Tja kiddos.

En förmiddag i början av November låg jag ensam hemma och tittade på TV. På Dr. Phil, faktiskt. Tycker det är sjukt INSPIRERANDE (moget val av ord för att beskriva ett dåligt tv-program va?) och ligger alltid där och kliar mig på hakan och hummar instämmande när han skakar om de små liven som söker hans hjälp. Hade dock lovat mig själv att aldrig erkänna detta för någon, men jag är ju dålig på att hålla hemlisar. I alla fall, där ligger jag och tittar på någon stackars fru vars man är en tvångsmässig lögnare, och plötsligt säger Herr Phil :
"En vinnare väljer att inse istället för att blunda"
PANG! WOOOH! BANG! så hände det i mig, jag övergick från att klia mig på hakan till att fara upp ur sängen och tänka "Ja jävlar du!!!" och så bara valde jag att fejsa de just då svåraste sanningarna i min vardag. Det känns bra nu, och trots att jag sett mig över axeln mer än en gång håller jag kursen framåt.

Julen har jag tillbringat med la familia hos mormor och morfar. Det var en fet jul med fet mat och feta presenter och en fet (men smått svärmande) familj. Nu ska jag smälta allt käk i några dagar och ladda om inför nyår och en förhoppningsvis lyckad fest.
Ser framemot att komma hem till Östersund imorgon, till fint sällskap, stor säng och förhoppningsvis nybakade bullar (HÄHÄ)

Jag borde sova för längesedan, för morfar har sagt att han ska hämta mig och Ida här tio imorgon, vilket innebär att han bör komma vid åttasnåret om jag känner honom rätt.
Natti.



.

Vi har det bra här uppe.
Jag träffar nya vänner, bakar bullar och pratar mer än jag gjort på länge.
Idag är en dock en jobbig dag. Ni vet när man knäpper upp byxorna och så ramlar alla magarna ut i knäet på en och man bah "jaha har jag blivit ett fetto nu". En sån dag är det idag.
Men sånt går ju över liksom. Känslan i alla fall, inte att magarna ramlar ut ur byxorna. HÄH

Mohs hårdhetsskala

Jag vill att du står i ditt fönster med din cigarett du ska lyssna på

Lustans lakejer och jag

ska vara orolig för att jag tycker att du redan druckit lite

för mycket vin.

Klockan är ju bara halv åtta.

Jag vill att du ska komma hem från jobbet när jag somnat och vara så trött att du

somnar med kläderna på jag lovar
att inte tro att du ska lämna mig bara för att du inte tagit av dig.

 

 

Du ska infektera mitt liv och jag ska gräva med smutsiga naglar i alla sår.

 

 

Du ska ha för mycket disk i köket och jag ska inte ta hand om det för

jag vet att de smutsiga tallrikarna med intorkad bearnaisesås är ett bevis

på att jag faktiskt finns här tillsammans med dig.

 

Du ska vara den trygghet som gör mig osäker och du ska bita på dina nagelband så dina fingertoppar blir

 

ömma.

 

 

 

Jag ska alltid vilja springa ifrån dig för att se

om du någonsin kommer jaga mig.

Tjabba alla barn.
Nu, äntligen, har jag ro att skriva ett inlägg. Det har varit rätt mycket i huvudet de senaste två veckorna, efter flytten från Gotland. Det har varit en ny stad (eller ja, ganska ny) med nya människor och en ny tomhet och ensamhet som jag aldrig stött på tidigare. Det är ovant att inte vara två.
Men det är också skönt att kunna vara en.

Jag går på fest, blir för full, ramlar omkull lite. Skrattar men låser sedan in mig på toaletten och gråter en skvätt. Äter faktiskt mat, lagom mycket men ibland lite för mycket. Ser på luciatåg och äter lunch i matsalen på wargentingymnasiet. Känner mig ful men har glitter under ögonen ändå, blir kallad för Ziggy Stardust (vilket skär lite i bröstet). Får fina sms, blir ibland äcklade av dem, men ler mest.
Är nervös men fortfarande kär, fast jag också hatar. Jag saknar men är glad att slippa.
Det rullar på,
fast ändå som i ett vakuum.

En helt crazy bananas sak: härom veckan frågade Arvid mig hur många läsare jag har i månaden på den här lilla skräpbloggen. Jag svarade något i stil med "jag har väl typ 5 läsare och kanske 20 träffar i månaden." Men så blev jag själv plötsligt outhärdligt nyfiken och var tvungen att knappa fram bloggen på telefonen med småfingrarna, bara för att kolla statistiken.
Ojsan. 400 läsningar i månaden. Man bah "jahapp är jag typ gossip girl eller?" Kom fram till att detta måste vara en fullständig omöjlighet, för jag kan verkligen verkligen inte tänka mig att fler än 5, högt 7 personer sitter och glor på den här klagomuren och tänker att "jävlar vad BERIKANDE!!!" Förmodligen botar (botar, bots? Hur säger man? Jag känner en bot... Jag känner några botar... Heh.) kom jag och Arre fram till.
Men så ikväll fick jag ett meddelande av Warden som löd:

Hej. Ditt största fan, en vän du aldrig träffat, säger att du borde uppdatera din blogg oftare.

TYDLIGEN är denne någon INTE Lina, utan faktiskt, helt på riktigt någon jag inte känner. Blev helt till mig, tänkte likt en miserabel brutta ut valfri tonårsfilm att "åh är det någon där ute i cyberrymden som sett mig?"
Visserligen är detta ganska långt ifrån 400 pers, men hallå jag har en läsare som inte MÅSTE älska mig och läsa av sympati!!! Jag struntar i fall jag har 1000000 miljoner bots (googlade på det, det heter bots hähä) för, det här hörrni!

Och självklart fina du, självklart ska jag uppdatera min blogg oftare. Jag ska skriva så småfingrarna blöööder. Tänkte faktiskt snart skriva lite om flykten från ön. Har bara inte kommit mig för.

Men svara mig bara: Vem är du?!

Det här med att man känner sig äcklad av sig själv är kanske en känsla man måste ta tag i och göra något åt.

Börjar nu.

Prag

Som vanligt hade mascaran klumpat sig i ögonvrån jag lyckades inte

blinka bort det.

Jag stod på knä inför Visbys sista gryning och jag kysste golvet på din balkong farväl.

 

Jag tog båten hem till björkarna och du tog första bästa flyg till Prag du skulle mätta

hungriga kroppar.

 

 

Jag svalt utan dig.

Barium

Jag har inte gråtit sedan jag var 6 år gammal säger du och min rygg växer fast i dina underarmar.

Dina lakan snurrar sig inte längre som de gjorde när du bodde i Hejdeby men jag snurrar mig kring dig, snurrar in mig, blir snurrig

allting

kommer bli bra jag ägnar mig åt att fingra på mina glasögon jag vill inte

se

klart,

kunna

 skapa kontraster.

Allting

Kommer bli bra när du fått dricka bort min smak och allting kommer bli bra

när vi aldrig ses igen.

 

Jag har redan drunknat flera gånger den här veckan men du gråter inte inte ens

när du knullar mig på köksbänken

gråter du.

 

Vi är motsatsen till den där romantiska komedin du kan se hundra gånger om utan att tröttna.

 

Jag kan säga ditt namn hundra gånger om utan att tröttna.

Och jag har gråtit för den här stunden

varje dag

sedan jag var 6 år gammal.

Jag är 20 år gammal och idag står jag på samma plats som jag gjorde sommaren efter min 16årsdag. Då satt jag mitt emot honom vid hans köksbord. Han drack kaffe och stirrade ut genom köksfönstret. Och han sa ingenting, trots att varenda liten del i min kropp hoppades att han skulle säga att jag missförstått allt och att han visst ville vara med mig på riktigt. Jag hoppades att han skulle tänka om, ge efter och kanske inse att han faktiskt var förbannat kär i mig. Men han sa ingenting. Trots att jag satt där i säkert en halvtimma och såg på medan han sörplade kaffe, drog sig i luggen, stirrade ut genom fönstret.
Jag sprang ner för busbacken för att hinna med bussen och jag struntade i att jag blev svettig. Smsade min kompis Moa när jag kom fram. "Har gjort slut" skrev jag. Hon ringde och frågade hur det var med mig, om jag var ledsen, om jag behövde sällskap. Jag skrattade och sa att det var jag som gjort slut. Och att det kändes bra.
Hon förstod inte varför jag gjort så. Jag var ju så kär i honom.
Idag står jag på exakt samma plats som då. Jag väljer att lämna någon som gör att jag får miljoner fjärilar i magen (spindlar i magen, varg i ansiktet), som gör att jag inte kan hålla händerna i styr, som gör att jag känner mig som 16 år. Den här gången springer jag inte nerför busbacken, och den här gången känns det kanske inte bra, men det känns nödvändigt. Den här gången flyr jag inte till fots, utan med färjan. Jag har valt att flytta ifrån ön. Till Östersund. Så snart som möjligt ska detta hända, för jag vill inte hinna tänka om, jag vill inte behöva undra om jag gjort rätt.
Jag kommer sakna Arvid. Fruktansvärt mycket. Jag kommer tänka på honom hela tiden och jag kommer aldrig glömma bort allt fint jag fått dela med honom. Men vi vill åt olika håll, vill olika saker, och man kan inte tvinga någon att älska på något annat sätt än det som passar dem. Våra sätt att älska passar inte, matchar inte varandras.

Jag har hur mycket tid som helst
men den går så fort, fastän den liksom släpar sig fram.

Jag är trött på människor.

Plötsligt står jag naken inför mig själv och allt jag är. Eller kanske allt jag blivit med tiden. Jag har rivit av alla provisoriska plåster och ställt mig själv öga mot öga med sorgen efter pappa, med mitt självförakt, min rädsla för att bli lämnad och inbillningen att jag aldrig kommer duga till någonting i hela världen. Och det är bara jag. Arvid säger att han inte kan ta hand om mig. Jag uppskattar det, för det känns som att det är på riktigt; att han vill att jag ska må bra men att jag ska nå dit själv. Jag får fulgråta och vara arg på allt i hans famn, och han ställer frågor som jag vägrat svara på i fem år. Plötsligt får jag själv svar på miljoner frågor.
Det är förbannat jobbigt.

Jag befinner mig på en plats i mitt liv som jag aldrig varit på förr.
Och jag kan inte förvänta mig att någon annan än jag själv ska ta mig härifrån. Ta mig framåt och vidare.
Det är svårt bara.
Jag vet inte hur man gör.
Men jag vet hur jag inte borde göra.

Hej alla barn.
Egentligen hade jag lovat att inte blogga förrän Kajsa gjorde det, men hon är ju nå djävulskt envis och ger aldrig efter, så då får väl jag vara den svaga då.
Jag ligger i sängen. Idag igen. Gräver ner mig i pre-tenta-ångest och försöker förstå mig på fraser, satser och ordklasser. Det går inte alls. Jag är ett grammatiskt mongo. Och det faktum att min dator inte kan öppna föreläsningarna jag borde se för att förstå gör ju inte saken bättre. Det är tur att jag har snälla och tålmodiga klassisar som hjälper mig med allt.

Den senaste tiden har det hänt väldigt lite men också väldigt mycket. Jag ligger mest i sängen, pluggar, fikar med Kajsa, umgås med Arvid och tar nån öl då och då. Men min känslomässiga utveckling rusar iväg, åt rätt håll, känns det som just nu i alla fall. På en dryg vecka har jag varit riktigt arg en gång. EN GÅNG!!!! Det är helt sjukt, då jag vanligtvis vältrar mig i ilska och ångest flera gånger om dagen. Jag har också bara gråtit en gång; vid samma tillfälle som mitt vredesutbrott. Och inte ett enda litet förbannat lugnande piller har jag stoppat i truten. Det känns najs, och igår påpekade faktiskt Kajsa att jag blivit lättare att kommunicera med. Vilken jävla vinst. Jag vill ju inte att min bästa kompis känner sig utestängd liksom. Ingen annan heller, för den delen.

Nästa torsdag åker jag hem till mamma i Svallet. På fredag kommer Kanin hem och på lördagen kommer Lina, Emma, Tigerlilja och Flinck hem till mig. Då ska vi dricka öl, gå på Pipeline och leva rövare så in i helvete. Så det så. Det kommer bli fantastico, hoppas jag.

Tjabba kids.
Det regnar.
Jag är fortfarande kär i Arvid.
Jag är lite ledsen ibland,
är stressad ofta.
Har dock legat i sängen hela dagen idag. Skönt.
Blir glad av Kajsa, billig öl och chips i Arvids säng.
På torsdag ska jag och Kajsa till folkan och hälsa på nya skrivarlinjen.
Imorgon får jag pengar!!
Den artonde ska jag möta Tigerlilja, Emma och Linamamma på Pipeline för spelning,
det kommer bli HELT JÄVLA FANTASTICO!
Hoppas jag får träffa Paulo på torsdag också. Borde ringa henne.
Ikväll ska jag göra allt bra som finns: dricka öl med Kajsa och Tom och sedan sova hos Arvid.
Livet är fantastiskt även när det är jobbigt.
Så det så.
Hejrå.

Pogrom

De var djupa med sick-sacksöm,
som om någon sytt deras väg med preciserad inställning. 
Du kände dig alltid jagad
av det vassa. Av de som klöv skaren, sköt den i bitar i farten. 

Och du sprang för ditt liv,
500 mil genom snön.

Du sprang alltid dit så fort du halkade in under deras fötter,
du ville inte trampas på 
av stålhättor,
smulas sönder av gummisulor. 
Du var fjorton år gammal och behövde gömma dig bland trädkronorna
för att de inte skulle se ner på dig, 
för att de skulle förstå att de borde


se upp för dig


Du samlade lav och bark och byggde sköldar och du kom aldrig ner igen
innan du visste säkert att du inte längre var 
ett byte för rovdjuren på marken.

Dina sår är djupa och lappade med sick-sacksöm
som om någon försökt laga dem 
med preciserad inställning. 

Hej alla barn.
Det var längesedan jag skrev något vettigt nu. Det har hänt lite grejer sedan jag skrev sist, då jag satt i pyjamas hos Kanin i Östersund och drack root beer. Jag har till exempel haft en jättejättefin sommar. Jag har jobbat på Röda korset, druckit öl på jazzköket, varit på äventyrsbad (då vädret sällan tillät utomhusbad. Jämtländsk sommar...), glidit runt på Gotland, varit på yran mm. På Yran, förresten, där jag fick se feta artister. Som typ Lundell, Crystal Castles och Bo Kaspers orkester bland andra. Det var ju dock som vanligt, att jag för det mesta var alldeles för berusad för att hinna i tid till alla spelningar, eller för att ha tålamod att faktiskt njuta av konserterna. Men det hör ju till!

Nu är det i alla fall den 30 Augusti och sommaren är snart över. Inte riktigt än dock, för jag har ju flyttat tillbaka till Visby där det är sommar typ en månad längre än hemma i Norrland. Haha. Det känna konstigt att inte vara med Kanin varje dag. Jag saknar henne nästan hela tiden. Det känns konstigt att inte vakna i vårt gemensamma inferno av målarfärger, ljusslingor i taket och tekoppar. Men det känns jävligt bra att vara här också.
Jag fick skjuts ner till ön av mormor och morfar. Det var helt fantastiskt fint gjort av dem. Nästan så jag blir gråtfärdig bara jag tänker på hur jag har människor i mitt liv som verkligen ställer upp till hundramiljoner procent och gör, verkligen, allt för mig. Även min mor som lånat ut en hel förmögenhet till mig för att jag ska klara av livet den här månaden är så himla bra och fin. Och inte minst Arvid, som hjälper mig med precis ALLT jag behöver hjälp med. Skjutsar mig hit och dit, flyttar mina grejer, lagar mat åt mig, handlar med mig osv osv. Det är så underbart. Jag har det jävligt bra just nu.

Jag flyttade i alla fall in i min nya lägga igår. Den ligger i innerstan, vilket känns lite surrealistiskt efter året i Fårösund. Jag bor liksom, så centralt det går att bo i Visby i princip. I ett litet rum på 18 kvadrat med en kokplatta och dubbelsäng. Det är allt jag behöver och lite därtill. Jag älskar det faktum att jag kommer hit, upptäcker att jag har en brödrost, en vattenkokare, kaffebryggare OCH en mikro och blir helt lyrisk. Studentlivet, hah.
Arvid sov här med mig första natten. Det var skönt, för hela min kropp var lite orolig. Kan tycka att det är lite... Ja, nästan obekvämt med nya miljöer. Men det gick bra tillslut, även om jag somnade sent. Skönt att ha honom intill. Han är verkligen en enorm trygghet för mig i alla situationer.
Börjat skolan har jag också gjort. Jag ska bli lärare. I religion och svenska. Det känns konstigt. Stort. Var på skolan och skrev in mig. Trängdes med 16 000 andra elever. Lite annorlunda jämfört med folkan, där vi var typ 80 pers eller något sådant. Men jag ska väl också ta mig ur mina ständiga ankdammar någon gång. Pluggar ju på distans, så jag behöver i alla fall inte trängas i korridorerna och få panikångest och dö.

Nu har jag skrivit jättemycket. Och jag har ännu mer att skriva. Men jag tänker fatta mig kort den sista biten:
Emma är på ön. Ska träffa henne nu i helgen. DET känns surrealistiskt, om något. Ska även träffa Paulina, som bor här nu, hon med. En bit av skrivarlinjen lever kvar på ön. Och tur är väl det. Kajsa kommer hem om tre dagar också. Det ska bli skönt, så jag har någon att plugga med på dagarna. Och leva lite jävel med.
I övrigt fortsätter jag vara vansinnigt kär. Och förbannat lycklig.
Det enda som fattas är Warden och Lina.

Saker jag saknar jättemycket just nu:

Jag orkar inte.

Hamnade av någon underlig anledning på Bilddagboken, som numer heter "Daywievs", tydligen. Hittade en lista och blev jättenostalgisk. Minns hur rolig jag alltid tyckte att jag var när jag fyllde i dem. Fast jag egentligen var världens tråkigaste. Måste i alla fall göra en sådan här lista, måste måste:

 

Kärlek

är du kär? - Jag är kär, ja.
hur ser den snyggaste killen ut? - Den snyggaste killen ser ut som min Arvid. Av den enkla anledningen att han är den snyggaste killen. Evörz. Tycker jag då, i alla fall.
romantiska saken någon gjort för dig? - Jag var, innan Arvid, tillsammans med en kille i tre år. Denna lilla pojke var mycket musikalisk och spelade bland annat ukulele. Jag minns att jag under en hel vinter pratade om att jag skulle lära mig spela munspel "någon gång". Jag trodde inte att han lyssnade alls, med tanke på att det är sådant jag ofta säger. Att jag SKA göra saker, nååån gång. Men så blev det alla hjärtans dag och jag fick ett litet fint paket med ett munspel i. "Så vi kan spela tillsammans" sa han. Det bränner fortfarande till i hjärtat när jag tänker på det.

Sedan jag blev tillsammans med Arvid har jag dock överösts med vardagsromantik. Fina små lappar med meddelanden på som lämnas i min väska när jag inte ser, pussar på pannan och jag har faktiskt, för första gången i mitt liv mottagit ett blomsterbud av denna fantastiska man.
vem är i dina tankar mest? - Min syster. Jag tänker på min syster hela tiden. Hur hon mår, vad hon gör, om hon har ätit, om hon har ordentligt med kläder på sig, om hon har ont någonstans osv osv.

Favorit
favoritfärg - Lila och svart
favoritdjur -Katt
favoritsiffra - 7 och 14
favoritmening - En gång skrev Paulina en hälsning i en bok till mig, där meningen "du gör mig modig" fanns med. Att få mottaga den meningen av en människa som man beundrar så mycket som jag beundrar Paulina var en helt fantastisk känsla. Därför kommer den alltid vara min favoritmening.
favoritmat - Grillad älgfilé. Lätt.


Hur är du som person

du är snål? - Nej, jag är tvärtom världens pengaslösare. Det är som att det kommer mynt ur mina porer fastän de egentligen inte existerar. Jag försätter mig alltid i ekonomisk kris.
du är lat? - Jag är otroligt lat.
du är enivs? - Ja, när det gäller vissa saker. Jag har t.ex. ett allvarligt problem med hur jag dömer människor omkring mig. Har jag bestämt mig för att en människa inte är "bra" hatar jag denne tills min kropp, på riktigt för fysiskt ont och jag ibland kräks.

är snäll? - Nej, jag är faktiskt inte det.
du är stressad? - Väldigt mycket och väldigt ofta.
du är blyg? - Jag har på senare tid blivit betydligt blygare än tidigare. Eller kanske snarare mer osäker. Men blyg är jag inte. Jag hörs nog mer än jag tror.
du är folkskygg? - Till en viss grad. Jag klarar t.ex. inte av att gå in på en mataffär ensam (om jag inte vet exakt vad jag ska ha och vart det finns). Jag tycker det är obehagligt. Samma sak är det med restauranger, bibliotek osv. Känslan, eller inbillningen att folk vet när jag inte har full kontroll skrämmer mig å det grövsta.
du är intressant? - Jag kan inte avgöra det.
du är oförskämd? - Oftare än jag tänker på det, tror jag.
Dina skills

vad är du bra på? - Jag är bra på att skapa drama.
är du bra på att ljuga? - Jag är väldigt dålig på att ljuga
är du bra på att slåss? - Har nästan aldrig slagits i hela mitt liv, faktiskt. Jag slog en kille, en gång. I grundskolan. Det var dock långt ifrån okej, då han var tre år yngre än mig (han kallade mig fetto heh....) Men jag fick in en jävligt schyst smäll ändå.
är du bra på att laga mat? - Njae. Jag kan väl det jag behöver för att överleva.
är du bra på att vara dig själv? - Jag vet inte. Jag har inte riktigt kommit på vem Amanda är än, faktiskt, så jag har svårt att avgöra det.
Musikstil

rock? - Rock och rock är ju två olika saker. Rock är ju fantastiskt men rock är jag inte så förtjust i.
metal? - En gång på fyllan frågade jag en medlem i ett lokalt metalband om man verkligen skriver texter till metallåtar eller om man bara skriker. Han blev förnärmad. Jag förstår inte metal. Men det är okej. Man måste inte förstå allt.
hip hop? - Jag kan gilla hip hop, absolut. Snook var ju fantastiska, t.ex. Även Movits! Svensk vill jag ha min hip hop.
rap? - Vadåååååå är inte det typ samma sak eller???
techno? - Nä. Eller. Nä, alltså, helst inte om jag får välja.
schlager? - Då jag är en melodifestivalfantast kan jag ju inte säga att jag inte kan uppskatta lite schlager en gång om år.
hårdrock? -  Nej.
emo? - Nej.

Dina vänner

vem får dig och skratta som allra bäst? - Min lillasyster Kanin. Och även Kajsa kan ha den effekten på mig.
vem får dig att gråta som allra värst? - Jag har nog inga vänner som får mig att gråta. Det känns dumt att ha såna vänner.
vem är din bästa vän? - Kanin. Kajsa.
vem kan du lita på mest? - Ovanstående. Kanin är ju min syster, så det känns ju givet. Men Kajsa är den människa i min tillvaro, utöver min familj som alltid består och som jag alltid kan luta mig mot.
vem umgås du med mest? - Just nu Kanin och Petter

vilka är dina ovänner? - Jag är nog min egen största ovän.

Dina intressen

gillar du att fiska? - Nej, jag blir lätt uttråkad av det faktiskt. Jag har inte det där naturliga lugnet i mig, tror jag.
gillar du att rida? - Har inte suttit på en häst på flera år.
gillar du att shoppa? - Ja. Till en början. Men det slutar oftast i "nu har jag spenderat alla mina pengar"-ångest.
gillar du att umgås? - Ibland.
gillar du att läsa? - Nej. Det är det som är det komiska. Jag skriver mycket, nästan varje dag, men jag läser aldrig. Det var först på skrivarlinjen som jag faktiskt läste ut några böcker, och då för att jag måste för att kunna vara med på litteraturseminarierna. Jag har för dåligt tålamod, tror jag. Jag tappar lätt fokus.
gillar du att skriva? - Jag tycker otroligt mycket om att skriva.

Du drog med din pappa och du

ringde inte den kvällen.

Jag satt mitt i våra 37 kvadratmeter, begravde ansiktet i lakanen jag grät

för att till och med min hud luktade

du.

 

Jag hade glömt att det blev komplicerat innan det dog men om man scrollar

långt

syns det tydligt i min statusrad.

 

 

Det var aldrig ditt fel.

 

 

Du borde fått lämna mig precis när du velat men jag

klarade inte av att behöva se dig packa flyttkartongerna innan jag fick ge dig

ett blodigt slag i magen.

 

Jag högg och högg och högg och högg och du

blev bara trasor,

slamsor,

kött.

Det borde varit jag.

 

Du drog med din pappa och du ringde

inte igen.

T

Jag fick inte ens sakna dig efter den kvällen.

Jag låg med kniven mot strupen och

jag fattar inte att du inte fattar att du

fattas mig.

 

De tog bort en bit av min hjärna du vet att det var fel på mig

varför frågade du inte vad?

 

Jag har fortfarande skalpellen i min

frontallob

och ditt nummer svarar aldrig på mina sms länge.

P

Hon sa
att det kändes som att jag liknade mig vid
en sjukdom.
Synade mig och suckade. Men rak
i ryggen.

Jag lindade mig med gasbinda den kvällen.

*

Jag blev transparent i din närvaro men du missbrukade det aldrig.
Min hud blev bomullsduk och mina vener
glasnudlar.

Du såg
rakt igenom
om än med visst besvär.

Ajustja. Har ju världens snyggaste pojkvän, jag.

Blir ibland förbannad på mig själv för att allt handlar om överlevnad.
Överlevnad, vilket jag uppenbarligen är sämst på.
Jag kunde det ju, men så lät jag en mental pubertet äta allt mitt innehåll.
Jag blir äldre men mognar baklänges.
Hatar alla, hatar mig.
Låt oss sparka in ansiktena på varandra. Snälla.
Sparka in mitt först, jag är van att slå i blindo.

Jag minns när du sa att du ville dö för att du inte klarade av att hata mig så mycket som du gjorde.

Jag önskar jag kunde berätta för dig att jag äntligen kan relatera.

 

Det finns de som är gjorda för att komma och sedan gå.

 

Jag är för själsligt paralyserad för att skriva något med någon slags dramaturgi eller form.

Jag vill i alla fall tacka P för att hon gav mig en bit som fattades.

Jag älskar dig jag älskade dig när jag sa att jag hatade dig och jag hatade dig för att jag trodde att du inte älskade mig.

Har flyttat till Östersund, in i Kanins lilla etta. (Hon är världens bästa roomie)
Har varit på loppisar, på second handbutiker, har fikat i solen, har svettats, frusit i regnet. Har ätit chips och nutella och inte börjat träna som jag lovade mig själv. Saknar skrivarlinjen och Fårösund, saknar Emil, saknar EmmaLinaJoePauloJossanAmanda och de andra. Har börjat jobba för Röda korset. Ser framemot en riktig sommar. Ser framemot att äta mer chips och dricka root beer i solen med Kanin. Ser också framemot att åka ner till Gotland om tre veckor och pussas och kramas med diverse människor som trängs i mitt lilla hjärta.

Dricker också root beer i sängen, iförd pyjamas, medan Kanin är ute och socialiserar.

HEJ BARN!

Jag vet inte vad jag ska skriva.
Vet inte om jag är deppig eller i extas. Det går upp och ner hela tiden, hinner inte med själv ens. Är ett bipolärt PMS-monster. Men på ett sätt som faktiskt inte är speciellt plågsamt. Nästan lite fint snarare. Skoj liksom. Berg och dalbana. Upp och ner och ibland kommer det en loop. Tjohooooooo....

Jag har en dödlig ångest över att jag snart ska flytta ifrån Gotland de finaste människorna i min värld.
Men den varvas med en enorm upprymdhet över att jag faktiskt får spendera en hel vecka till med dem, och det faktum att jag snart flyttar ihop med min syster.
Det är försommar på Gotland och jag är ihjälbränd efter en dag på Fårö i Calles skog, och en eftermiddag i solen utanför internatet. Jag är en jävla sucker för kärleken och det bor miljoner spindlar i min mage (för Emil. Fortfarande. Fast det varit jävligt mycket fram och tillbaka.)
Imorgon kommer min käre mor hit. Bra, för jag saknar henne.

Har ätit för mycket sombreros för att skriva mer.
Måste spy.
Herrå.

och jag tänkte i paniken:
om jag bara korsar vägen
är jag fri sen

JAG VET INTE HUR MAN ÄR SINGEL!!!!!!!!
JAG VET INTE HUR MAN ÄR ENSAM, ELLER ENS HUR MAN SOVER ENSAM!
WÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ
HJÄLP!!!

//längst ner i chipspåsen

AH! HEJ!

Nu jävlar var det längesedan jag skrev någonting.
Har spenderat de senaste 4 dagarna i Malmö med klassen för att heja på Emma som tävlade i SM i poetry slam. Hon var bäst. Även fast jurygrupperna med kontraproduktiva vänsteraktivister kanske inte fattade det till hundra procent.
Tänkte skriva ett jättelångt, argt inlägg om dessa, men jag insåg att jag inte orkar bry mig så mycket mer den här veckan. Jag tycker bara att det är fruktansvärt märkligt att man kan kliva upp på en scen och prata om hur man är en större och bättre människa en alla andra "barbiedockor" och sedan få applåder för detta... Ok. Man är alltså... Mindre värd för att man väljer att se ut på ett visst sätt... Ok. Ok.
Och hur man dessutom kan gå upp och prata om att knulla med fittor i tre minuter och sedan vinna hela poetry slam p.g.a. detta. FÖR ATT MAN ÄR SÅ JÄVLA FRISPRÅKIG OCH VÅGAR PROVOCERA!!! Skulle jag få applåder om jag gick upp och snackade om hårda kukar i tre minuter, för alltså... Det kan jag, men jag vet inte riktigt om det har något litterärt värde.

I ALLA FALL
vi har haft det fett bra. Eller jag i alla fall, jag hoppas de andra gullbullarna också hade det. Har ätit massa mat (åt på china box för första gången i hela mitt liv. Förlät Gud för allt ont han någonsin gjort mig), lyssnat på ännu mer poesi, blivit kuk-full, grillat, vandrat omkring i storstan, myst i solen osv osv osv.
Uppskattar verkligen sällskapet av min klass. Jag har nog aldrig förr i hela mitt liv varit omkring så många smarta, insiktsfulla, starka och ödmjuka individer, som dessutom bryr sig så mycket om mig och varandra. Det är helt fantastiskt.
Dessutom är dom ju jävligt snygga också. Och sånt är ju viktigt.

Såhär har det sett ut ungefär:

"Varje förhållande bär ett frö av tragedi"

Och det var den där jävla livsprostutionen jag sysslat med

som du satte käppar i hjulen för –

demolerade tanken
och lät mig bli en varelse av verklig substans.

 

Det nyfunna innehållet värker som visdomständer på marsch genom gommen

men du har du aldrig kapitulerat i vårdnaden om
mitt hjärta.

 

Jag kan inte tro

att din honungshud
någonsin känts lika mjuk
under någon annans handflator.

Det här är fint, tycker jag!
Tack Per!

Petroleum

Skivan är klar men gropig.

Mellan tummen och pekfingret försöker jag mäta diametern av den krater

jag sett

men aldrig velat besöka.

 

En gång sa någon att jag var varm

och jag har försökt hålla kvar vid orden sedan dess men allt jag känner är hur

 

du dör i mig.

 

Ditt ruttnande lik luktar Lucky Strike och vinäger och

jag silar doften genom framtänderna.

 

Det är fullmåne över en industristad.

På klubben spelas Broder Daniel och jag blir 17 år,

svart och svår

men med en hemlig förälskelse i livet.

Den någon som bett mig hålla värmen hälsar över bolmande skorstenar,

låter mig snöra av mig gympadojorna på svart betonggolv.

 

Jag dricker öl som smakar piss

ensam på Jack's bar

och jag kunde inte bry mig mindre

om vem du är med

ikväll.

 

Äter hat till frukost.
Bär på en kärlek som är så extrem att den fräter hål i min magsäck. (En sån där kärlek som bara blir besvarad en gång per livstid.)
Gråter som ett barn på bussresan från stan till Fårösund.

