Fick plötsligt ett enormt sug efter att vara 15 år och gasa omkring på mopeden i bommen, dricka hb-cola på grimman, hänga på solariet, ligga i sängen och titta på idol med Zebastian, kivas med Joakim Anjou, springa i vattenspridarna på Öjestrands golfbana, tömma Moas pappas barskåp och göra äckliga häxblandningar osv osv.
2007 - 2008, det var fina tider det.
Alltså, kan verkligen bli helt sjukt emotionell, nostalgisk och "gråtig" när jag tänker på min gamla kompis Zebastian, som jag hade under högstadiets sista år. Han var verkligen världsbäst. Zebastian kom mig så vansinnigt nära på kort tid, så nära att han till och med var med när vi satte ner pappas urna i jorden. Och som jag aaavgudade Zebastian. Kan liksom aldrig minnas att någon annan människa växt ihop med mig på det sätt som han gjorde.
Jag tror dock att Zebastian, sådär mitt i puberteten och sitt hormonella kaos hade lite svårt att uttrycka vad han egentligen kände för mig. Ibland blev det liksom lite fel:
Det är så himmelens synd att man blir stor och sånt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar