Det stiger upp mot kronan. Liksom slår ett av det röda från dess gren, dess viloplats. 
Och det drämmer i marken, en kraft som skulle knocka vilket huvud som helst. Oavsett pannbenets styrka. 
Du hukar dig, skyddar huvudet med armarna. Sedan skrattar du åt hur dum du måste sett ut. För det faller ju flera meter bort. 

Sluta blås ut det grå så häftigt, du retar ju upp dem och snart tar de dig. De träffar dig snart. 
Akta dig för fan. 

Svart läder och cigarettrök har alltid varit just den kombination av dofter som krävts för att få mig totalt ur balans. Den doft som fått hela min natur att skälva och pulsera och som fått mina knän att kännas ovanligt svaga och opålitliga. 

Men vet du? Jag känner ingenting den här gången. Ingenting alls faktiskt. 
Det enda jag känner är hur din närhet får mig att stänga av och inte bry mig om de hårda ord som blinkar i det, för mig, nästan heliga chattfönstret. 
Hur den vita rutan plötsligt känns naken, hur den tappat alla sina färger och konturer och blivit nästan obetydlig. 

Jag ringde honom idag. För jag ville inte att den där tjärva röken skulle sprida sig i hans bräckliga bröstkorg, sätta sig i hans fina, nu ostrukna skjortor och jag ville inte att han skulle somna i regnet utan någon som släppte in honom. 

Misslyckandets närvaro spökade. Ylade och vrålade nästan öronbedövande och trots att jag hörde hur hans röst mjuknade lite när jag grät så 

kände jag nog faktiskt ingenting. 

Jag vill bara ha någonting som känns och jag har redan tröttnat på meningslösheten som spränger i allt när man inte längre tillhör någon. 

Du kommer tillbaka till ön imorgon. 
Skönt, för doften av svart läder och cigarettrök har alltid varit just den kombination av dofter som fått mig 
totalt 
ur 
balans.