Jag är 20 år gammal och idag står jag på samma plats som jag gjorde sommaren efter min 16årsdag. Då satt jag mitt emot honom vid hans köksbord. Han drack kaffe och stirrade ut genom köksfönstret. Och han sa ingenting, trots att varenda liten del i min kropp hoppades att han skulle säga att jag missförstått allt och att han visst ville vara med mig på riktigt. Jag hoppades att han skulle tänka om, ge efter och kanske inse att han faktiskt var förbannat kär i mig. Men han sa ingenting. Trots att jag satt där i säkert en halvtimma och såg på medan han sörplade kaffe, drog sig i luggen, stirrade ut genom fönstret.
Jag sprang ner för busbacken för att hinna med bussen och jag struntade i att jag blev svettig. Smsade min kompis Moa när jag kom fram. "Har gjort slut" skrev jag. Hon ringde och frågade hur det var med mig, om jag var ledsen, om jag behövde sällskap. Jag skrattade och sa att det var jag som gjort slut. Och att det kändes bra.
Hon förstod inte varför jag gjort så. Jag var ju så kär i honom.
Idag står jag på exakt samma plats som då. Jag väljer att lämna någon som gör att jag får miljoner fjärilar i magen (spindlar i magen, varg i ansiktet), som gör att jag inte kan hålla händerna i styr, som gör att jag känner mig som 16 år. Den här gången springer jag inte nerför busbacken, och den här gången känns det kanske inte bra, men det känns nödvändigt. Den här gången flyr jag inte till fots, utan med färjan. Jag har valt att flytta ifrån ön. Till Östersund. Så snart som möjligt ska detta hända, för jag vill inte hinna tänka om, jag vill inte behöva undra om jag gjort rätt.
Jag kommer sakna Arvid. Fruktansvärt mycket. Jag kommer tänka på honom hela tiden och jag kommer aldrig glömma bort allt fint jag fått dela med honom. Men vi vill åt olika håll, vill olika saker, och man kan inte tvinga någon att älska på något annat sätt än det som passar dem. Våra sätt att älska passar inte, matchar inte varandras.