Hej kids.
Jag har det bra i hemma i Svallet. Solen skiner hela tiden, och nu har äntligen Kanin kommit hem.
Jag har lunchat med Tobias, hängt på Pipeline, promenerat, tittat på en massa Desperate housewives, käkat enorma mängder popcorn och myst med familjen.
Så ja, jag har det fint. Hade velat gå på Oh my!'s spelning på aveny imorgon, men lilla Kanin har ju inte fyllt sina 18 somrar än, och jag tänker inte gå dit utan henne. Neverrrr. Så dä bli inge av mä dä, vi får hålla en egen låtsaskonsert här hemma istället.
Vad jag egentligen ville säga med det här inlägget: Jag saknar Emil såhär mycket:
WÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!!!!

Hade glömt hur kul det här är. Har jobbat med den här hela natten (alltså, det tog hela natten för att jag tittade på DH samtidigt, heheh) Måste fortsätta när jag kommer hem från Pipeline ikväll, för han har ju tydligen ett runt ben just nu. OCH SÅNA HAR JU INTE MÄNNISKOR!!!

Jag har, som de flesta andra minst ett tjugotal personer på min facebook som jag egentligen inte alls borde vara vän med. Personer som dagligen lägger ut statusar om hur mycket de hatar samhället och invandrarna som tar deras jobb. (När de själva hopppade av gymnasiet för att det SöÖöG och alla lärare var fittooooor) Personer som postar bilder på sig själva halvnakna, personer som i felstavade, särskrivna statusuppdateringar häver ur sig diverse könsord om "sockärringen" osv.

(Jag vill bara, såhär i början av detta inlägg att du som läsare ska veta att detta inte kommer vara en wall of text om människors lika rätt i samhället, eller om hur mycket jag är emot rasism eller kvinnoförtryck.)

Jag har, genom åren (som om jag levt länge nog för att använda uttrycket "genom åren"...) givit mig in ett antal hetsiga diskussioner i olika kommentarsfält. Det har handlat om allt ifrån rasism och genusfrågor till diskussioner kring det svenska språket. Alltid, och jag menar alltid, utan någon slags framgång.
Jag ödslade länge enormt mycket tid på att försöka begripa hur människor kan vara så, rakt igenom, ointelligenta. För ja, jag tänker inte leka pk och påstå att allt handlar om olikheter hos oss människor, att alla har sitt eget tänk osv. För det tycker jag inte. Jag tycker att folk, till stor del faktiskt bara är dumma. (Vilket i vissa fall är en av mina egna största brister som människa.)

I alla fall. Det jag vill komma fram till är väl att jag, någonstans någon gång övergick från att bry mig om att diskutera och argumentera till att tycka synd om människor.
Inte om de människor som skriver rasistiska, kränkande statusar på facebook, inte om dem som lägger ut bilder på sig själva endast iförda underkläder (och får kommentarer om hur sexiga de är. Vad i helvete?), utan snarare om deras föräldrar.
Det här är något som har plågat mig en tid nu, på riktigt verkligen. Att sitta och se alla dessa inlägg, statusar, kommentarer, gillningar, bilder på facebook och veta att "den där människan har föräldrar." Jag undrar om föräldrarna vet vad deras barn har för värderingar, är de stolta över sina barn, tycker de att deras barn är starka och härliga individer, vet de om att deras barn gör bort sig på sociala medier för hela världen att se?
Det gör ont i mig, och får mig att granska mig själv ännu lite hårdare.
Skulle min mamma skämmas för det här inlägget, t.ex.? Skulle hon finna något som hon tyckte var opassande om hon gick igenom min facebook? Skulle hon känna att hon misslyckats som förälder om hon visste vad jag tänkte om hela genuskarusellen?
Jag hoppas inte det.

Oavsett, så hur dum och misslyckad jag än kan känna mig, finner jag enorm tröst i att jag inte blivit kallad varken "sexig" eller "rasist" på internet. Någonsin.

Och förutom att klippa mig och äta saker gör jag det här när mamma jobbar.

 Ville bara visa er att jag klippt mig (själv, jag är kungen i djungeln.)

Och jag blev tvungen att lägga upp bilden, för trots att jag inte är något fan av svartvita bilder egentligen, blev ju mina ögon så jävla gorgeous på den här bilden. Och ja, man får säga så om dig själv ibland om man spenderar 6 dagar i veckan till totalt självförakt. Så det så.

Varför i helvete är bilden centrerad?

Du hade älskat
Paulina.
Jag vet att du hade gjort det.
Du hade varit tacksam för att hon ibland kunde ta hand om,
hon hade hjälpt dig
bära
mig.


Jag var din livssvulst
som du älskade för mycket för att någonsin förgöra
eller ens
medicinera.


Du hade älskat Emma
för att hon hade kunnat bjuda på ett glas
medan jag

                                                                                     hatade.
Och för att jag aldrig blivit svartsjuk på henne
fastän hon fått dig att skratta.


Jag växte på dig och du
bandagerade
tills min sjukdom

tog dig.
 

Hej barn.
Jag är vaken, levande och glad!
Efter gårdagens traumatiserande och jobbiga resa genom Sverige har jag äntligen landat i Njurunda. Rejjjsade direkt upp till mormor på sjukhuset när jag kom till Sundsvall igår eftermiddag (efter att ha fått mamma att köpa en laxwrap åt mig) och sedan åkte vi hem och åt god-jävla-mat (ja, jag åt igen efter wrapen) och däckade vid tiotiden. Vilket var skönt, då jag vaknade helt utvilad vid sju imorse och har kunnat spendera hela morgonen med att titta på Desperate housewives och äta ost-och kaviarmackor i mängder.

Eftersom Kanin är i Italien (I Toscana, vilket jag inte visste förrän igår kväll. Känner mig som världens sämsta lill-mamma) och jag inte har några friends i den här stan är jag ensam med mamma och kissen tills på torsdag morgon. Tänkte ta till vara på den tiden och se till att varva ner lite. På ett najs sätt. Inte på mitt vanliga "jag sover till två på eftermiddagen och ligger sedan och glor på tv och äter fjorton chipspåsar"-sätt. Tänkte läsa lite bok (JA, JAG VET INTE VAD SOM HÄNT MED MIG!!!), sova ordentligt och äta najs mat. //hälsocoachen
Ska pussas jättemycket med kissen också. Struntar i att jag blir ett svullet allergi-monster, jag äääälskar honom!

På tal om att äääälska
så saknar jag Emil jättemycket redan. Fast han skjutsade mig till båten igår morse. Jag är nog världens fånigaste.

Nu ska jag titta på mer DH (cool förkortning va?) och försöka genomgå någon slags parentes-avvänjning. Jag återkommer med resultaten!

Vaknar. Är så jävla glad att vara vid liv att jag ringer min mamma, min mormor och min pojkvän och gråter. En slags skräckblandad förtjusning inför tanken på att det är ljust utanför fönstret och jag är hel och hållen.
Steker bacon. Och sparris. Bara för att jag älskar bacon. Och sparris. Det blir flottigt och det droppar och sölar på både tröjan och jeansen. Dricker vatten men har hål i hakan. Det gör inget. Är så jävla ivrig. Och hungrig, törstig, tacksam.
Har ett telefonnummer jag har lovat mamma att ringa innan klockan halv två. Att bara hålla det löftet kommer bli en kamp i sig, men jag har faktiskt lovat.
Och jag skulle vilja sova i natt.

Efter 5 timmar upptryckt i hörnet av min säng tackar jag gudarna för denna tråd:
https://www.flashback.org/t1524332

Nu kan jag kanske sova.

Jag skrev nyss ett jättelångt inlägg men raderade det.
Jag är för trött på mig själv för låta det ligga uppe.
God natt.

Du har stora ögon som flingorna fastnar i och du luktar aldrig rök fastän du bolmar värre än jag.

Du sa till mig en gång att jag behövdes och jag har varit tom på ord sedan dess. Har inte vetat hur jag ska vårda det hjärta som placerats i mina nariga händer, har inte vetat hur man svarar utan att göra allting till en svällande jävla deg.

I rökrutan pratade jag om annat och du byggde glaciärer på dina ögonlock, avskärmade dig från det som kommit nära utan att jag märkt det.



Jag berättade om Hampus en gång och du sa att du förstod.



Du är blond men aldrig dum och jag tycker om att se dig i skarpa kontraster,
med smala jeans och stora kängor,
stora tankar, liten plats.

Första gången jag såg dig tänkte jag att du var nog en jävla fitta men du lärde mig
att aldrig springa baklänges.
Och jag har försökt att hålla kursen rak sedan dess (hålla ryggen rak varje dag)

Du har stora ögon som flingorna fastnar i och du har slutat röka,
det blir extra kallt i rökrutan utan dig,
fastän jag ändå sällan vet
vad jag ska svara.

Hej kids.
(På tal om kids, lyssna på denna: http://open.spotify.com/track/29QQtbojfpnJOdJetXsRm5 )

Det har hänt lite grejer sedan jag skrev mitt senaste inlägg, varit ett gäng känslosamma, panik-iga och stressiga dagar.
Jag blev singel, men blev... Osingel (?!?!?) igen. Vilket är skönt, för jag är ju våldsamt kär osv. I Emil alltså, såklart. Alltså... Helt sjukt, äckligt kär. Mm... Så det är bra att jag får fortsätta vara med honom.
Jag har också farit som en tok fram och tillbaka till vårdcentralen och sjukan. Otrevligt, faktiskt. Och dyrt. I onsdags fakkade min allergiska reaktion ur och kroppen bah "nä, nu tänkte jag bli full i utslag, snörpa ihop halsen påre och se till att du spyr hundraarton gånger heheh!" Det var jobbigt, men jag har fina kamrater som baxade upp mig från golvet, packade in mig i bilen och skjutsade iväg mig på akuten där jag fick adrenalin, kortison, allergitabletter och dessutom fick inhalera diverse spännande röksubstanser.
Tycker om att bli omhändertagen. Tycker om uppmärksamhet. Så får man egentligen inte säga, men det är sant.

Idag är det lördag. Jag sitter på golvet vid elementet i Emils kök som vanligt, medan han lagar mat åt oss. Jag är så djävulens bortskämd. Borde kanske hjälpa till egentligen, kanske tillföra något. Men jag blir liksom lite handlingsförlamad av människan. Sitter på golvet och glor på honom för att han är så fin, medan han gör allting åt mig.
Bortskämd, ja.
Och att det idag är lördag måste ju innebära att det imorgon är söndag (och att det är mello ikväll!). Imorgon åker jag hem till mor i några dagar. Åker även upp till Kanin i Östersund någon dag, för att träffa henne och för att gå på arbetsintervju. Det ska bli skönt. På ett sätt. Kommer hem till ön på torsdag kväll igen.

Nu är jag för hungrig för att skriva mer.
Hejrå.

06. 22

I mörkret låter jag händerna fumla över täcket, vifta fram och tillbaka, slå på det blommiga påslakanet ibland. Inte förrän jag når kanten av din 180's säng förstår jag att dina 90 centimeter
är tomma.




Madrassen har lämnat fossiler av din kropp.


 

07.00

Du röker 5 cigaretter på verandan för att vi ska slippa springa på varandra på väg till badrummet och jag duschar ljummet
för att tårarna ska vara omöjliga att urskilja.


07.43
Du har skinnjacka och inga vantar på dig och jag bryr mig inte om att du blir kall om händerna när du skrapar bilrutorna. Tänker inte värma dina fingrar innan du startar motorn idag.


*

De har sagt att det är ödsligt och trist i Fårösund, att tystnaden kan suga hjärtat tomt på innehåll, men jag har aldrig tagit del av det. Du har hämtat mig klockan 16 varje dag och i din soffa har jag fått låta ljudet av dåliga realityserier döva avståndet mellan oss.

Jag tänker överleva

för jag vill bespara min syster smärtan av att behöva gå på min begravning.
Även om det innebär att tystnaden kommer suga hjärtat tomt på innehåll.

Jag har inte plats för dig kvar i mitt huvud.
Jag har inte tid att skriva om dig.
Jag har ingenting kvar att känna för dig.

Hej kids.
Idag bloggar jag p.g.a. påtryckningar från både höger och vänster.
(Kunde aldrig tro att så många läser min klagomur. Jag struntar i att fråga varför, och säger istället: I lööööv you guys!)

Det var kanske ett tag sedan jag visade något slags livstecken här, ja. Men jag glömmer liksom bort sånt här när allt annat går i 180. För det gör det faktiskt. Kanske inte praktiskt och kanske inte fysiskt, men i mitt huvud går det fan i mig fortare än x2000 (som iofs inte alls går speciellt fort, vilket gjorde en jättebesviken när man som barn satte sig på tåget i tron om att att det skulle gå 2000 km/h)
Jag funderar massor; på vad jag gör här, på skrivarlinjen, vilka människor jag vill lägga tid på, hur jag ska kunna radera vissa människor ur mitt liv, vart jag vill ta vägen, vad jag vill göra osv osv.
Jag tycker, som jag säkert skrivit förr, inte om att inte ha hela min framtid planerad in i minsta detalj.

Jag spenderar i alla fall mina dagar med att antingen vara i skolan, ligga i sängen, eller vara med Emil. Jag tycker mest om att vara med Emil, faktiskt. Han är varm och trygg och det finns inget i hela världen som gör mig så hel som att få vara hos honom. (Även om jag kanske mest ligger i sängen där med. Men fan, jag har aldrig varit ett fan av att röra på mig.)

