Laserleden,
de har skjutit skallarna av oss.
Bäckarna är små och ser ut att inte riktigt veta alls vart de ska ta vägen -
kastar sig om varandra i bestörtning.
Som enskilda droppar kunde de knappast vetat att de skulle slungas mot marken för att tillsammans med identiska främlingar tvingas bilda kompanier, rinna längs med trottoarer.
Du har din svarta kappa på dig,
och din vänsterpartiet-pin på kragen, såklart.
Du berättar om exakt allt han sagt och känt om och för mig de senaste tre månaderna
och jag förmår mig inte att hålla för öronen. Inte ikväll.
Varje ord är så förbannat nära.
Du skrev en dödsannons på vår virtuella verklighet
och jag kunde inte ens protestera.
Det gick inte att förneka: det är dött, vi är döda och kommer aldrig att återuppstå.
Du är bara för frisk som människa för att förstå hur ont det egentligen borde göra.
Gummisulorna värker mot asfalten, blir blöta och hala.
Utan att ens låta läpparna separera, och utan att ens se på mig säger du det:
Vi har förlorat allt.
Jag vet, Jonatan.
Vi borde skjuta skallarna av oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar