Hej alla fina barn.

Jo, det är såhär: jag vet inte riktigt vad det är med mig, men jag har varit helt sjukt nostalgisk de senaste dagarna. Tittat igenom gamla bilder från grundskoletiden, från mitt första gymnasieår, från tiden då pappa levde. Läst texter jag skrev när jag var i femtonårsåldern, kikat igenom gamla dagböcker osv. Jag har till och med drömt om mina gamla klasskamrater ifrån grundskolan.
Inatt befann jag mig (ja, i drömmen alltså) på en av toaletterna på min gamla grundskola tillsammans med min pojkvän ifrån slutet av nian. Han satt på golvet och grät och snörvlade hysteriskt, medan jag försökte trösta honom. Konstigt, absolut. Ännu konstigare var att vi i drömmen hade samma relation som vi har idag; d.v.s. ingen alls. (På grund av att jag behandlade den här människan helt fruktansvärt. Ingen idé att hymla med det, liksom.) Det gjorde det hela lite väl intensivt. Vaknade med hjärtklappning och en ångest jag inte känt på säkert ett år. Pust.

Hur som helst! Mitt i mitt bläddrande i gamla dokument och bilder kastade jag upp blicken på den enorma anslagstavlan som sitter ovanför min säng här i flickrummääääh mitt. På den har jag nålat upp bilder, tidningsurklipp, konsertbiljetter, brev, teckningar och annat från, enligt mig, viktiga händelser ur mina tonår. Blicken fastnade på något jag inte tänkt på på hundra år: Timo Räisänens plektrum som jag fångade (mellan brösten. Ja, det är sant.) på gatufesten 2010.

Minns att den låt Timo gjorde allra bäst under just den här spelningen, sommaren 2012 i Sundsvall var denna:

http://www.youtube.com/watch?v=-qf2RY-h40Q&feature=relmfu

(Länkar nu videon och inte bara låten för att videon är så sjuhelvetes snygg.)

Passande också, kunde man ju tycka, då jag precis fått uppleva hur det är att vara just 16. Ja, jag hade väl då nyligen fyllt 17, men åren 2009 - 2010 var som en enda lång helg, kändes det som i alla fall.
Det hann dock hända hemskt mycket under den här konstigt smetiga och delvis fantastiska långhelgen:

Sommaren 2009 hade jag precis slutat grundskolan, jag slungades ut ur ett förhållande och in i ett annat ("förhållande") som för mig, just då, kändes som miljoner fyrverkerier på himlen. (Typ). Men det gick ju snabbt över. Jag började gymnasiet och kände att det var dags att tacka för mig i den konstiga kärlekssituationen. Det tog bara 2 månader innan jag träffade Hampus för första gången, en kväll i Härnösand. En dryg månad därefter var vi tillsammans. (Och jag har älskat honom varje dag sedan dess!)
Sedan kom ju sommaren 2010. Gatufesten och Timo och hela köret. Jag hade sedan en tid tillbaka börjat satsa helhjärtat på Hampus, jag hade kommit in i min roll i gymnasieklassen, jag hade börjat gå vidare efter min pappas bortgång osv osv. Jag hade det jävligt bra, liksom.
Fångade Timos plektrum mellan bRöÖöNa och blev väl en ny människa på ett eller annat sätt.

Men så hamnar jag ibland ändå på skoltoaletten med en f.d. pojkvän som gråter sig fördärvad för allt vidrigt jag gjorde när jag var 16. Det blir ju liksom lite svårt att hålla sig ifrån att ta upp telefonen och smsa ett "jag hoppas du mår bra" trots att det vore helt vansinnigt att göra det.
Jag antar att jag bara har svårt att acceptera att vissa människor faller bort under åren.

-

MEN HÖRRNI, stackars lille Timo som har suttit där på min anslagstavla och glott (ja, jag har ju ett gäng urklipp med honom också) i de här två åren. Han måste ju känt sig totalt raaaatad som jag flörtat runt med Magnus Ekelund, Thomas Öberg och Love Antell.
Nä, nu viger jag resten av kvällen till Timo och den här plattan:

http://open.spotify.com/album/7oqUejiYUjmJt0En4Tued2

Det borde ni också göra!

Herrå! /Så trött att hon inte vet vad det här inlägget egentligen handlar om.