Skiteri

Du ligger på Adelsgatan
i sängen som är din och inte vår.
Det är så frustrerande
för jag vet att det bara hade tagit mig
två minuter att ta mig till dig
om jag trampat så fort
mina festdansarfötter förmått.

Vi skulle ju bli vuxna tillsammans och jag
kunde få bestämma vad vår pojke skulle heta
för
så länge du fick en dotter som hette
Leia
skulle du vara nöjd.
Leia Leijon.
Förlåt, det är inte alls ett fånigt namn, jag vet inte varför jag sa så.

Jag älskar dig.
Jag älskar dig så desperat och blödande och intensivt
att det enda
som motar bort närvaron
av din frånvaro
är att karva upp mina handleder.
Att bit för bit,
millimeter för millimeter
separera all hud du någonsin berört
från köttet.

Det är äckligt och slamsigt
och
det blöder.
Du har aldrig sett mig blöda,
för jag var alltid så försiktig.
Men älskling,
det finns mycket som gör ont,
hur försiktig man än är.

Du är så nära men jag kan inte nå dig
för din värld och min
har avgränsats,
brutits isär
av en stor grind i svartmålat järn.
Och jag får inte missbruka ditt nummer
för risken finns
att jag blir blockerad
från din sfär igen,
utestängd och utelämnad
och att jag tvingas svälja
mina vals konsekvenser
trots att jag redan är proppmätt -
illa
mående.

Om jag ska vara ärlig
så vet jag ju inte ens
om du kallar sängen för
bara din
eller om den blivit "vår"
med någon annan.
Jag vet ingenting.
Det enda jag vet
är att jag inte saknar dig bara ibland
utan varenda jävla
vaken
minut.