen-dag.
Och jag kan inte tröstäta, för då blir jag tjockare och därmed ännu ledsnare.
Det är en ond cirkel.
Jävla helvete.

Hej kids. 

Jag har en klasskamrat, en väldigt fin människa, som dagligen får mig att reflektera och fundera över saker som jag aldrig tidigare tänkt på eller ens orkat ta till mig. Paulina heter denna fröken. (Och ja, jag inser hur smörigt det är att blogga om en klasskamrat, men Paulina behövs i det här inlägget.) 

Paulina får mig väldigt ofta att, bara genom att öppna munnen, avdramatisera hela min existens. Eller allt och allas existens, egentligen.  På ett positivt sätt. 

Jag har börjat känna efter hur verkliga saker och ting är, hur relevanta de är för mitt välmående och jag har faktiskt tänkt en tanke som jag aldrig kunnat tänka förut: i grund och botten är alla bara kött, ben, blod, senor och nerver ihoppackade i varsin kropp. Vi är ett enda stort verktyg; kroppen, som av någon anledning kopplats ihop med ett "jag". 

Alla dessa invecklade existentiella frågor, funderingar och tankar som Paulina spottar ur sig har lett till enorma framsteg i min kamp mot jaget. Och nej, förmodligen inte på det sätt som ni tror; jag har inte funnit meningen med livet och inte heller Gud. Jag har bara, t.ex. lärt mig att jag kan gå in på en affär utan att dö av panikångest om jag bara tänker på att alla övriga kunder faktiskt bara är vandrande köttklumpar. För så är det ju. De råkar bara ha känslor och tankar, som egentligen inte rör mig alls. 

För jag är en egen vandrande köttklump. 

Härom veckan hörde jag Paulina ställa någon frågan: 

Åt vilket håll springer den som inte vet vart han ska? 

I samband med detta sa hon, senare under kvällen (det kan lika gärna ha varit en helt annan dag, jag har ingen koll på tiden.) att de flesta människor springer ju bakåt. Och att det är dumt, för det säger ju sig självt att hon man springer baklänges kommer man snubbla över saker och göra sig illa. 

Just detta är just nu extremt relevant för mig, och jag sög åt mig vartenda ord som en liten svamp. 

Det säger ju sig självt, att om man springer baklänges kommer man snubbla över saker och göra sig illa.

Ja, Paulina. Ja. 

Alltså,
det finns ju massor av saker som man minns ifrån det goda 90-talet, som gör en sådär sjukt nostalgisk att det bubblar i hela kroppen: pokémonkorten, platåskorna, Britney Spears gamla dängor, latjo lajban osv, osv.
Jag kom dock nyss på det mest fantastiska någonsin, ett bortglömt stoff från detta ljuva årtionde (för min del i alla fall): den färgade skinnjackan.

När jag var sisådär 6 - 7 år gammal ägde alla mina kamrater en alldeles egen färgad skinnjacka. Ofta lila. Väldigt ofta lila. Lila var hippt.

Jag hade, trots mina föräldrars just då kanske lite halvtaskiga ekonomiska situation välsignats med en av dessa vackra skapelser. Och dessutom; matchande skinnbyxor.
Jag var aldrig cool när jag var liten, snarare tvärtom, jag tror nog jag ansågs nog vara en s.k. "tönt" emellanåt (ja, det går ju upp och ner hela tiden i den där åldern.) men vid det här tillfället var jag fan coolaste katten i stan, kungen i djungeln, herren på täppan.

Kontentan av detta: känner mig som en tönt den här veckan. Ska nog köpa en lila skinndress.

HEJ HELA JÄVLA VÄRLDEN
JAG VILL BARA ATT NI SKA VETA ATT JAG HAR EN POJKVÄN (om man nu kan kalla honom för pojkvän) SOM JAG ÄR HELT ÖVERJORDISKT KÄR I OCH SOM JAG VERKLIGEN VILL VARA MED, HAN BETYDER JÄTTEMYCKET FÖR MIG!!!
JAG ÄR BARA KÄR I HONOM OCH INGEN ANNAN OCH HELST AV ALLT VILL JAG VARA MED HONOM HELA TIDEN, VARJE DAG, VARJE VAKEN SEKUND!!!
JAG HAR HAFT FÖRHÅLLANDEN INNAN DETTA OCH DE HAR SATT SINA SPÅR MEN JAG VILL INTE ATT DE SKA PÅVERKA MITT NUVARANDE FÖRHÅLLANDE, DET ÄR FÖR VIKTIGT FÖR MIG,
OKEJ HAR HELA VÄRLDEN SETT DET HÄR NU?!
BRA

Hej igen.
Är så jävla bipolär idag.
SÅ JÄVLA BIPLOÄÄÄÄÄR!!!
0.15 i det här klippet hittar ni mig:

Nyss stod jag på livets kant och badade bland rakblad och snaror, skrev självmordsbrev på lunarstorm och målade ögonen sotigt svarta.
Nä, skojar, men jag var ledsen, som ni kanske läst.
Så ringde mamma och jag fick gråta en skvätt, sedan fick jag ett fint sms
och sedan blev jag glad.
Eller mindre ledsen i alla fall. Och det är ju skönt.
Nu ska jag äta nyponsoppa och leverpastejsmackor.

// Det lilla vansinnet.

Hej.
Lever i ett litet jävla helvete just nu.
Saknar och saknar och saknar
är blockerad blockerad blockerad.
Har ben som inte vill röra sig ordentligt och ett huvud i ständig värk.
Men det finns ju de som har det värre VAFAAAAN!
Jag har ju i en varm och mjuk famn att gömma mig i, pussar på pannan, folk som stryker mig över kinden och de bästa vännerna i hela världjäveln.
Tog mig idag in till stan för att fika med två av dessa; Maja och Warden, som jag för övrigt inte sett på nästan en månad. Vilket känns jättekonstigt, eftersom de var i princip hela min vardag innan jag flyttade till Fårösund.
I alla fall...
Här är en av de första bilderna som någonsin togs på mig och Warden tillsammans.
Den gör mig hemskt glad:

Jonatan

Laserleden, 

de har skjutit skallarna av oss. 

Bäckarna är små och ser ut att inte riktigt veta alls vart de ska ta vägen - 

kastar sig om varandra i bestörtning.

Som enskilda droppar kunde de knappast vetat att de skulle slungas mot marken för att tillsammans med identiska främlingar tvingas bilda kompanier, rinna längs med trottoarer. 

Du har din svarta kappa på dig, 

och din vänsterpartiet-pin på kragen, såklart. 

Du berättar om exakt allt han sagt och känt om och för mig de senaste tre månaderna 

och jag förmår mig inte att hålla för öronen. Inte ikväll. 

Varje ord är så förbannat nära. 

Du skrev en dödsannons på vår virtuella verklighet 

och jag kunde inte ens protestera. 

Det gick inte att förneka: det är dött, vi är döda och kommer aldrig att återuppstå.

Du är bara för frisk som människa för att förstå hur ont det egentligen borde göra. 

Gummisulorna värker mot asfalten, blir blöta och hala.  

Utan att ens låta läpparna separera, och utan att ens se på mig säger du det:

Vi har förlorat allt.

Jag vet, Jonatan. 

Vi borde skjuta skallarna av oss. 

Älskar att komma hem till Fårösund efter att ha varit i stan en hel dag. Det är så tyst och skönt och internatet känns alltid så varmt och mysigt. Välkomnande, hemma på något sätt.
Idag har jag flyttstädat på Vinetagatan hela dagen, nu ska jag krypa ner i sängen (min egna för en gångs skull.) och titta på Paradise hotel norge, bara för att jag fortfarande är tonåring och därmed får titta på sånt fastän det är skit.

Hejs.

HEJE!
Nu ÄR det längesedan jag bloggade. Av den enkla anledningen att min dator gick sönder. Igen. (Det kanske jag redan har skrivit om...) Min nya dator, kanske det finaste jag någonsin ägt, bah "knak" (eller hur det nu låter när skärmen på en dator går sönder.) och så kunde jag inte göra så mycket åt saken, för expert, som jag köpte den hos, hade gått i konkurs bara dagarna innan den här incidenten.
Beställde i alla fall en ny förra veckan. För 2500 spänn. En gammal, ful, lite så som jag minns pappas första bärbara dator som han köpte någongång under min barndom. (Har ingen aning om när det var, när fan började man använda bärbara datorer? Det kan lika gärna ha varit när jag var 13 såväl som när jag var 5, om ni frågar mig.) En sån där med en liten spak mitt i tangentbordet som kan styra musen. Det fina med detta: Världen går inte under och jag kommer inte gråta floder om denna lilla maskin lägger av. OCH eftersom att den är byggd som en tegelsten gör det kanske inget om jag tappar den i backen, sätter mig på den, spelar fotboll med den, eller liknande. Jag har äntligen en dator som jag kan använda till det jag tänkt använda den till: att skriva, fEjSbOoKa och titta på film. Fett skönt.

Jag har flyttat till fårösund nu i alla fall. Har lite dålig koll på om jag har skrivit om det. Hm. Skönt är det i alla fall. Som fan. Det tar mig två minuter att gå hemifrån till skolan. Och jag har folk omkring mig hela tiden, så jag kan leka om jag vill. Tvärs över korridoren bor Johanna. Det är trevligt, för då kan jag ta två steg, knacka på och bah "villru ha te?" eller "haru nå socker?" typ.

Har skrivarvecka den här veckan. Vilket innebär att vi ska sitta på kammaren och låta småfingrarna smattra hela veckan. Jag kom liksom av mig i det, hamnade i en stor, varm säng med världens finaste människa istället. Här har jag hållit hus de senaste 4 dygnen, ålat omkring mellan duntäcken, endast med korta små avbrott som toalettbesök och matpauser. Ja, lite skola hann jag faktiskt med igår också. Planerar att fortsätta bo i den här sängen till imorgonbitti, då jag återvänder till internatet i Fåris.

Angående mitt välmående... Jag vet inte, om jag ska vara ärlig. Haha. Ibland mår jag piss och skit och allt däremellan, men emellanåt spritter det till i mig och jag blir glad och mår rätt bra. Jag har rätt fullt upp hela tiden, vilket hjälper rätt mycket, det är liksom skönt att ha något än allt eländeeeee att tänka på. Jag har ju dessutom en helt fantastisk människa som jag får spendera dagarna med (nja, inte alla dagar ju, men många.)och som gör mig glad och pirrig i kroppen. 
ALLTSÅ JAG KAN INTE SKRIVA MER NU FÖR JAG SVETTAS OCH DET ÄR HANDIKAPPANDE!!!!

HEJ DÅ!!!

Kopierar min senaste facebookstatus för att beskriva dagen:
"Amanda Svalberg försökte göra upp med sitt förflutna. Det förflutna blev argt. Vann alltså ingenting på det. Packar flyttkartongerna fulla och drar till Fårösund istället. Fortsätter vara nykär."

Japp. Precis så.
Jag är helt plötsligt rätt tillfreds med min situation. Saknar liksom inte min gårdag lika mycket längre. Inte lika mycket som jag gjorde t.ex. imorse. Har idag fått bekräftelse på att det är dags att gå vidare, att det inte finns någonting att hämta i saknaden. Blev skriken åt, skrattad åt, ropad efter idag. Fick för första gången på länge höra en desperation som jag inte hört på månader. Men jag gick därifrån utan att ens se mig om. Och nä, jag tänker inte ens fundera på vad som hände när jag lämnade grinden och de där mjuka små pojkhänderna som krampade kring järnet tillslut släppte taget och gick in till sig igen.
Det som var det var och nu är det borta. Bortblåst FOOOOOOOOOOOOSSSSSSSSCCCHHHHHHHH!
Eheh... Mmm, så låter det. När saker och ting blåser bort... Alltså...

Jag är stressad som ett djur.
Packar, planerar, gråter, skrattar, dränker mig i diskhon, hänger mig i tvätten, packar ner mig i kartonger, skrattar lite till. Lämnar mascarafläckar på axlar, leenden på läppar, sår på andras armar och irritation i luftrum. Är här och där och överallt, har spring i benen, gråt i halsen, ont i magen, sol i sinnet. Ja, osv. Ni fattar kanske poängen.

Vill komma iväg till Fårösund och mitt rum nu, men det verkar inte bli av innan helgen, eftersom det inte finns bilar att låna från skolan innan dess. Och jag har ju miljoner onödiga saker som måste fraktas till internatet. Kan ju knappats ta småbenen dit, eller ens bussen. Prrrrrrrffffffffffffffffffffffffffff...

Mene...
Dä fixase nog.

Läste nyss ett gammalt blogginlägg jag skrev någon gång förr-förra vintern, när jag bodde i Sundsvall.
En mening som gav mig en känsla av att allt kanske inte är helt åt skogen,
att jag egentligen vet varför saker och ting blivit som de blivit,
och att det kanske är bäst så.
Nu ska jag upp om tre och en halv timma.
Bäst att lägga sig kanske.

Jag lägger ut för mycket skit-inlägg.

Skiteri

Du ligger på Adelsgatan
i sängen som är din och inte vår.
Det är så frustrerande
för jag vet att det bara hade tagit mig
två minuter att ta mig till dig
om jag trampat så fort
mina festdansarfötter förmått.

Vi skulle ju bli vuxna tillsammans och jag
kunde få bestämma vad vår pojke skulle heta
för
så länge du fick en dotter som hette
Leia
skulle du vara nöjd.
Leia Leijon.
Förlåt, det är inte alls ett fånigt namn, jag vet inte varför jag sa så.

Jag älskar dig.
Jag älskar dig så desperat och blödande och intensivt
att det enda
som motar bort närvaron
av din frånvaro
är att karva upp mina handleder.
Att bit för bit,
millimeter för millimeter
separera all hud du någonsin berört
från köttet.

Det är äckligt och slamsigt
och
det blöder.
Du har aldrig sett mig blöda,
för jag var alltid så försiktig.
Men älskling,
det finns mycket som gör ont,
hur försiktig man än är.

Du är så nära men jag kan inte nå dig
för din värld och min
har avgränsats,
brutits isär
av en stor grind i svartmålat järn.
Och jag får inte missbruka ditt nummer
för risken finns
att jag blir blockerad
från din sfär igen,
utestängd och utelämnad
och att jag tvingas svälja
mina vals konsekvenser
trots att jag redan är proppmätt -
illa
mående.

Om jag ska vara ärlig
så vet jag ju inte ens
om du kallar sängen för
bara din
eller om den blivit "vår"
med någon annan.
Jag vet ingenting.
Det enda jag vet
är att jag inte saknar dig bara ibland
utan varenda jävla
vaken
minut.

Du tyckte aldrig att jag var rolig
och du tyckte inte att jag var smart.
Du tyckte att jag var dum,
att jag var tråkig och envis.
Jag visste fastän du aldrig sa det till mig.
Men jag älskade dig
även när du inte ville kittla min ryggtavla.
Jag älskade dig när du inte skrattade åt mina skämt
och jag älskade dig när du inte ville vara med mig.

Jag älskade dig till och med
när jag var med någon annan.

(Din telefon svarar fortfarande med upptagetton)

Dagboksskrift Romeo

Hennes klänning dansar,

dansar som virvlarna i mitt kortklippta hår,

dansar kontrollerat men förföriskt, som inför en välplanerad och slug jakt.

Men ändå så oskyldig, så ren och ärbar,

som om blå ögon inte planerar att fånga men liksom inte kan hjälpa att de snärjer och fängslar.

Skira nyckelben spelar under det tunna tyget när läppar möter handrygg.

Otrygg - kinderna blossar och

hon säger att trots att jag är vackraste hon vilat sin blick på ikväll

vågar hon inte fråga om mitt namn.

Det finns så mycket som anses vara fel i vår samtid och man vill väl inte vara orsaken till att krig bryter ut.

Man vill inte vara orsaken till blodbad och hämnd

så jag tvingas lägga benen på ryggen som vilken ynkrygg som helst.

Frälst - bland snåriga buskar dundrar de hjärtslag som inte får finnas;

skapar vibrationer likt jordbävningar en och en halv meter över marken.

Och hon är inom räckhåll

men vi får inte annat än viska för

det finns så mycket i vår samtid som anses vara fel och man vill väl inte vara orsaken till att krig bryter ut.

Njut av tiden vi har, älskling, för egentligen finns det ingen tid för oss och

jag vill inte leva om det inte är med dig.

Din hy är blekare än första gången jag såg dig och nyckelbenen spelar inte längre under din klänning. De är lika livlösa som läpparna som druckit din död på flaska.

Så jag antar att det är såhär det slutar, för jag vill inte leva

om det inte är med dig. 

Det är torsdag. Och i slutet av Oktober. Ikväll känns det konstigare än vanligt att jag sitter ensam i soffan, att det inte är någon här med mig. Det känns konstigt och ovant att inte Hampus sitter och knappar på sin dator här bredvid. Trots att det är över två månader han gjorde det sist och jag känt såhär väldigt sällan under de här två månaderna.

Idag är det exakt en vecka tills jag flyttar till fårösund. Det känns också jättekontigt; att jag ska flytta någonstans utan Hampus. Det känns liksom overkligt.
För ja, det här med att vara en egen människa och indivd är svårt. Svårare än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. Det är svårt att komma hem själv, att gå på affären själv, att inte ha någon att gå med hem från krogen, att inte ha någon att berätta allt för, att inte ha någon att pyssla om och att inte ha någon som pysslar om en. Det svåraste av allt är nog dock att inte ha någon som älskar en villkorslöst, att inte vara hela någons värld. (Alltså, utöver familjemedlemmar. Ni fattar.)
Jag har aldrig provat att vara en egen människa tidigare. Det kanske är dags nu. Och därför blir det säkert jättebra att jag flyttar till fåris där jag får bygga på något som är endast mitt och ingen annans.

För övrigt, för att lätta upp stämningen i det här inlägget lite: jag har gått och blivit kär. Snurrigt, sprudlande, sockerdrickskär. Sådär kär så jag vill gapa och skrika och hoppa och stampa, sådär kär så jag blir lite yr så fort vi ses. Det är en skön och välkommen känsla. Försökte förklara för denne herre hur jag kände för honom, tänkte att det bästa var att citera Magnus:
 http://www.youtube.com/watch?v=xXghZI9-PIg
Att jag är kär betyder dock inte att jag lagt Hampus bakom mig. Absolut inte. Hampus är och kommer alltid förbli väldigt betydelsefull och viktig för mig, och jag älskar honom innerligt oavsett hur mycket skit vi går igenom (både tillsammans och på skilda håll) och oavsett hur kär jag än blir i någon annan. Det är ju de facto skillnad på att älska och att vara kär.

NÄMEN! Nu blev jag ju helt plötsligt jätteglad! Jag som var så nere när jag började skriva det här inlägget. TJOHO TJOHEJ!
Nu ska jag äta chips och titta på skräp på tv.
Pusseh

Hej barn.
Tänkte att det var helt sjuUuUkt längesedan jag bloggade sist. Att ni måste trott att jag dött eller något (ja, ni, alla mina miljoner läsare :ppPpp), så kollade jag datumet på mitt senaste inlägg och insåg att jag la upp det för bara en vecka sedan. Så nä, ni trodde nog aldrig att jag dött.
Det händer mycket nu i alla fall.
Förra veckan var jag hemma hos Mammen i Njurunda i några dagar, sedan åkte jag vidare till lillasyster kanin i Östersund. Hade det jättebra med henne. Hade saknat lilla Kanin helt vansinnigt mycket, så det var skönt att få komma dit, få se hennes nya, fina lägenhet, dricka te i hennes soffa, sova tillsammans i hennes stora dubbelsäng (ja, jag och min syster sover alltid tillsammans när vi ses. Och nej, det är inte alls konstigt, det är mysigt.) och mysa till sena natten. Kul att träffa hennes kamrater och se hennes skola också. Det gjorde mig verkligen jätteglad och jag fick massor av ny energi. Vi åkte sedan tillbaka till Sundsvall en sväng, jag och Kanin, för att titta och lyssna på Matti Alkberg på Unga magasinet. Det var skitbra. Blev lite svettig i handflatorna, och det blir jag ju bara när jag är jätteimponerad av någon, sådär så jag liksom nästan blir lite förälskad.

Den första november flyttar jag ifrån Vinetagatan. Till internatet i Fårösund. Det känns både vemodigt och riktigt bra. Jag har ju liksom bott här under hela min vistelse på Gotland. Under hela det år som jag och Hampus bodde tillsammans levde vi här. Här har bott när jag lärt känna alla mina fina gotlands-kamrater och hit har jag gått varje dag efter skolan. Det här är hemma för mig nu.
Men samtidigt behöver jag något eget. Jag behöver andas egen luft, få mitt eget utrymme och kanske bo på ett ställe som inte är "mitt och Hampus" ( Ja, det känns så, även om Kajsa bott här med mig sedan i slutet av Augusti.) Dessutom blir det ju sjukt nära till skolan, så jag slipper pendla, åka buss tre timmar om dagen.

Jag hade tänkt skriva ett jättebra och långt inlägg. Sedan läste jag det jag skrivit hittills och blev jättedeppig för att det var så tråkigt. Så nu tänker jag sluta och tröstäta popcorn istället.

ELLER FÖRRESTEN, en sak till:
WARDEN, JONATAN OCH MAJA HAR KOMMIT HEM FRÅN INDIEN!!!
Jag är så jävla ivrig att träffa Warden. Har saknat honom sjukt mycket. Får se honom imorgon. Äntligen. Jonatan har redan varit hääär och Maja hoppas jag på att få träffa i helgen.

NU ska jag tröstäta.
Herrå.

Bomullsmoln, solskens -

strimmor.

Trots att persiennerna är neddragna och gardinerna fördragna kittlar ljuset över mina kinder, gör att mina fräknar förälskar sig i varandra och förökar sig – som utav hejdlösa lustar.
De lever inte monogamt. Inte heller vi.
Säger vi i alla fall.

Låter fingrarna slingra sig in i molnet, känna efter om det verkligen är så viktlöst och mjukt som det verkar.
Du
och dina ögon
ler mot mina nyvakna, grusiga.

Jag har aldrig förr sett något så klarblått och jag har aldrig tidigare förstått det tramsiga tjatet om ögon man kan drunkna i.
Men inte ens medelhavet kan någonsin ha frambringat din nyans. Allra minst östersjön.

Och det känns bra att du ligger där utan att egentligen känna mig, att du ligger där för att du vill känna mig och jag vill känna dig och för att du

känner något för mig.

Att dina fingertoppar dansar över mig utan att be om mer och att din bröstkorg har en alldeles egen damm där mina kval långsamt får rinna ner och samlas.

Jag vill bara fläta samman mina fingrar med dina, låta innersta'n och kullerstenen viska lögner och skvallra om det de sett och hört. Låta de skrika bäst de vill om hur mycket de misstycker.

Du tog min hand i hästbacken i helgen
och jag liksom flög
som på bomullsmoln.

Hallååå...
Det blev jobbigt att vara på Gotland, jag höll på att gå av på mitten. Så jag slängde mig på första bästa båt och åkte hem till mamma. I måndags.

Igår var en fin dag. Klev upp tidigt (tidigt innebär innan klockan 13 för mig) och åkte in till stan. Gick på bibblan och lånade Tranströmers "östersjöar", eftersom den ska vara utläst till i morgon, och jag glömde den på skolan. Satte mig sedan på kulturmagasinets café, (som för övrigt är världens bästa café. På riktigt. Så sjukt underskattat.) drack varm choklad, åt blåbärsmuffins och läste. Något jag aldrig trodde skulle hända av två anledningar:
1. Jag tycker inte speciellt mycket om att läsa.
2. Jag är livrädd för att vistas på offentliga platser ensam. Där folk kan se mig, titta på mig, döma mig, se hur klumpig jag är, hur ful jag är i håret osv osv. Kan t.ex. inte gå och handla själv utan att få ett nervöst sammanbrott. Om det inte handlar om att köpa bara typ en chokladkaka, då funkar det, för då går det fort och jag slipper fundera och irra omkring.
I alla fall. Det var mysigt och jag blev bara liiiite nervig. FRAMSTEG!!!
Tog sedan bussen till Härnösand, där jag mötte upp min fina, fina kamrat Kim.
Kim och jag gick i samma gymnasieklass i Sundsvall. Började ettan 2009. Då var vi rätt små och såg ut såhär:

Sedan blev Kim stor:

(Och jag är ledsen, brudar, men han är upptagen ;PPPPpPppp)

Hade det rätt najs med Kim under mina gymnasieår i Sundsvall. Även om han stack innan mig och lämnade ett enormt håååååål och tomruuuuuuuum efter sig.
(Just det, det var dessutom genom Kim jag träffade Hampus. Viktigt, viktigt!)
Saksamma. Igår var en mysig dag.

Ikväll åker jag till Kanin i Östersund. Det ska bli det bästa på länge. Jag saknar henne så det gör ont i sjääälen.
Nu måste jag äta, skriva en reflektion över östersjöar, packa och göra min skrivuppgift.
HERRÅ!

Gammal och fuktig, men pålitlig och stabil; stegen som leder dit upp, belägen precis utanför vårt gemensamma röda rum. Trots att jag aldrig trodde på en fristad gav den aldrig vika under mina fötter och den bar mig säkrare än någonting annat precis dit jag ville med dig. 

En gång satt vi där uppe och såg alla medelålders kvinnor som inte blev uppbjudna under dansen vid ån. 
Jag vet hur det känns att tro att man inte är tillräcklig, ville ropa till dem att de var vackrast i världen i sina blommiga klänningar och nyköpta klackar. 
Men de hade inte hört mig ändå. Där uppe kunde ingen höra vad jag sa. Förutom du och vinden som slog sönder varenda konsonant så fort de passerat ditt öra. 

Du bröt en bit mjölkchoklad och kastade den ut över esplanaden, försökte träffa fontänen, vängåvan. Drog sedan fram cykelnyckeln ur bakfickan på dina jeans och ristade våra namn intill varandra där på de smutsiga takpannorna. För hela himlen att se. 

Ibland satt jag där uppe för att se dig komma hem från skolan. Du cyklade alltid runt hörnet vid pressbyrån i en sådan fart att du hade brutit vartenda ben i kroppen om du stött på hinder. 

Ögonlocken stängda: 
30 - 31 - 32 
och takluckan for upp. 
Du var alltid anfådd och rosig om kinderna när du kysste mig. För första gången varje eftermiddag. 

* 
Nu ringer du och jag minns om hur du pratade om syndafloden under dina ögon, hur du trodde att den skulle göra mig våt om kinderna om du lät mig stanna för länge i luren. Du säger att det är slut på drömmar, men jag vet inte om jag ska tro dig för det har alltid känts som en jävla teater oss två emellan. Som om min vän var sminkösen och din vän var sufflören, och allt som händer tillhör sista akten. 

Undrar om vi två någonsin igen kommer ägna oss bara varandra. 
Om inte kommer du leva, 

lite olyckligare, 

men du kommer leva. 

Jag vill bara att du ska skrota ditt förbannade manus, låta ridån falla och låta mig komma in innanför dörren igen. Att vi ska mötas i röda rummet med fickorna fulla av mjölkchoklad låta den gamla, fuktiga trappan ta oss 
precis 

dit jag vill vara 

med dig. 

I halsen, i bröstkorgen, i munnen.

Det smakar beskt och jag försöker trycka, tvinga, pressa ner det i tårna.

På Tv-skärmen visas the dark knight rises och jag kryper närmre intill.

Så nära intill att jag obemärkt ska kunna höja blicken och läsa de textmeddelanden som drämmer ner i botten av din inkorg med jämna mellanrum.

Du tycker inte om när jag läser över din axel.

Du frågar varför jag skakar och jag blir förvånad.

Ser på mina bleka, tjocka, ringbeklädda fingrar och jo, du har rätt,

Jag skakar. Hela jag. Benen, fötterna, höfterna, magen, armarna, allt vibrerar.

Precis som din telefon. Gång på gång.

Hans namn ser kontigt ut när det blinkar på din display och inte på min.

Och trots att våra hårstrån skapar hjärtan i golvbrunnen vet jag att så fort han väljer att kombinera just de där fem orden som jag fruktat i flera veckors tid nu kommer du ta din väska och försvinna på bara någon millesekund.

Dina köttfärsbiffar med stekt potatis,

Jag tycker synd om dig, du som slitit så hårt med middagen för min skull.

Nu simmar den omkring i en gråbrun sörja där nere i toalettstolen,

Smakar beskt i halsen,
i bröstkorgen,
i munnen. 

Hej kids.
Det är fredag natt och jag är nyss hemkommen från Rindi. Mina kamrater är kvar där nere. Jag smet in i garderoben, roffade åt mig min jacka och trampade iväg uppför backarna i innerstan. Hemåt. Obemärkt. Eller ja, ett tag i alla fall.
Jag mår inte alls bra. Jag skriver hela tiden att jag mår bra och att livet flyter på. Det gör det inte. Jag försöker, som vanligt sopa realiteten under mattan.
Men så tar jag två glas vin och kommer till total insikt: jag mår piss. Och jag har glömt hur man har kul.
Och ja, det är ju de facto så att jag är aningen berusad när jag skriver det här. Annars hade jag förmodligen inte vältrat mig i den här enorma självömkan. Alltså, inte såhär öppet i alla fall.

Jag har aldrig tidigare i hela mitt liv känt en sån stor och ständigt närvarande förvirring som jag gör just nu. Jag har inte den blekaste aning om vem jag är, vad jag vill eller vad jag känner. Inför någonting alls. Nästan.
Det enda jag vet att jag känner på riktigt är att jag saknar Hampus något enormt. Det är en svindlande och nästan ogreppbar känsla som jag valt att distansera mig från. Jag vill inte ta i den, ta hand om den, för jag är livrädd för sammanbrottet som kommer komma när jag låter mig själv känna helt och fullt. Men den äter på mig, tuggar och gnager och snart är den igenom alla tjocka lager av Kajsas närhet, tätt stickade halsdukar och tv-tablåer.
På måndag går jag till en kurator. Jag har gått på helspänn hela veckan, väntat på den inbokade tiden. Tänkte att när jag äntligen kommit dit kan jag kanske tryggt spricka i alla fogar och låta alla känslor sippra in i mig. Där är det ju tryggt att göra så, förhoppningsvis. För faller jag till golvet i en smetig sammanbrotts-pöl finns det ju människor i närheten som utan större besvär kan plocka upp mig och ta mig till, ge mig det jag behöver just nu. Det slipper liksom bli Kajsa som får släpa ut mig ur lägenheten utan att veta vart hon ska göra av mig.

Jag känner just nu att det inte finns så jävla mycket med mig att älska. Att ens tycka om. Jag tycker inte ens om mig själv. Alls.
Nämen på riktigt, jag skriver det inte för att plocka sympatipoäng eller för att höra hur mycket jag är värd. Jag tror bara verkligen inte att det finns något man genuint kan älska eller tycka om med eller hos mig.
Men jag vet ju att Mamma älskar mig, Och Kanin. Jag tror faktiskt att även Warden tycker om mig på riktigt. Och det får mig i alla fall att känna att det är värt att köra vidare även fast jag liksom inte har någon större drivkraft eller lust.

Hej. Pizzafejset här.
Har vält omkull mig på Kajsas säng. Ligger här och svettas och är allmänt pubertal. Kan bre mackan med det som sipprar ut ur min panna... NÄ FAN VAD ÄCKLIGT, AMANDA! Nog.
Idag var jag i skolan i alla fall, för första gången på en vecka. Det var skönt. Tycker om att komma tillbaka till min varma, fina klass som frågar hur jag mår, klappar mig på kinden och känner och letar efter kvarlevor av febern i min panna. //Uppmärksamhetskåt.

Kajsa har snart bott här i en månad. Om några dagar flyttar hon in även på papperet. Det känns fett. Vi funkar bra ihop, även om det blir rätt mycket stökigare här när det inte är Hampus som bor här (jag tror att han var rädd för mina ut-och sammanbrott som kan komma när det står en odiskad kopp på bänken, och därmed tassade han på tå för mig.) Men det funkar fan. Måste väl chilla lite, jag med. Liksom andas och inse att jag inte kommer dö om jag inte dammsuger tre gånger om dagen. Hm.
I alla fall. En jobbig sak med Kajsa. Eller en jobbig sak som jag egentligen uppskattar hemskt mycket, är i alla fall att hon _inte_ tassar på tå för mig. Hon är ärlig och säger det jag behöver höra, tar ner mig på jorden när jag behöver det och jobbar stenhårt för att jag ska komma till insikt angående diverse. Det är skitjobbigt. Inte som i irriterande, utan som i kämpigt och tungt. Men jag tror att det är hemskt nyttigt för mig. Tror att det är nyttigt att någon ifrågasätter mina val och mina handlingar, så jag inte hamnar uppe i det blå eller långt ner i skiten för att jag inte tänkt till alls.

Idag har i alla fall varit en tung dag. Även om mina klasskamrater var fina och mysiga och sådär. En känslomässigt tung dag, liksom. Förmodligen för att Kajsa förde någon slags terapi över max-burgarna och mozzarellasticksen igår. Kom liksom på att jag håller på med en del saker som jag inte borde hålla på med, att jag kanske borde avsluta vissa grejer och ta tag i ett och annat. Och att jag förmodligen inte kan undvika att gråta blod på kuppen. Men att sånt är livet.
Jag kan ju inte lägga locket på och sopa saker under mattan hur länge som helst, liksom. Även fast jag är mästare på sånt och hemskt gärna skulle vilja göra det ett tag till.

Hur som helst! Bra saker:
1. Även om jag är förkyld som ett djur och hostar lungorna ur mig har jag i alla fall inte feber längre.
2. Fick äntligen träffa Isac igen igår. Det var en miljon år sedan sist, ungefär... Nä, men nån vecka i alla fall. Tog nån öl på bageriet tillsammans med honom, Kajsa och ett gäng andra fina kamrater.
3. Tog mig en fika på Hedbergs tillsammans med Ulle, Kajsa, Clara och Eleonore efter skolan idag. Det var mysigt och höstigt och jag drack körsbärste.
4. Känner mig kreativ som attttttttan idag. Kanske ska bygga en båt.

Nä, ska duscha, plugga och diska först. Sedan får vi se hur det blir med båtbyggandet.

HEJRÅ!

Är glad, ofebrig och ska laga mat.
HERRÅ!

Det stiger upp mot kronan. Liksom slår ett av det röda från dess gren, dess viloplats. 
Och det drämmer i marken, en kraft som skulle knocka vilket huvud som helst. Oavsett pannbenets styrka. 
Du hukar dig, skyddar huvudet med armarna. Sedan skrattar du åt hur dum du måste sett ut. För det faller ju flera meter bort. 

Sluta blås ut det grå så häftigt, du retar ju upp dem och snart tar de dig. De träffar dig snart. 
Akta dig för fan. 

Svart läder och cigarettrök har alltid varit just den kombination av dofter som krävts för att få mig totalt ur balans. Den doft som fått hela min natur att skälva och pulsera och som fått mina knän att kännas ovanligt svaga och opålitliga. 

Men vet du? Jag känner ingenting den här gången. Ingenting alls faktiskt. 
Det enda jag känner är hur din närhet får mig att stänga av och inte bry mig om de hårda ord som blinkar i det, för mig, nästan heliga chattfönstret. 
Hur den vita rutan plötsligt känns naken, hur den tappat alla sina färger och konturer och blivit nästan obetydlig. 

Jag ringde honom idag. För jag ville inte att den där tjärva röken skulle sprida sig i hans bräckliga bröstkorg, sätta sig i hans fina, nu ostrukna skjortor och jag ville inte att han skulle somna i regnet utan någon som släppte in honom. 

Misslyckandets närvaro spökade. Ylade och vrålade nästan öronbedövande och trots att jag hörde hur hans röst mjuknade lite när jag grät så 

kände jag nog faktiskt ingenting. 

Jag vill bara ha någonting som känns och jag har redan tröttnat på meningslösheten som spränger i allt när man inte längre tillhör någon. 

Du kommer tillbaka till ön imorgon. 
Skönt, för doften av svart läder och cigarettrök har alltid varit just den kombination av dofter som fått mig 
totalt 
ur 
balans.

Okej hörrni.

Jag har gjort en liten önskelista. Önskar mig följande:

1. Att min feber ska avta. Hostan är dock värst, så bara den försvann skulle jag vara lycklig. 

2. Att jag fick en miljon på kontot och att tiden spolades tillbaka, så jag kunde åka hem till Sundsvall och se Magnus Ekelund förra helgen. Och träffa Steff. 

3. ATT TRÄFFA STEFF!!! Var längesedan jag kände ett såhär enormt sug efter just Stephanie och ingen annan. (eller jo, jag har ju ett konstant sug efter Kanin, men det är ju på en annan nivå.)

4. Att mitt septum läkte, så jag slapp råka slå mig själv på näsan och gråta floder arton gånger om dagen.

5. Att Warden inte åker till Indien och blir borta i tre veckor. Trots att jag självklart unnar honom resan. 

6. En viktnedgång på ca 10 kilo. Detta är en bestående punkt i alla mina önskelistor. Har, efter de första veckorna efter mitt och Hampus uppbrott förstått att det faktiskt fungerar att inte äta alls, och därmed rasa i vikt. Det är ju bara det att man blir lite dum i huvudet av sånt. Och så kan jag ju inte ha det när jag går i skolan. 

7. Att jag gillade rödvin, så jag fick spela ut på hela "jag går skrivarlinje"-imagen till fullo. 

8. Denna:

9. Att jag inte druckit flera burkar energidryck, så jag hade kunnat sova nu. 

10. Att jag faktiskt hade något läsvärt att blogga om. 

HERRÅ! 

"Som idé var vi bra,
en vilsen hjälper en vilsen.
Hur kan det bli värre än det var?
Fast inga hårda ord,
ingen ånger eller nå't sånt, 
vi gav det allt vi kunde ge.
Och älskling allting går sönder till slut, 

det är bara en fråga om tid."

Hej barn. Igår piercade jag septum. Det gjorde helt fruktansvärt ont. Men det var det värt. Nu har jag feber och ligger i sängen. Tror jag tänker dö. Fattar inte varför texten och bilderna ser ut som skit, men jag orkar inte bry mig. Det brinner ju liksom i kroppen min.

Ska sova nu. Herrå!

Jag var blond första gången vi sågs. Jag vet inte om du minns det.

Eller det är klart. Det är klart du minns. För det var inte bara första gången, det var andra, tredje, fjärde, femte.

Jag kamouflerade mig snart. Kanske för att inte bli igenkänd på bussen. Kanske för att inte riktigt veta vad det var för slags monster som stirrade tillbaka ifrån spegelns glatta yta.

Det tog mig dock bara några dagar att inse att jag var ägare till samma smutsiga innanmäte som tidigare, oavsett hur många gånger jag sliter bort det röd-blonda och häller ut flaskan över huvudet. Hur många lager jag än kladdar på med det svarta i mitt ansikte och hur många gånger jag än försöker skratta bort min eget oförnuft. Jag förblir densamma.


　

"Dumma jävla hora."

Ja, du hade nog rätt, Hampus. Jag är förbannat dum. Jag har alltid sagt det till dig. Men du borrade alltid in din mjuka nästipp i mitt hår och sa att

jag var den mest skarpsinta människa du någonsin träffat.

Kanske var det du som var dum. Eller blåögd.



Kär.




För ja, helvete. Du älskade mig och
fan, Hampus, fa-an vad jag älskade dig. Jag älskade dig så hårt att det liksom inte fanns plats för något annat än dig i min bröstkorg, så mycket att jag inte kunde resa mig ur soffan innan du klev in genom ytterdörren och så mycket att allt jag önskade var att jag varit god nog för dig.