Jag mår lite halvkasst. Jag saknar min syster, jag saknar tillhörighet. Även om jag kanske börjat känna lite tillhörighet till min jättefina klass och även till Emil, såklart.
Men jag saknar definitiv tillhörighet. Jag har aldrig varit bra på att vara en, jag vill väldigt gärna vara två. Jag tycker inte om att bara ha en kropp, ett huvud, en tanke.

Jag är en mycket krävande ung dam.

Ikväll är jag dock en kropp och inte två. Jag har åkt hem till Fårösund. Det känns konstigt.

Jag bor med räven på rummet och tvärs över korridoren bor Johanna
hon känns trasig ibland och hon bjuder alltid på te som hon stulit från skolan.
Jag har aldrig bevittnat en mer trolsk utgåva
av stockholmsjävel.

Jag tar mig sällan ut
jag är inte speciellt imponerad av världen längre för du har förstört den.
Jag lappar ihop markytan ibland -
med silvertejp
för att kunna ta mig en cigaretts avstånd bort till långsamma kassörskor, snabbnudlar och konserver.
Jag har alltid glömt portkoden när jag kommer tillbaka med plånboken tom.

Jag ser dig aldrig på sta'n för jag har flyttat därifrån och vi hörs aldrig mer för du har blockerat mitt nummer och om vi skulle ses
så skulle vi inte se på varandra.

Det är ok att du knullar henne.

Du köpte mig ett munspel på alla hjärtans dag och jag lovade att lära mig så vi kunde spela tillsammans.
Men trots att jag fick tid över när du försvann
har jag inte plockat upp det en enda gång.
Jag har istället spenderat mina timmar med att vila läpparna mot något mjukare, mot

någon

 mjukare.
Du vet vem har är och du hatar honom men jag bryr mig inte
för jag är kär och jag var aldrig kär i dig.

Vattenkokaren låter som en tvättmaskin och ljusslingan i taket speglas i hennes oklanderligt välkammade raklugg.
Till Johanna är det bara två snabba steg;
det behövs ingen silvertejp.

Hej barn.

Klockan är halv två, söndag natt. Sista natten på jullovet. 

Jag har haft ett trevligt lov, trots att saker och ting kanske inte blev riktigt som jag tänkt.

Jag fick i alla fall träffa de viktigaste människorna i världen (dvs mor, kanin och mina morföräldrar) och dessutom visa upp min fina boyfriendo för la familia. Han var godkänd. Skönt. 

Vi kom till ön i fredags, och fram tills i eftermiddags har jag legat och myst under hans täcke. Men ja, idag kändes det som att det var dags att åka hem till Fårösund och äntligen göra ett hem av det här rummet. Typ slänga ut flyttkartongerna och dammsuga för första gången på drygt två månader. Det blev plötsligt ett rum som jag kan tänka mig att bo i. Hade ingen aning om att det såg ut såhär under all skit. 

Just nu är jag fruktansvärt irriterad. Fruktansvärt. 

Jag har varit ensam på internatet hela dagen. Det har varit skönt. Somnade precis, nu strax innan ett. Tänkte att "fan, det är ju lite ordning på mig i alla fall. Jag kanske kommer må bra imorgon nu när jag får sova." Men så dundrade det till och alla andra kom hem. Nu verkar det hållas någon slags rockkonsert ovanför mig. Typ. Och folk skriker. SKRIKER! Inte typ "vi pratar lite högt för de flesta är vakna", utan de gormar och gapar och flyttar omkring möbler eller vad fan de gör. 

Okej. 

Jag är helt och fullt medveten om att det låter när man bor många människor i en byggnad. Att folk spelar musik och pratar på nätterna får och kan jag leva med. Men alltså... Jag stängde av min egen musik, för jag inte kunde höra den över mina grannars. 

Söndag natt. Kul hörrni. 

Jag är väl dessutom extra grinig för att jag blev väckt. Ja, förmodligen.... 

En annan sak som faktiskt gör mig fly jävla förbannad: 

Att jag påstås ha förstört livet för en människa som så länge suktat efter den här jävla dekadensen han lever i just nu. Jag har onkeligen skadat denna människa enormt, och gjort extremt fula saker. Detta ångrar jag självklart, det var vidrigt gjort av mig. 

Har så vansinnigt mycket att säga denna människa, men kan inte nå honom på något sätt alls. Hoppas därför att han fortfarande läser min blogg och lämnar också ett litet meddelande:

Jag vet att du vet att jag alltid älskat dig helt fruktansvärt mycket och att du har varit min bästa vän under väldigt lång tid. Det jag gjorde mot dig var oförlåtligt, det vet jag. Anledningen till att jag tog dumma beslut var för att jag kände att du längtade ut och inte alls var tillfreds med livet, att du ville dricka fulvin, hänga med coola kids (de som du alltid påstod dig hata) och kanske få röka på då och då. Och att jag dessutom inte alls kände mig så jävla säker på dig då du hotade att lämna mig ungefär 137 gånger. Jag tror inte att jag förstörde ditt liv när jag gjorde som jag gjorde, utan snarare gav dig en knuff till att hitta tillbaka till den livsstil du hade innan mig. Till det som du trivdes med, då du slapp göra och säga saker som du trodde gjorde mig nöjd. 

Jag var inte nöjd med det du sa. Att du sa att du hatade dina gamla vänner, att du tyckte att missbruk var patetiskt och att du bara ville vara med mig. För jag vet att du ljög.

Dessutom

vet jag att du var ett svin långt innan jag var det. Jag hade bara vett nog att bekänna, till skillnad från dig.

Du är på många sätt en jubelidiot, men du kan alltid, alltid komma till mig om det är något, för jag bryr mig fortfarande om dig. 

*

Så, puh. Det där var ju det mest patetiska jag någonsin använt min blogg till, tror jag...

Ja, och när jag inte är nyvaken och förbannad går jag mest omkring och är kär nu för tiden. Jättekär. För han är den bästa och finaste och mest fantastiska i HELA JÄVLA VÄRLDEN OCH JAG ÄR SÅ KÄR I HONOM ATT JAG VILL KLÄNGA MIG FAST PÅ HANS BRÖSTKORG OCH ALLTID SITTA DÄR!!!

Men det har jag säkert skrivit tidigare... 

Den känslan är dock den enda som jag har riktig kontroll över just nu. Det känns som att mitt innanmäte har ett gäng trådar, eller tentakler om man så vill, som flyter omkring och försöker greppa något att hålla fast vid. 

Det går inte så bra. 

Nu jävlar är jag trött.

Hejrå.