Kopierar min senaste facebookstatus för att beskriva dagen:
"Amanda Svalberg försökte göra upp med sitt förflutna. Det förflutna blev argt. Vann alltså ingenting på det. Packar flyttkartongerna fulla och drar till Fårösund istället. Fortsätter vara nykär."

Japp. Precis så.
Jag är helt plötsligt rätt tillfreds med min situation. Saknar liksom inte min gårdag lika mycket längre. Inte lika mycket som jag gjorde t.ex. imorse. Har idag fått bekräftelse på att det är dags att gå vidare, att det inte finns någonting att hämta i saknaden. Blev skriken åt, skrattad åt, ropad efter idag. Fick för första gången på länge höra en desperation som jag inte hört på månader. Men jag gick därifrån utan att ens se mig om. Och nä, jag tänker inte ens fundera på vad som hände när jag lämnade grinden och de där mjuka små pojkhänderna som krampade kring järnet tillslut släppte taget och gick in till sig igen.
Det som var det var och nu är det borta. Bortblåst FOOOOOOOOOOOOSSSSSSSSCCCHHHHHHHH!
Eheh... Mmm, så låter det. När saker och ting blåser bort... Alltså...

Jag är stressad som ett djur.
Packar, planerar, gråter, skrattar, dränker mig i diskhon, hänger mig i tvätten, packar ner mig i kartonger, skrattar lite till. Lämnar mascarafläckar på axlar, leenden på läppar, sår på andras armar och irritation i luftrum. Är här och där och överallt, har spring i benen, gråt i halsen, ont i magen, sol i sinnet. Ja, osv. Ni fattar kanske poängen.

Vill komma iväg till Fårösund och mitt rum nu, men det verkar inte bli av innan helgen, eftersom det inte finns bilar att låna från skolan innan dess. Och jag har ju miljoner onödiga saker som måste fraktas till internatet. Kan ju knappats ta småbenen dit, eller ens bussen. Prrrrrrrffffffffffffffffffffffffffff...

Mene...
Dä fixase nog.