Att jag inte var en dum jävla hora.

Destination Gotland

Signalgatan 18 a. Studentsolkigt kök, odiskade tekoppar som använts om och om igen. Som någon slags motsats till engångsartikel.
Och ja, jag kan fortfarande adressen i huvudet. Jag minns till och med de arga orden som tackade nej till reklam på brevinkastet. Och hur du pressade mig tätt intill skjorttyget så jag fick lämna mascara-hav på din bröstkorg när jag skulle lämna dig igen.

När du med din smultronvins-andedräkt tillslut föll på knä och bad mig att släppa

allt

att jag någonsin känt

fanns det liksom aldrig några tvivel. Det fanns bara en given destination i mitt tonårsrufsiga lynne: Gotland.

*

Håret var oklippt och inte tvättat på säkert en vecka. Dolt under hatten syntes det dock inte. Som något slags verklighets-tippex. Jag trodde väl aldrig att min existens, de kommande tre åren skulle bygga på din ständiga närvaro. Aldrig.

Men...

Honungshud och tefatsögon, ja, satan vad vacker var,

egentligen.

Kaptenen trevar på orden, uttalet är dåligt och ibland tystnar han. Kanske för att försöka höra hur de på akterdäck skrattar åt hans okunnighet. Stackars människa, tänker jag. Ser på dig,

och kan inte hålla mig för skratt jag heller.

Om jag ska vara ärlig så hatade jag dina melankoliska, enformiga gitarrer. Men jag lärde mig snabbt att älska hur Jeff sjöng om den där tvåhövdade pojken. För orden ingjöt alltid en sån enorm trygghet i mig. Speciellt när du tog ton.

Och om jag ändå ska vara sådär rakt på sak så hatade jag hur hårt ditt koppel ströp mig, hur du sa att du ville lämna mig med liksom inte förmådde. Jag hatade att inte andas egen luft men mina lungor visste liksom inte hur de skulle göra utan dig som respirator.

Och jag hatade att du gång på gång vägrade att ta i mig.

Så jag lät någon annan göra det istället.

Signalgatan 18 a. Ja, jag kan fortfarande adressen i huvudet. Och jag kommer aldrig glömma när du och jag kluddade våra skeva kråkor på kontraktet för Vinetagatan 10.

Eller hur jag, utan minsta eftertanke på hur ont det skulle göra i dig

kastade bort dig

som en smutsig engångsartikel.

Hej barn.
Jag lever, fan.
Min dator pajade nu i veckan, så jag har liksom inte kunnat skriva något.
Nu har jag dock köpt en ny. Bara sådär. Det gick på en kvart. Hoppas jag inte är lurad... Det är jag förmodligen. Men Kajsa verkade i alla fall ha koll på läget i butiken. Litar på henne rååå.

Jag har ju i alla fall börjat på skrivarlinjen i Fårösund och har nu gått där i nästan två veckor. Det är fantastiskt men också hemskt jobbigt på många plan. Jag tycker ju om att skriva och har alltid gjort det. Men aldrig skönlitterärt och på någon annans villkor än mina egna. Jag får dödspanik ibland och vill grina ihjäl mig när vi får vissa skrivuppgifter, men jag antar att det bara kommer göra mig gott i längden. Jag måste ju också träna på det jag inte är bra på liksom. Som uppläsningar till exempel. Trodde jag skulle svimma vid första uppläsningen. På riktigt. Men jag överlevde. Och jag har sedan dess faktiskt läst upp ett gäng texter som jag skrivit under skrivövningarna. Kanske beror mitt nyfunna mod på att jag har Kajsa där som stöttar mig. För ja, Kajsa har inte bara flyttat in här (inte riktigt på riktigt ännu, på papperet bor hon här från den första Oktober.) utan har också börjat i min klass. Jag tycker att det är skönt. Och roligt. Kajsa är liksom den pelare som håller mitt tak uppe just nu.
Klassen är fin. Vi är tretton tjejer och en kille, men det funkar fint. Alla verkar vara så härliga och unika individer (kunde jag skriva något mer smörigt?!). Och intelligenta och allmänbildade också, för den delen. Vill bara äta upp dem allihopa. I en enda stor munsbit.

Jag är dock jävligt stressad hela tiden. Stressad av den sociala biten i mitt liv, stressad av mitt s.k. kärleksliv (eller ja, efter kärleks-liv kanske man ska kalla det.) stressad kring det praktiska i min vardag och stressad av skolan. Jag har liksom ingen tid över till att sitta ner och andas. Eller ligga i sängen iförd pyjamas 10 timmar om dagen. Men fan, allt kan ju inte alltid vara vad det en gång varit.

Jag hade tänkt skriva ett jättefint och inspirerande inlägg egentligen. Men klockan är över tolv och jag ska upp halv 6 imorgon, så jag får ta det någon annan dag istället. Ville ju bara säga att jag lever och mår okej i alla fall.

Puss

Hej barn.

Jag försöker att skriva så lite som möjligt just nu. 

Mest för att jag är rädd för att börja tänka. Jag vill inte tänka på det jag gjort och allt som hänt. Inte än.

Och det är inte för min skull jag inte vill tänka, utan för Hampus. För att jag inte ska bryta ihop och ringa honom. Han behöver liksom inte det längre. 

Det kanske är konstigt att jag fortfarande skriver hans namn sådär rakt på?

Hm... Bör nog sluta med det. 

Jag känner mig i alla fall såhär:

http://fulheten.com/

(Mår dåligt om jag använder hennes bilder utan att länka.)

Jag lever i alla fall!

Kajsa tar superbra hand om mig och på måndag börjar jag skolan.

Kanske jag har sagt redan. Vet inte. 

Herrå!

Hej barn.
Vi gillar att ta cam-bilder.
/ 13 år gamla

Igår matchade jag och Levina.
Fint.

Tycker fan att det är nog nu.

Hej.

Nej, jag har inte bloggat på jättelänge. Av många olika anledningar:
Jag flyttade till Visby. Fick internet först idag. Passande eftersom jag förmodligen flyttar ut innan eller under helgen. (nä, det är ju skitdåligt)
Och ja, jag flyttar ut ur min och Hampus fina lägenhet på Vinetagatan. Hampus flyttade redan förra veckan. Av den enkla anledningen att jag är världens största idiot och detta har lett till att vi, efter nästan 3 år gjort slut. Och ja, det är helt och hållet mitt fel. Jag vill inte att någon annan i hela världen ska tro något annat.

Jag kommer sakna Hampus något enormt. Men det är väl lite så att som som man bäddar får man ligga. Jag hoppas att han får det så bra han bara kan och jag önskar honom verkligen all lycka i livet. Om jag kunde skulle jag trolla så att han blev lyckligast, tryggast och gladast i världen. Men det är kanske lite sent påtänkt.
Och ja, jag kommer alltid älska Hampus innerligt.

Så ja, den senaste veckan har varit rätt kämpig. Men Kajsa har tagit så himla bra hand om mig. Jag är så tacksam över att jag har henne.  Hon har sett till att jag fått i mig mat, att jag har sovit tryggt och att jag har varit uppehållen om dagarna. Jag älskar verkligen Kajsa till tusen.
Jag är också hemskt glad och tacksam över mina andra vänner, såklart. De som kommer hit och kramas när jag behöver, de som ringer och kollar så att jag mår bra, de som pratar skit med mig, de som bara liksom finns där. Trots att jag är ett vandrande rövhål som kanske egentligen inte förtjänar det.

På tisdag börjar jag i alla fall skolan. Det känns lite sådär efter allt som hänt. Men jag antar att det är det bästa för mig. Det blir säkert jättebra.

Nu har jag ont i ryggen och för mycket att skriva om.
Återkommer när jag har samlat tankarna lite.

HEJ IMORGON FLYTTAR JAG TILLBAKA TILL VISBY!!!!!

Googlade fram den här bilden helt själv. Duktig. Mmmmm...
Är svinglad. Kommer förmodligen grina ihjäl mig när jag får se murjäveln.
(Förlåt, ringis, för att jag svär över dig. Du är bara så himmelens fin.)

Och jag ska få träffa Amelie, Kajsa, Maja, Wassis, Warden, Frej och Lina igen!!!
HUHUHU, glaaaaaaaaaaaaaad!

/ADHD - nu igen

Jag är ju nåt jävla hittepå egentligen.

Alltså, hej hörrni.
(Ja jeeeevlarrr va' jag bloggar nu för tiden!)
Jag har ett tag nu listat mina största kändisförälskelser här på bLoGgEn min.
Alltså:
1. Magnus Ekelund
2. Thomas Öberg (Bob hund)
3. Love Antell
och så, som en gammal trogen make som alltid kommer hem precis i tid till middagen:
Timo Räisänen

Att min lista hittills består av endast män är faktiskt inte avsiktligt. Det handlar väl helt enkelt bara om att det inte finns någon tjej som lyckats mäta sig med dessa herrar. Ännu.
Min lista är väl dessutom rätt stereotypisk. Lite "jag är en fett indie popbrud som älskar pojkar med snedluggar och långa, smala ben i svarta jeans". (Ja, förutom Magnus då. Men han har ju varit sådan en gång i tiden.)
Så HUR kan jag ha missat den mest självklara kändisförälskelsen för en tjej som mig? Hur kan jag inte tänkt på denna fullständigt felfria karljävel?
Jag talar såklart om Fredrik Wikingsson.



Fredrik är ju tamigfan allt bra i hela jävla världjäveln ihoppackad i en liten kropp på långa smala ben (och såna gillar ju jag. Långa, smala ben, alltså.) Det faktum att han dessutom har en sjuhelvetes bra tjejsmak gör ju honom ännu mer attraktiv. Man bah: "jaaaa, en smart och snygg kille som FATTAR någonting vad det gäller brudar!"
Jag tänker då alltså på att hans fru, Johanna Swanberg, som skrivit för bl.a. dagbladet och expressen.

Så jag tror jag måste kasta om lite i min lista. Magnus sitter dock stadigt på sin första plats som min största kändisförälskelse:
1. Magnus Ekelund
2. Fredrik Wikingsson
3. Thomas Öberg
4. Timo Räisänen

Och ja, jag har plockat bort Love Antell. Anledning: han imponerar endast när man hör hans musik. Eller ser honom live. Man bah "okej, din musik är fet men KAN DU SLUTA VARA VÄRLDENS TRÅKIGASTE MÄNNISKA?!?!?"
Love, du har ju fantastiska kindben och onekligen mumsiga långa, smala ben. Men från och med nu är du inte mycket mer än så för mig; ett stycke kött.

Lol. Jag måste sluta blogga på nätterna. Fattar inte när detta blev en "dagens snygging" - blogg.

Puuuh.

Hur som helst.
Idag åkte Hampus ner till Gotland. Han ska vara framme imorgon eftermiddag.
På söndag åker jag.
Jag ser så vansinnigt mycket framemot det.
Saknar Kajsa så jag dör.

God natt/ lovar att börja blogga om lite vettigare saker

Hej alla fina barn.

Jo, det är såhär: jag vet inte riktigt vad det är med mig, men jag har varit helt sjukt nostalgisk de senaste dagarna. Tittat igenom gamla bilder från grundskoletiden, från mitt första gymnasieår, från tiden då pappa levde. Läst texter jag skrev när jag var i femtonårsåldern, kikat igenom gamla dagböcker osv. Jag har till och med drömt om mina gamla klasskamrater ifrån grundskolan.
Inatt befann jag mig (ja, i drömmen alltså) på en av toaletterna på min gamla grundskola tillsammans med min pojkvän ifrån slutet av nian. Han satt på golvet och grät och snörvlade hysteriskt, medan jag försökte trösta honom. Konstigt, absolut. Ännu konstigare var att vi i drömmen hade samma relation som vi har idag; d.v.s. ingen alls. (På grund av att jag behandlade den här människan helt fruktansvärt. Ingen idé att hymla med det, liksom.) Det gjorde det hela lite väl intensivt. Vaknade med hjärtklappning och en ångest jag inte känt på säkert ett år. Pust.

Hur som helst! Mitt i mitt bläddrande i gamla dokument och bilder kastade jag upp blicken på den enorma anslagstavlan som sitter ovanför min säng här i flickrummääääh mitt. På den har jag nålat upp bilder, tidningsurklipp, konsertbiljetter, brev, teckningar och annat från, enligt mig, viktiga händelser ur mina tonår. Blicken fastnade på något jag inte tänkt på på hundra år: Timo Räisänens plektrum som jag fångade (mellan brösten. Ja, det är sant.) på gatufesten 2010.

Minns att den låt Timo gjorde allra bäst under just den här spelningen, sommaren 2012 i Sundsvall var denna:

http://www.youtube.com/watch?v=-qf2RY-h40Q&feature=relmfu

(Länkar nu videon och inte bara låten för att videon är så sjuhelvetes snygg.)

Passande också, kunde man ju tycka, då jag precis fått uppleva hur det är att vara just 16. Ja, jag hade väl då nyligen fyllt 17, men åren 2009 - 2010 var som en enda lång helg, kändes det som i alla fall.
Det hann dock hända hemskt mycket under den här konstigt smetiga och delvis fantastiska långhelgen:

Sommaren 2009 hade jag precis slutat grundskolan, jag slungades ut ur ett förhållande och in i ett annat ("förhållande") som för mig, just då, kändes som miljoner fyrverkerier på himlen. (Typ). Men det gick ju snabbt över. Jag började gymnasiet och kände att det var dags att tacka för mig i den konstiga kärlekssituationen. Det tog bara 2 månader innan jag träffade Hampus för första gången, en kväll i Härnösand. En dryg månad därefter var vi tillsammans. (Och jag har älskat honom varje dag sedan dess!)
Sedan kom ju sommaren 2010. Gatufesten och Timo och hela köret. Jag hade sedan en tid tillbaka börjat satsa helhjärtat på Hampus, jag hade kommit in i min roll i gymnasieklassen, jag hade börjat gå vidare efter min pappas bortgång osv osv. Jag hade det jävligt bra, liksom.
Fångade Timos plektrum mellan bRöÖöNa och blev väl en ny människa på ett eller annat sätt.

Men så hamnar jag ibland ändå på skoltoaletten med en f.d. pojkvän som gråter sig fördärvad för allt vidrigt jag gjorde när jag var 16. Det blir ju liksom lite svårt att hålla sig ifrån att ta upp telefonen och smsa ett "jag hoppas du mår bra" trots att det vore helt vansinnigt att göra det.
Jag antar att jag bara har svårt att acceptera att vissa människor faller bort under åren.

-

MEN HÖRRNI, stackars lille Timo som har suttit där på min anslagstavla och glott (ja, jag har ju ett gäng urklipp med honom också) i de här två åren. Han måste ju känt sig totalt raaaatad som jag flörtat runt med Magnus Ekelund, Thomas Öberg och Love Antell.
Nä, nu viger jag resten av kvällen till Timo och den här plattan:

http://open.spotify.com/album/7oqUejiYUjmJt0En4Tued2

Det borde ni också göra!

Herrå! /Så trött att hon inte vet vad det här inlägget egentligen handlar om.

God kväll.

Fick plötsligt ett enormt sug efter att vara 15 år och gasa omkring på mopeden i bommen, dricka hb-cola på grimman, hänga på solariet, ligga i sängen och titta på idol med Zebastian, kivas med Joakim Anjou, springa i vattenspridarna på Öjestrands golfbana, tömma Moas pappas barskåp och göra äckliga häxblandningar osv osv.
2007 - 2008, det var fina tider det.

Alltså, kan verkligen bli helt sjukt emotionell, nostalgisk och "gråtig" när jag tänker på min gamla kompis Zebastian, som jag hade under högstadiets sista år. Han var verkligen världsbäst. Zebastian kom mig så vansinnigt nära på kort tid, så nära att han till och med var med när vi satte ner pappas urna i jorden. Och som jag aaavgudade Zebastian. Kan liksom aldrig minnas att någon annan människa växt ihop med mig på det sätt som han gjorde.

