Jag minns allt du aldrig sagt.
Du signerar mig, lämnar dina initialer på min bröstkorg
och
ler.
Fast jag vet egentligen inte, du ligger för nära, jag kan
inte urskilja om din panna skapar kärleksrynkor eller om den tar farväl en gång
för alla.
Du försvann i alla fall.
Men jag är van,
van vid att du tappar orden, låter luftrummet mellan oss maniskt
pulsera och att du svarar med ord som inte alls känns så eftertraktade.
Det kändes vansinnigt att den ens fanns där. Emellan oss: oförmågan att formulera de dundrande känslor och ord som gömt sig bakom
reglade, ryckande mungipor
i tre
års
tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar