Vi gillar att ta cam-bilder.
/ 13 år gamla
fredag 31 augusti 2012
torsdag 30 augusti 2012
Hej.
Nej, jag har inte bloggat på jättelänge. Av många olika anledningar:
Jag flyttade till Visby. Fick internet först idag. Passande eftersom jag förmodligen flyttar ut innan eller under helgen. (nä, det är ju skitdåligt)
Och ja, jag flyttar ut ur min och Hampus fina lägenhet på Vinetagatan. Hampus flyttade redan förra veckan. Av den enkla anledningen att jag är världens största idiot och detta har lett till att vi, efter nästan 3 år gjort slut. Och ja, det är helt och hållet mitt fel. Jag vill inte att någon annan i hela världen ska tro något annat.
Jag kommer sakna Hampus något enormt. Men det är väl lite så att som som man bäddar får man ligga. Jag hoppas att han får det så bra han bara kan och jag önskar honom verkligen all lycka i livet. Om jag kunde skulle jag trolla så att han blev lyckligast, tryggast och gladast i världen. Men det är kanske lite sent påtänkt.
Och ja, jag kommer alltid älska Hampus innerligt.
Så ja, den senaste veckan har varit rätt kämpig. Men Kajsa har tagit så himla bra hand om mig. Jag är så tacksam över att jag har henne. Hon har sett till att jag fått i mig mat, att jag har sovit tryggt och att jag har varit uppehållen om dagarna. Jag älskar verkligen Kajsa till tusen.
Jag är också hemskt glad och tacksam över mina andra vänner, såklart. De som kommer hit och kramas när jag behöver, de som ringer och kollar så att jag mår bra, de som pratar skit med mig, de som bara liksom finns där. Trots att jag är ett vandrande rövhål som kanske egentligen inte förtjänar det.
På tisdag börjar jag i alla fall skolan. Det känns lite sådär efter allt som hänt. Men jag antar att det är det bästa för mig. Det blir säkert jättebra.
Nu har jag ont i ryggen och för mycket att skriva om.
Återkommer när jag har samlat tankarna lite.
Nej, jag har inte bloggat på jättelänge. Av många olika anledningar:
Jag flyttade till Visby. Fick internet först idag. Passande eftersom jag förmodligen flyttar ut innan eller under helgen. (nä, det är ju skitdåligt)
Och ja, jag flyttar ut ur min och Hampus fina lägenhet på Vinetagatan. Hampus flyttade redan förra veckan. Av den enkla anledningen att jag är världens största idiot och detta har lett till att vi, efter nästan 3 år gjort slut. Och ja, det är helt och hållet mitt fel. Jag vill inte att någon annan i hela världen ska tro något annat.
Jag kommer sakna Hampus något enormt. Men det är väl lite så att som som man bäddar får man ligga. Jag hoppas att han får det så bra han bara kan och jag önskar honom verkligen all lycka i livet. Om jag kunde skulle jag trolla så att han blev lyckligast, tryggast och gladast i världen. Men det är kanske lite sent påtänkt.
Och ja, jag kommer alltid älska Hampus innerligt.
Så ja, den senaste veckan har varit rätt kämpig. Men Kajsa har tagit så himla bra hand om mig. Jag är så tacksam över att jag har henne. Hon har sett till att jag fått i mig mat, att jag har sovit tryggt och att jag har varit uppehållen om dagarna. Jag älskar verkligen Kajsa till tusen.
Jag är också hemskt glad och tacksam över mina andra vänner, såklart. De som kommer hit och kramas när jag behöver, de som ringer och kollar så att jag mår bra, de som pratar skit med mig, de som bara liksom finns där. Trots att jag är ett vandrande rövhål som kanske egentligen inte förtjänar det.
På tisdag börjar jag i alla fall skolan. Det känns lite sådär efter allt som hänt. Men jag antar att det är det bästa för mig. Det blir säkert jättebra.
Nu har jag ont i ryggen och för mycket att skriva om.
Återkommer när jag har samlat tankarna lite.
lördag 18 augusti 2012
HEJ IMORGON FLYTTAR JAG TILLBAKA TILL VISBY!!!!!
Googlade fram den här bilden helt själv. Duktig. Mmmmm...
Är svinglad. Kommer förmodligen grina ihjäl mig när jag får se murjäveln.
(Förlåt, ringis, för att jag svär över dig. Du är bara så himmelens fin.)
Och jag ska få träffa Amelie, Kajsa, Maja, Wassis, Warden, Frej och Lina igen!!!
HUHUHU, glaaaaaaaaaaaaaad!
/ADHD - nu igen
Googlade fram den här bilden helt själv. Duktig. Mmmmm...
Är svinglad. Kommer förmodligen grina ihjäl mig när jag får se murjäveln.
(Förlåt, ringis, för att jag svär över dig. Du är bara så himmelens fin.)
Och jag ska få träffa Amelie, Kajsa, Maja, Wassis, Warden, Frej och Lina igen!!!
HUHUHU, glaaaaaaaaaaaaaad!
/ADHD - nu igen
fredag 17 augusti 2012
Alltså, hej hörrni.
(Ja jeeeevlarrr va' jag bloggar nu för tiden!)
Jag har ett tag nu listat mina största kändisförälskelser här på bLoGgEn min.
Alltså:
1. Magnus Ekelund
2. Thomas Öberg (Bob hund)
3. Love Antell
och så, som en gammal trogen make som alltid kommer hem precis i tid till middagen:
Timo Räisänen
Att min lista hittills består av endast män är faktiskt inte avsiktligt. Det handlar väl helt enkelt bara om att det inte finns någon tjej som lyckats mäta sig med dessa herrar. Ännu.
Min lista är väl dessutom rätt stereotypisk. Lite "jag är en fett indie popbrud som älskar pojkar med snedluggar och långa, smala ben i svarta jeans". (Ja, förutom Magnus då. Men han har ju varit sådan en gång i tiden.)
Så HUR kan jag ha missat den mest självklara kändisförälskelsen för en tjej som mig? Hur kan jag inte tänkt på denna fullständigt felfria karljävel?
Jag talar såklart om Fredrik Wikingsson.
Fredrik är ju tamigfan allt bra i hela jävla världjäveln ihoppackad i en liten kropp på långa smala ben (och såna gillar ju jag. Långa, smala ben, alltså.) Det faktum att han dessutom har en sjuhelvetes bra tjejsmak gör ju honom ännu mer attraktiv. Man bah: "jaaaa, en smart och snygg kille som FATTAR någonting vad det gäller brudar!"
Jag tänker då alltså på att hans fru, Johanna Swanberg, som skrivit för bl.a. dagbladet och expressen.
Så jag tror jag måste kasta om lite i min lista. Magnus sitter dock stadigt på sin första plats som min största kändisförälskelse:
1. Magnus Ekelund
2. Fredrik Wikingsson
3. Thomas Öberg
4. Timo Räisänen
Och ja, jag har plockat bort Love Antell. Anledning: han imponerar endast när man hör hans musik. Eller ser honom live. Man bah "okej, din musik är fet men KAN DU SLUTA VARA VÄRLDENS TRÅKIGASTE MÄNNISKA?!?!?"
Love, du har ju fantastiska kindben och onekligen mumsiga långa, smala ben. Men från och med nu är du inte mycket mer än så för mig; ett stycke kött.
Lol. Jag måste sluta blogga på nätterna. Fattar inte när detta blev en "dagens snygging" - blogg.
Puuuh.
Hur som helst.
Idag åkte Hampus ner till Gotland. Han ska vara framme imorgon eftermiddag.
På söndag åker jag.
Jag ser så vansinnigt mycket framemot det.
Saknar Kajsa så jag dör.
God natt/ lovar att börja blogga om lite vettigare saker
(Ja jeeeevlarrr va' jag bloggar nu för tiden!)
Jag har ett tag nu listat mina största kändisförälskelser här på bLoGgEn min.
Alltså:
1. Magnus Ekelund
2. Thomas Öberg (Bob hund)
3. Love Antell
och så, som en gammal trogen make som alltid kommer hem precis i tid till middagen:
Timo Räisänen
Att min lista hittills består av endast män är faktiskt inte avsiktligt. Det handlar väl helt enkelt bara om att det inte finns någon tjej som lyckats mäta sig med dessa herrar. Ännu.
Min lista är väl dessutom rätt stereotypisk. Lite "jag är en fett indie popbrud som älskar pojkar med snedluggar och långa, smala ben i svarta jeans". (Ja, förutom Magnus då. Men han har ju varit sådan en gång i tiden.)
Så HUR kan jag ha missat den mest självklara kändisförälskelsen för en tjej som mig? Hur kan jag inte tänkt på denna fullständigt felfria karljävel?
Jag talar såklart om Fredrik Wikingsson.
Fredrik är ju tamigfan allt bra i hela jävla världjäveln ihoppackad i en liten kropp på långa smala ben (och såna gillar ju jag. Långa, smala ben, alltså.) Det faktum att han dessutom har en sjuhelvetes bra tjejsmak gör ju honom ännu mer attraktiv. Man bah: "jaaaa, en smart och snygg kille som FATTAR någonting vad det gäller brudar!"
Jag tänker då alltså på att hans fru, Johanna Swanberg, som skrivit för bl.a. dagbladet och expressen.
Så jag tror jag måste kasta om lite i min lista. Magnus sitter dock stadigt på sin första plats som min största kändisförälskelse:
1. Magnus Ekelund
2. Fredrik Wikingsson
3. Thomas Öberg
4. Timo Räisänen
Och ja, jag har plockat bort Love Antell. Anledning: han imponerar endast när man hör hans musik. Eller ser honom live. Man bah "okej, din musik är fet men KAN DU SLUTA VARA VÄRLDENS TRÅKIGASTE MÄNNISKA?!?!?"
Love, du har ju fantastiska kindben och onekligen mumsiga långa, smala ben. Men från och med nu är du inte mycket mer än så för mig; ett stycke kött.
Lol. Jag måste sluta blogga på nätterna. Fattar inte när detta blev en "dagens snygging" - blogg.
Puuuh.
Hur som helst.
Idag åkte Hampus ner till Gotland. Han ska vara framme imorgon eftermiddag.
På söndag åker jag.
Jag ser så vansinnigt mycket framemot det.
Saknar Kajsa så jag dör.
God natt/ lovar att börja blogga om lite vettigare saker
torsdag 16 augusti 2012
Hej alla fina barn.
Jo, det är såhär: jag vet inte riktigt vad det är med mig, men jag har varit helt sjukt nostalgisk de senaste dagarna. Tittat igenom gamla bilder från grundskoletiden, från mitt första gymnasieår, från tiden då pappa levde. Läst texter jag skrev när jag var i femtonårsåldern, kikat igenom gamla dagböcker osv. Jag har till och med drömt om mina gamla klasskamrater ifrån grundskolan.
Inatt befann jag mig (ja, i drömmen alltså) på en av toaletterna på min gamla grundskola tillsammans med min pojkvän ifrån slutet av nian. Han satt på golvet och grät och snörvlade hysteriskt, medan jag försökte trösta honom. Konstigt, absolut. Ännu konstigare var att vi i drömmen hade samma relation som vi har idag; d.v.s. ingen alls. (På grund av att jag behandlade den här människan helt fruktansvärt. Ingen idé att hymla med det, liksom.) Det gjorde det hela lite väl intensivt. Vaknade med hjärtklappning och en ångest jag inte känt på säkert ett år. Pust.
Hur som helst! Mitt i mitt bläddrande i gamla dokument och bilder kastade jag upp blicken på den enorma anslagstavlan som sitter ovanför min säng här i flickrummääääh mitt. På den har jag nålat upp bilder, tidningsurklipp, konsertbiljetter, brev, teckningar och annat från, enligt mig, viktiga händelser ur mina tonår. Blicken fastnade på något jag inte tänkt på på hundra år: Timo Räisänens plektrum som jag fångade (mellan brösten. Ja, det är sant.) på gatufesten 2010.
Minns att den låt Timo gjorde allra bäst under just den här spelningen, sommaren 2012 i Sundsvall var denna:
http://www.youtube.com/watch?v=-qf2RY-h40Q&feature=relmfu
(Länkar nu videon och inte bara låten för att videon är så sjuhelvetes snygg.)
Passande också, kunde man ju tycka, då jag precis fått uppleva hur det är att vara just 16. Ja, jag hade väl då nyligen fyllt 17, men åren 2009 - 2010 var som en enda lång helg, kändes det som i alla fall.
Det hann dock hända hemskt mycket under den här konstigt smetiga och delvis fantastiska långhelgen:
Sommaren 2009 hade jag precis slutat grundskolan, jag slungades ut ur ett förhållande och in i ett annat ("förhållande") som för mig, just då, kändes som miljoner fyrverkerier på himlen. (Typ). Men det gick ju snabbt över. Jag började gymnasiet och kände att det var dags att tacka för mig i den konstiga kärlekssituationen. Det tog bara 2 månader innan jag träffade Hampus för första gången, en kväll i Härnösand. En dryg månad därefter var vi tillsammans. (Och jag har älskat honom varje dag sedan dess!)
Sedan kom ju sommaren 2010. Gatufesten och Timo och hela köret. Jag hade sedan en tid tillbaka börjat satsa helhjärtat på Hampus, jag hade kommit in i min roll i gymnasieklassen, jag hade börjat gå vidare efter min pappas bortgång osv osv. Jag hade det jävligt bra, liksom.
Fångade Timos plektrum mellan bRöÖöNa och blev väl en ny människa på ett eller annat sätt.
Men så hamnar jag ibland ändå på skoltoaletten med en f.d. pojkvän som gråter sig fördärvad för allt vidrigt jag gjorde när jag var 16. Det blir ju liksom lite svårt att hålla sig ifrån att ta upp telefonen och smsa ett "jag hoppas du mår bra" trots att det vore helt vansinnigt att göra det.
Jag antar att jag bara har svårt att acceptera att vissa människor faller bort under åren.
-
MEN HÖRRNI, stackars lille Timo som har suttit där på min anslagstavla och glott (ja, jag har ju ett gäng urklipp med honom också) i de här två åren. Han måste ju känt sig totalt raaaatad som jag flörtat runt med Magnus Ekelund, Thomas Öberg och Love Antell.
Nä, nu viger jag resten av kvällen till Timo och den här plattan:
http://open.spotify.com/album/7oqUejiYUjmJt0En4Tued2
Det borde ni också göra!
Herrå! /Så trött att hon inte vet vad det här inlägget egentligen handlar om.
Jo, det är såhär: jag vet inte riktigt vad det är med mig, men jag har varit helt sjukt nostalgisk de senaste dagarna. Tittat igenom gamla bilder från grundskoletiden, från mitt första gymnasieår, från tiden då pappa levde. Läst texter jag skrev när jag var i femtonårsåldern, kikat igenom gamla dagböcker osv. Jag har till och med drömt om mina gamla klasskamrater ifrån grundskolan.
Inatt befann jag mig (ja, i drömmen alltså) på en av toaletterna på min gamla grundskola tillsammans med min pojkvän ifrån slutet av nian. Han satt på golvet och grät och snörvlade hysteriskt, medan jag försökte trösta honom. Konstigt, absolut. Ännu konstigare var att vi i drömmen hade samma relation som vi har idag; d.v.s. ingen alls. (På grund av att jag behandlade den här människan helt fruktansvärt. Ingen idé att hymla med det, liksom.) Det gjorde det hela lite väl intensivt. Vaknade med hjärtklappning och en ångest jag inte känt på säkert ett år. Pust.
Hur som helst! Mitt i mitt bläddrande i gamla dokument och bilder kastade jag upp blicken på den enorma anslagstavlan som sitter ovanför min säng här i flickrummääääh mitt. På den har jag nålat upp bilder, tidningsurklipp, konsertbiljetter, brev, teckningar och annat från, enligt mig, viktiga händelser ur mina tonår. Blicken fastnade på något jag inte tänkt på på hundra år: Timo Räisänens plektrum som jag fångade (mellan brösten. Ja, det är sant.) på gatufesten 2010.
Minns att den låt Timo gjorde allra bäst under just den här spelningen, sommaren 2012 i Sundsvall var denna:
http://www.youtube.com/watch?v=-qf2RY-h40Q&feature=relmfu
(Länkar nu videon och inte bara låten för att videon är så sjuhelvetes snygg.)
Passande också, kunde man ju tycka, då jag precis fått uppleva hur det är att vara just 16. Ja, jag hade väl då nyligen fyllt 17, men åren 2009 - 2010 var som en enda lång helg, kändes det som i alla fall.
Det hann dock hända hemskt mycket under den här konstigt smetiga och delvis fantastiska långhelgen:
Sommaren 2009 hade jag precis slutat grundskolan, jag slungades ut ur ett förhållande och in i ett annat ("förhållande") som för mig, just då, kändes som miljoner fyrverkerier på himlen. (Typ). Men det gick ju snabbt över. Jag började gymnasiet och kände att det var dags att tacka för mig i den konstiga kärlekssituationen. Det tog bara 2 månader innan jag träffade Hampus för första gången, en kväll i Härnösand. En dryg månad därefter var vi tillsammans. (Och jag har älskat honom varje dag sedan dess!)
Sedan kom ju sommaren 2010. Gatufesten och Timo och hela köret. Jag hade sedan en tid tillbaka börjat satsa helhjärtat på Hampus, jag hade kommit in i min roll i gymnasieklassen, jag hade börjat gå vidare efter min pappas bortgång osv osv. Jag hade det jävligt bra, liksom.
Fångade Timos plektrum mellan bRöÖöNa och blev väl en ny människa på ett eller annat sätt.
Men så hamnar jag ibland ändå på skoltoaletten med en f.d. pojkvän som gråter sig fördärvad för allt vidrigt jag gjorde när jag var 16. Det blir ju liksom lite svårt att hålla sig ifrån att ta upp telefonen och smsa ett "jag hoppas du mår bra" trots att det vore helt vansinnigt att göra det.
Jag antar att jag bara har svårt att acceptera att vissa människor faller bort under åren.
-
MEN HÖRRNI, stackars lille Timo som har suttit där på min anslagstavla och glott (ja, jag har ju ett gäng urklipp med honom också) i de här två åren. Han måste ju känt sig totalt raaaatad som jag flörtat runt med Magnus Ekelund, Thomas Öberg och Love Antell.
Nä, nu viger jag resten av kvällen till Timo och den här plattan:
http://open.spotify.com/album/7oqUejiYUjmJt0En4Tued2
Det borde ni också göra!
Herrå! /Så trött att hon inte vet vad det här inlägget egentligen handlar om.
onsdag 15 augusti 2012
God kväll.
Fick plötsligt ett enormt sug efter att vara 15 år och gasa omkring på mopeden i bommen, dricka hb-cola på grimman, hänga på solariet, ligga i sängen och titta på idol med Zebastian, kivas med Joakim Anjou, springa i vattenspridarna på Öjestrands golfbana, tömma Moas pappas barskåp och göra äckliga häxblandningar osv osv.
2007 - 2008, det var fina tider det.
Alltså, kan verkligen bli helt sjukt emotionell, nostalgisk och "gråtig" när jag tänker på min gamla kompis Zebastian, som jag hade under högstadiets sista år. Han var verkligen världsbäst. Zebastian kom mig så vansinnigt nära på kort tid, så nära att han till och med var med när vi satte ner pappas urna i jorden. Och som jag aaavgudade Zebastian. Kan liksom aldrig minnas att någon annan människa växt ihop med mig på det sätt som han gjorde.
Jag tror dock att Zebastian, sådär mitt i puberteten och sitt hormonella kaos hade lite svårt att uttrycka vad han egentligen kände för mig. Ibland blev det liksom lite fel:
Det är så himmelens synd att man blir stor och sånt.
Fick plötsligt ett enormt sug efter att vara 15 år och gasa omkring på mopeden i bommen, dricka hb-cola på grimman, hänga på solariet, ligga i sängen och titta på idol med Zebastian, kivas med Joakim Anjou, springa i vattenspridarna på Öjestrands golfbana, tömma Moas pappas barskåp och göra äckliga häxblandningar osv osv.
2007 - 2008, det var fina tider det.
Alltså, kan verkligen bli helt sjukt emotionell, nostalgisk och "gråtig" när jag tänker på min gamla kompis Zebastian, som jag hade under högstadiets sista år. Han var verkligen världsbäst. Zebastian kom mig så vansinnigt nära på kort tid, så nära att han till och med var med när vi satte ner pappas urna i jorden. Och som jag aaavgudade Zebastian. Kan liksom aldrig minnas att någon annan människa växt ihop med mig på det sätt som han gjorde.
Jag tror dock att Zebastian, sådär mitt i puberteten och sitt hormonella kaos hade lite svårt att uttrycka vad han egentligen kände för mig. Ibland blev det liksom lite fel:
Det är så himmelens synd att man blir stor och sånt.
måndag 13 augusti 2012
Hej friends.
Idag är det måndag. En fin måndag. Solen skiner (nu, såhär på kvällskvisten i alla fall) och jag är mätt och belåten efter en feeeeet middag. Alltså "fet" som i "bra". (Jag kan det här med alla coola slangord, jag. Hajar tugget, som Hampus skulle sagt.)
Jag har spenderat denna fina måndag på Birsta tillsammans med mormor. Det var trevligt. Mmmm...
Idag är jag glad men trött. Och flottig och ofräsch. Tror jag har kommit in i puberteten igen. Heheeeee.
Saker som gjort mig glad idag:
1. Att jag fick västerbottenostpaj till lunch. (Självklart handlar första punkten om mat.)
2. Att vi ÄNTLIGEN kan använda tvättmaskinen igen, efter att ha behövt åka till mormor för att tvätta hela sommaren, då vi renoverar vårt badrum och detta är våra hantverkare:
Snigel
Gary
(Skämtet går alltså ut på att de är långsamma som sniglar. Ha-ha. Jag är one funny bitch lol.)
3. Hampus. Fick frukost på säng av honom i morse. Och han är ju dessutom en allmänt fantastisk människa.
MEN ALLTING ÄR JU INTE ROSA FLUFFIGA MOLN, HÖRRNI!!!
Saker som gjort mig lite ledsen idag:
1. Min vikt. Ni som tänker kommentera eller smsa "sluuutaaa, du är inte alls tjoooock". GE EEEERRRR!!! Jag vet exakt hur mycket jag väger och hur mycket jag borde väga. PunGt.
2. Att det fortfarande är stopp i vårt avlopp i köket så det är svinjobbigt att diska, trots att rörmokaren var här idag och sa att han fixat allt.
3. Att jag måste storstäda rummäääh mitt innan jag flyttar. Det lever hemska små djur och monster under min säng, skulle jag tro. Men jag orkar inte!!!
En kul grej är ju förresten att man kallar det "att flyttpacka". Jag fattar inte. Jag fyller bara kartong på kartong med skor. Är det det som definierar "att flyttpacka"?
Nämen, skämt åsido. Det är helt vansinnigt hur mycket skor jag har. Fattar inte var de kommer ifrån. Förökar de sig i garderoben? Hmm... Hittade dessutom ett par heeeelt underbara kängor på Birsta idag som jag blev sååå sugen på, men mormor sa till på skarpen. Lägga sin förmögenhet på skor sådär, nä fy. Shoe_princess_93@hotmail.com.
Nu har jag skrivit ett alldeles för långt inlägg om ingenting. Måste sluta.
Herrå!
Idag är det måndag. En fin måndag. Solen skiner (nu, såhär på kvällskvisten i alla fall) och jag är mätt och belåten efter en feeeeet middag. Alltså "fet" som i "bra". (Jag kan det här med alla coola slangord, jag. Hajar tugget, som Hampus skulle sagt.)
Jag har spenderat denna fina måndag på Birsta tillsammans med mormor. Det var trevligt. Mmmm...
Idag är jag glad men trött. Och flottig och ofräsch. Tror jag har kommit in i puberteten igen. Heheeeee.
Saker som gjort mig glad idag:
1. Att jag fick västerbottenostpaj till lunch. (Självklart handlar första punkten om mat.)
2. Att vi ÄNTLIGEN kan använda tvättmaskinen igen, efter att ha behövt åka till mormor för att tvätta hela sommaren, då vi renoverar vårt badrum och detta är våra hantverkare:
(Skämtet går alltså ut på att de är långsamma som sniglar. Ha-ha. Jag är one funny bitch lol.)
3. Hampus. Fick frukost på säng av honom i morse. Och han är ju dessutom en allmänt fantastisk människa.
MEN ALLTING ÄR JU INTE ROSA FLUFFIGA MOLN, HÖRRNI!!!
Saker som gjort mig lite ledsen idag:
1. Min vikt. Ni som tänker kommentera eller smsa "sluuutaaa, du är inte alls tjoooock". GE EEEERRRR!!! Jag vet exakt hur mycket jag väger och hur mycket jag borde väga. PunGt.
2. Att det fortfarande är stopp i vårt avlopp i köket så det är svinjobbigt att diska, trots att rörmokaren var här idag och sa att han fixat allt.
3. Att jag måste storstäda rummäääh mitt innan jag flyttar. Det lever hemska små djur och monster under min säng, skulle jag tro. Men jag orkar inte!!!
En kul grej är ju förresten att man kallar det "att flyttpacka". Jag fattar inte. Jag fyller bara kartong på kartong med skor. Är det det som definierar "att flyttpacka"?
Nämen, skämt åsido. Det är helt vansinnigt hur mycket skor jag har. Fattar inte var de kommer ifrån. Förökar de sig i garderoben? Hmm... Hittade dessutom ett par heeeelt underbara kängor på Birsta idag som jag blev sååå sugen på, men mormor sa till på skarpen. Lägga sin förmögenhet på skor sådär, nä fy. Shoe_princess_93@hotmail.com.
Nu har jag skrivit ett alldeles för långt inlägg om ingenting. Måste sluta.
Herrå!
lördag 11 augusti 2012
Härom dagen kom min farbror Christer hit och skulle hämta grejer ur garaget. Han kom in i hallen och hälsade på mamma. Jag blev sittandes i sängen, som förstenad, gick inte ner för att säga hej fastän jag inte sett honom på hur länge som helst. Hjärnan kopplade inte, jag var helt övertygad om att det var pappa som stod i hallen. Det lät ju så. (Deras röster är/var näst intill identiska.)
Kom sedan på hur det låg till, pustade ut och kände mig dum.
Hur som helst: sedan dess har jag haft världens crave efter att höra min pappas röst. Alltså, det är liksom inte "ååååh måste höra hans röst för jag är så ledsen." Utan jag måste bara. På samma sätt som jag ibland känner att jag _måste_ äta choklad, liksom. Jag måste höra pappas röst. Blev liksom hungrig på det efter att Christer gått härifrån.
Så jag tänker åka till mormor och morfar tidigare än de andra (vi ska käka middag där vid 18 idag.) och rota fram alla gamla VHS:er från när jag var liten och hoppas på att hitta det jag söker. Det jag måste ha, det jag måste höra.
/ Vansinnet
torsdag 9 augusti 2012
Om en dryg vecka flyttar jag och lillhampe tillbaka till Visby. Till våran fina lägenhet på Vinetagatan.
Jag har saknat alla där nere helt vansinnigt mycket hela sommaren, men jag fick ju träffa de flesta av finaste gänget på Emmaboda i alla fall.
Jag har ju dock inte fått träffa alla under sommaren.
Person jag förmodligen kommer grina ansiktet av mig av att se igen:
Jag har saknat alla där nere helt vansinnigt mycket hela sommaren, men jag fick ju träffa de flesta av finaste gänget på Emmaboda i alla fall.
Jag har ju dock inte fått träffa alla under sommaren.
Person jag förmodligen kommer grina ansiktet av mig av att se igen:
onsdag 8 augusti 2012
Hej barn.
Idag har jag träffat Tobias för första gången sedan i april. Det tyckte jag var trevligt.
Här är en bild på mig och Tobias som togs någon gång i tidernas begynnelse:
Jag tycker att mycket med den här bilden är intressant och oklart.
Varför var jag 16 år gammal och trodde att det var snyggt att ha långt, superblekt hår?
Varför trodde jag att det var okej att bära fula h&m-hattar?
Varför ser jag gravt överviktig ut? Var jag kanske det?
Varför har Tobias så litet huvud i jämförelse med mig?
Osv osv.
Hur som helst.
En superkall höstmorgon någon gång under vår gymnasietid tillsammans kom Tobias inlunkandes i caffis, bara minuterna innan lektionerna började. (Såklart.) Han var alldeles rosig om kinderna, hade halsduken virad hårt runt halsen och han hade hörlurarna på sig. Man kunde dock höra ut vad han lyssnade på, nämligen denna:
http://open.spotify.com/track/3ZEXTCyeUkyZ9ZVaxpoC8w
Därför är den här låten typ min alldeles egna Tobias-låt. Bara för att jag minns det så himla väl liksom.
Mmmm....
HERRÅ!
Idag har jag träffat Tobias för första gången sedan i april. Det tyckte jag var trevligt.
Här är en bild på mig och Tobias som togs någon gång i tidernas begynnelse:
Jag tycker att mycket med den här bilden är intressant och oklart.
Varför var jag 16 år gammal och trodde att det var snyggt att ha långt, superblekt hår?
Varför trodde jag att det var okej att bära fula h&m-hattar?
Varför ser jag gravt överviktig ut? Var jag kanske det?
Varför har Tobias så litet huvud i jämförelse med mig?
Osv osv.
Hur som helst.
En superkall höstmorgon någon gång under vår gymnasietid tillsammans kom Tobias inlunkandes i caffis, bara minuterna innan lektionerna började. (Såklart.) Han var alldeles rosig om kinderna, hade halsduken virad hårt runt halsen och han hade hörlurarna på sig. Man kunde dock höra ut vad han lyssnade på, nämligen denna:
http://open.spotify.com/track/3ZEXTCyeUkyZ9ZVaxpoC8w
Därför är den här låten typ min alldeles egna Tobias-låt. Bara för att jag minns det så himla väl liksom.
Mmmm....
HERRÅ!
måndag 6 augusti 2012
Jag avskyr verkligen när jag blir arg, när jag börjar hatar någon. Av hela mitt hjärta liksom.
Det känns som om jag vill kapa av de kroppsdelar som någonsin kanske, eventuellt, kan ha snuddat vid personen. Jag vill bryta kontakten med alla gemensamma vänner jag har med personen, jag vill sluta tycka om de saker jag tycker om, då personen ifråga (ofta) också tycker om dessa saker. Jag vill skala av allt runt omkring min egen kropp och låta det flyta iväg någonstans långt bort, där jag aldrig någonsin behöver se det igen.
Jag hatar när en människa gör intrång i min verklighet. Gör intrång på det jag älskar och tar allt det jag alltid velat ha men liksom aldrig lyckats få.
