Jag var blond första gången vi sågs. Jag vet inte om du minns det.

Eller det är klart. Det är klart du minns. För det var inte bara första gången, det var andra, tredje, fjärde, femte.

Jag kamouflerade mig snart. Kanske för att inte bli igenkänd på bussen. Kanske för att inte riktigt veta vad det var för slags monster som stirrade tillbaka ifrån spegelns glatta yta.

Det tog mig dock bara några dagar att inse att jag var ägare till samma smutsiga innanmäte som tidigare, oavsett hur många gånger jag sliter bort det röd-blonda och häller ut flaskan över huvudet. Hur många lager jag än kladdar på med det svarta i mitt ansikte och hur många gånger jag än försöker skratta bort min eget oförnuft. Jag förblir densamma.


　

"Dumma jävla hora."

Ja, du hade nog rätt, Hampus. Jag är förbannat dum. Jag har alltid sagt det till dig. Men du borrade alltid in din mjuka nästipp i mitt hår och sa att

jag var den mest skarpsinta människa du någonsin träffat.

Kanske var det du som var dum. Eller blåögd.



Kär.




För ja, helvete. Du älskade mig och
fan, Hampus, fa-an vad jag älskade dig. Jag älskade dig så hårt att det liksom inte fanns plats för något annat än dig i min bröstkorg, så mycket att jag inte kunde resa mig ur soffan innan du klev in genom ytterdörren och så mycket att allt jag önskade var att jag varit god nog för dig.

Att jag inte var en dum jävla hora.