Jag har, som de flesta andra minst ett tjugotal personer på min facebook som jag egentligen inte alls borde vara vän med. Personer som dagligen lägger ut statusar om hur mycket de hatar samhället och invandrarna som tar deras jobb. (När de själva hopppade av gymnasiet för att det SöÖöG och alla lärare var fittooooor) Personer som postar bilder på sig själva halvnakna, personer som i felstavade, särskrivna statusuppdateringar häver ur sig diverse könsord om "sockärringen" osv.

(Jag vill bara, såhär i början av detta inlägg att du som läsare ska veta att detta inte kommer vara en wall of text om människors lika rätt i samhället, eller om hur mycket jag är emot rasism eller kvinnoförtryck.)

Jag har, genom åren (som om jag levt länge nog för att använda uttrycket "genom åren"...) givit mig in ett antal hetsiga diskussioner i olika kommentarsfält. Det har handlat om allt ifrån rasism och genusfrågor till diskussioner kring det svenska språket. Alltid, och jag menar alltid, utan någon slags framgång.
Jag ödslade länge enormt mycket tid på att försöka begripa hur människor kan vara så, rakt igenom, ointelligenta. För ja, jag tänker inte leka pk och påstå att allt handlar om olikheter hos oss människor, att alla har sitt eget tänk osv. För det tycker jag inte. Jag tycker att folk, till stor del faktiskt bara är dumma. (Vilket i vissa fall är en av mina egna största brister som människa.)

I alla fall. Det jag vill komma fram till är väl att jag, någonstans någon gång övergick från att bry mig om att diskutera och argumentera till att tycka synd om människor.
Inte om de människor som skriver rasistiska, kränkande statusar på facebook, inte om dem som lägger ut bilder på sig själva endast iförda underkläder (och får kommentarer om hur sexiga de är. Vad i helvete?), utan snarare om deras föräldrar.
Det här är något som har plågat mig en tid nu, på riktigt verkligen. Att sitta och se alla dessa inlägg, statusar, kommentarer, gillningar, bilder på facebook och veta att "den där människan har föräldrar." Jag undrar om föräldrarna vet vad deras barn har för värderingar, är de stolta över sina barn, tycker de att deras barn är starka och härliga individer, vet de om att deras barn gör bort sig på sociala medier för hela världen att se?
Det gör ont i mig, och får mig att granska mig själv ännu lite hårdare.
Skulle min mamma skämmas för det här inlägget, t.ex.? Skulle hon finna något som hon tyckte var opassande om hon gick igenom min facebook? Skulle hon känna att hon misslyckats som förälder om hon visste vad jag tänkte om hela genuskarusellen?
Jag hoppas inte det.

Oavsett, så hur dum och misslyckad jag än kan känna mig, finner jag enorm tröst i att jag inte blivit kallad varken "sexig" eller "rasist" på internet. Någonsin.