måndag 14 oktober 2013

Plötsligt står jag naken inför mig själv och allt jag är. Eller kanske allt jag blivit med tiden. Jag har rivit av alla provisoriska plåster och ställt mig själv öga mot öga med sorgen efter pappa, med mitt självförakt, min rädsla för att bli lämnad och inbillningen att jag aldrig kommer duga till någonting i hela världen. Och det är bara jag. Arvid säger att han inte kan ta hand om mig. Jag uppskattar det, för det känns som att det är på riktigt; att han vill att jag ska må bra men att jag ska nå dit själv. Jag får fulgråta och vara arg på allt i hans famn, och han ställer frågor som jag vägrat svara på i fem år. Plötsligt får jag själv svar på miljoner frågor.
Det är förbannat jobbigt.

Jag befinner mig på en plats i mitt liv som jag aldrig varit på förr.
Och jag kan inte förvänta mig att någon annan än jag själv ska ta mig härifrån. Ta mig framåt och vidare.
Det är svårt bara.
Jag vet inte hur man gör.
Men jag vet hur jag inte borde göra.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar