Dagboksskrift Romeo

Hennes klänning dansar,

dansar som virvlarna i mitt kortklippta hår,

dansar kontrollerat men förföriskt, som inför en välplanerad och slug jakt.

Men ändå så oskyldig, så ren och ärbar,

som om blå ögon inte planerar att fånga men liksom inte kan hjälpa att de snärjer och fängslar.

Skira nyckelben spelar under det tunna tyget när läppar möter handrygg.

Otrygg - kinderna blossar och

hon säger att trots att jag är vackraste hon vilat sin blick på ikväll

vågar hon inte fråga om mitt namn.

Det finns så mycket som anses vara fel i vår samtid och man vill väl inte vara orsaken till att krig bryter ut.

Man vill inte vara orsaken till blodbad och hämnd

så jag tvingas lägga benen på ryggen som vilken ynkrygg som helst.

Frälst - bland snåriga buskar dundrar de hjärtslag som inte får finnas;

skapar vibrationer likt jordbävningar en och en halv meter över marken.

Och hon är inom räckhåll

men vi får inte annat än viska för

det finns så mycket i vår samtid som anses vara fel och man vill väl inte vara orsaken till att krig bryter ut.

Njut av tiden vi har, älskling, för egentligen finns det ingen tid för oss och

jag vill inte leva om det inte är med dig.

Din hy är blekare än första gången jag såg dig och nyckelbenen spelar inte längre under din klänning. De är lika livlösa som läpparna som druckit din död på flaska.

Så jag antar att det är såhär det slutar, för jag vill inte leva

om det inte är med dig.