Jag tror dock att Zebastian, sådär mitt i puberteten och sitt hormonella kaos hade lite svårt att uttrycka vad han egentligen kände för mig. Ibland blev det liksom lite fel:

Det är så himmelens synd att man blir stor och sånt. 

Hej friends.

Idag är det måndag. En fin måndag. Solen skiner (nu, såhär på kvällskvisten i alla fall) och jag är mätt och belåten efter en feeeeet middag. Alltså "fet" som i "bra". (Jag kan det här med alla coola slangord, jag. Hajar tugget, som Hampus skulle sagt.)
Jag har spenderat denna fina måndag på Birsta tillsammans med mormor. Det var trevligt. Mmmm...

Idag är jag glad men trött. Och flottig och ofräsch. Tror jag har kommit in i puberteten igen. Heheeeee.

Saker som gjort mig glad idag:
1. Att jag fick västerbottenostpaj till lunch. (Självklart handlar första punkten om mat.)
2. Att vi ÄNTLIGEN kan använda tvättmaskinen igen, efter att ha behövt åka till mormor för att tvätta hela sommaren, då vi renoverar vårt badrum och detta är våra hantverkare:

Snigel

Gary
















(Skämtet går alltså ut på att de är långsamma som sniglar. Ha-ha. Jag är one funny bitch lol.)



3. Hampus. Fick frukost på säng av honom i morse. Och han är ju dessutom en allmänt fantastisk människa.

MEN ALLTING ÄR JU INTE ROSA FLUFFIGA MOLN, HÖRRNI!!!
Saker som gjort mig lite ledsen idag:

1. Min vikt. Ni som tänker kommentera eller smsa "sluuutaaa, du är inte alls tjoooock". GE EEEERRRR!!! Jag vet exakt hur mycket jag väger och hur mycket jag borde väga. PunGt.
2. Att det fortfarande är stopp i vårt avlopp i köket så det är svinjobbigt att diska, trots att rörmokaren var här idag och sa att han fixat allt.
3. Att jag måste storstäda rummäääh mitt innan jag flyttar. Det lever hemska små djur och monster under min säng, skulle jag tro. Men jag orkar inte!!!

En kul grej är ju förresten att man kallar det "att flyttpacka". Jag fattar inte. Jag fyller bara kartong på kartong med skor. Är det det som definierar "att flyttpacka"?
Nämen, skämt åsido. Det är helt vansinnigt hur mycket skor jag har. Fattar inte var de kommer ifrån. Förökar de sig i garderoben? Hmm... Hittade dessutom ett par heeeelt underbara kängor på Birsta idag som jag blev sååå sugen på, men mormor sa till på skarpen. Lägga sin förmögenhet på skor sådär, nä fy. Shoe_princess_93@hotmail.com.

Nu har jag skrivit ett alldeles för långt inlägg om ingenting. Måste sluta.
Herrå!

Härom dagen kom min farbror Christer hit och skulle hämta grejer ur garaget. Han kom in i hallen och hälsade på mamma. Jag blev sittandes i sängen, som förstenad, gick inte ner för att säga hej fastän jag inte sett honom på hur länge som helst. Hjärnan kopplade inte, jag var helt övertygad om att det var pappa som stod i hallen. Det lät ju så. (Deras röster är/var näst intill identiska.) 

Kom sedan på hur det låg till, pustade ut och kände mig dum.

Hur som helst: sedan dess har jag haft världens crave efter att höra min pappas röst. Alltså, det är liksom inte  "ååååh måste höra hans röst för jag är så ledsen." Utan jag måste bara. På samma sätt som jag ibland känner att jag _måste_ äta choklad, liksom. Jag måste höra pappas röst. Blev liksom hungrig på det efter att Christer gått härifrån. 

Så jag tänker åka till mormor och morfar tidigare än de andra (vi ska käka middag där vid 18 idag.) och rota fram alla gamla VHS:er från när jag var liten och hoppas på att hitta det jag söker. Det jag måste ha, det jag måste höra.

/ Vansinnet

Om en dryg vecka flyttar jag och lillhampe tillbaka till Visby. Till våran fina lägenhet på Vinetagatan.
Jag har saknat alla där nere helt vansinnigt mycket hela sommaren, men jag fick ju träffa de flesta av finaste gänget på Emmaboda i alla fall.
Jag har ju dock inte fått träffa alla under sommaren.
Person jag förmodligen kommer grina ansiktet av mig av att se igen:

Hej barn.
Idag har jag träffat Tobias för första gången sedan i april. Det tyckte jag var trevligt.
Här är en bild på mig och Tobias som togs någon gång i tidernas begynnelse:

Jag tycker att mycket med den här bilden är intressant och oklart.
Varför var jag 16 år gammal och trodde att det var snyggt att ha långt, superblekt hår?
Varför trodde jag att det var okej att bära fula h&m-hattar?
Varför ser jag gravt överviktig ut? Var jag kanske det?
Varför har Tobias så litet huvud i jämförelse med mig?
Osv osv.

Hur som helst.
En superkall höstmorgon någon gång under vår gymnasietid tillsammans kom Tobias inlunkandes i caffis, bara minuterna innan lektionerna började. (Såklart.) Han var alldeles rosig om kinderna, hade halsduken virad hårt runt halsen och han hade hörlurarna på sig. Man kunde dock höra ut vad han lyssnade på, nämligen denna:
http://open.spotify.com/track/3ZEXTCyeUkyZ9ZVaxpoC8w

Därför är den här låten typ min alldeles egna Tobias-låt. Bara för att jag minns det så himla väl liksom.
Mmmm....
HERRÅ!

Jag avskyr verkligen när jag blir arg, när jag börjar hatar någon. Av hela mitt hjärta liksom.
Det känns som om jag vill kapa av de kroppsdelar som någonsin kanske, eventuellt, kan ha snuddat vid personen. Jag vill bryta kontakten med alla gemensamma vänner jag har med personen, jag vill sluta tycka om de saker jag tycker om, då personen ifråga (ofta) också tycker om dessa saker. Jag vill skala av allt runt omkring min egen kropp och låta det flyta iväg någonstans långt bort, där jag aldrig någonsin behöver se det igen.

Jag hatar när en människa gör intrång i min verklighet. Gör intrång på det jag älskar och tar allt det jag alltid velat ha men liksom aldrig lyckats få.
Jag hatar när jag inte får bjuda in folk i mitt liv. När de istället slår in min existens' ytterdörr och klampar in i min sfär. Lämnar fläckar av äcklig, söt lera på hallmattan.

Och alla hurrar
"NÄMEN VAD KUUUUUUUL ATT DU ÄR HÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄR!!!"
I mitt liv. I min hall.
Liksom tar mitt finporslin och använder det som frisbee.
Ja, alltså, inte bokstavligt talat. Det hade ju varit tokigt.

Och jag är ledsen att behöva säga det här:
Men jag hatar.
Jag hatar så jävla mycket.
Jag hatar så mycket att jag skulle vilja radera mitt facebook-konto, slänga bort dator och telefon, flytta från sta'n, byta personlighet osv osv.
Jag hatar så mycket att jag vill skrika och gråta och kräkas.

Anledningen till att jag avskyr när jag börjar hata någon (förutom att jag äter upp mig själv psykiskt p.g.a. det):
Jag blir hemsk.
En gång hatade jag en tjej så mycket att jag inte gjorde någonting när hon svimmade och hamnade på golvet mitt framför mina fötter. Jag lät henne ligga kvar i säkert en halvtimma. Jag tyckte inte det var hemskt, snarare kul. Det var dessutom inte jag som hämtade hjälp efter halvtimman hon legat där, utan en förbipasserande i korridoren.
En gång hatade jag en annan tjej så mycket att jag bad till Gud (obs, detta är sant. Jag BAD verkligen) om att hon skulle bli påkörd av en bil. Nästa dag blev hon påkörd och jag blev religiös. (Jamen på riktigt, vad är oddsen?)
En gång hatade jag en tjej så mycket att jag spottade på hennes tandborste. True story.
Jag vet inte vad jag ska hitta på för jävelskap den här gången. Jag är så oberäknelig.


JÄVLAR OCH FAN OCH HELVETE OCH JÄVLAR HÖRRNI!!!

/Förbannad