Härom dagen kom min farbror Christer hit och skulle hämta grejer ur garaget. Han kom in i hallen och hälsade på mamma. Jag blev sittandes i sängen, som förstenad, gick inte ner för att säga hej fastän jag inte sett honom på hur länge som helst. Hjärnan kopplade inte, jag var helt övertygad om att det var pappa som stod i hallen. Det lät ju så. (Deras röster är/var näst intill identiska.) 

Kom sedan på hur det låg till, pustade ut och kände mig dum.

Hur som helst: sedan dess har jag haft världens crave efter att höra min pappas röst. Alltså, det är liksom inte  "ååååh måste höra hans röst för jag är så ledsen." Utan jag måste bara. På samma sätt som jag ibland känner att jag _måste_ äta choklad, liksom. Jag måste höra pappas röst. Blev liksom hungrig på det efter att Christer gått härifrån. 

Så jag tänker åka till mormor och morfar tidigare än de andra (vi ska käka middag där vid 18 idag.) och rota fram alla gamla VHS:er från när jag var liten och hoppas på att hitta det jag söker. Det jag måste ha, det jag måste höra.

/ Vansinnet