Jag hatar när jag inte får bjuda in folk i mitt liv. När de istället slår in min existens' ytterdörr och klampar in i min sfär. Lämnar fläckar av äcklig, söt lera på hallmattan.
Och alla hurrar
"NÄMEN VAD KUUUUUUUL ATT DU ÄR HÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄR!!!"
I mitt liv. I min hall.
Liksom tar mitt finporslin och använder det som frisbee.
Ja, alltså, inte bokstavligt talat. Det hade ju varit tokigt.
Och jag är ledsen att behöva säga det här:
Men jag hatar.
Jag hatar så jävla mycket.
Jag hatar så mycket att jag skulle vilja radera mitt facebook-konto, slänga bort dator och telefon, flytta från sta'n, byta personlighet osv osv.
Jag hatar så mycket att jag vill skrika och gråta och kräkas.
Anledningen till att jag avskyr när jag börjar hata någon (förutom att jag äter upp mig själv psykiskt p.g.a. det):
Jag blir hemsk.
En gång hatade jag en tjej så mycket att jag inte gjorde någonting när hon svimmade och hamnade på golvet mitt framför mina fötter. Jag lät henne ligga kvar i säkert en halvtimma. Jag tyckte inte det var hemskt, snarare kul. Det var dessutom inte jag som hämtade hjälp efter halvtimman hon legat där, utan en förbipasserande i korridoren.
En gång hatade jag en annan tjej så mycket att jag bad till Gud (obs, detta är sant. Jag BAD verkligen) om att hon skulle bli påkörd av en bil. Nästa dag blev hon påkörd och jag blev religiös. (Jamen på riktigt, vad är oddsen?)
En gång hatade jag en tjej så mycket att jag spottade på hennes tandborste. True story.
Jag vet inte vad jag ska hitta på för jävelskap den här gången. Jag är så oberäknelig.
JÄVLAR OCH FAN OCH HELVETE OCH JÄVLAR HÖRRNI!!!
/Förbannad
Det känns som om jag vill kapa av de kroppsdelar som någonsin kanske, eventuellt, kan ha snuddat vid personen. Jag vill bryta kontakten med alla gemensamma vänner jag har med personen, jag vill sluta tycka om de saker jag tycker om, då personen ifråga (ofta) också tycker om dessa saker. Jag vill skala av allt runt omkring min egen kropp och låta det flyta iväg någonstans långt bort, där jag aldrig någonsin behöver se det igen.
Jag hatar när en människa gör intrång i min verklighet. Gör intrång på det jag älskar och tar allt det jag alltid velat ha men liksom aldrig lyckats få.
Jag hatar när jag inte får bjuda in folk i mitt liv. När de istället slår in min existens' ytterdörr och klampar in i min sfär. Lämnar fläckar av äcklig, söt lera på hallmattan.
Och alla hurrar
"NÄMEN VAD KUUUUUUUL ATT DU ÄR HÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄR!!!"
I mitt liv. I min hall.
Liksom tar mitt finporslin och använder det som frisbee.
Ja, alltså, inte bokstavligt talat. Det hade ju varit tokigt.
Och jag är ledsen att behöva säga det här:
Men jag hatar.
Jag hatar så jävla mycket.
Jag hatar så mycket att jag skulle vilja radera mitt facebook-konto, slänga bort dator och telefon, flytta från sta'n, byta personlighet osv osv.
Jag hatar så mycket att jag vill skrika och gråta och kräkas.
Anledningen till att jag avskyr när jag börjar hata någon (förutom att jag äter upp mig själv psykiskt p.g.a. det):
Jag blir hemsk.
En gång hatade jag en tjej så mycket att jag inte gjorde någonting när hon svimmade och hamnade på golvet mitt framför mina fötter. Jag lät henne ligga kvar i säkert en halvtimma. Jag tyckte inte det var hemskt, snarare kul. Det var dessutom inte jag som hämtade hjälp efter halvtimman hon legat där, utan en förbipasserande i korridoren.
En gång hatade jag en annan tjej så mycket att jag bad till Gud (obs, detta är sant. Jag BAD verkligen) om att hon skulle bli påkörd av en bil. Nästa dag blev hon påkörd och jag blev religiös. (Jamen på riktigt, vad är oddsen?)
En gång hatade jag en tjej så mycket att jag spottade på hennes tandborste. True story.
Jag vet inte vad jag ska hitta på för jävelskap den här gången. Jag är så oberäknelig.
JÄVLAR OCH FAN OCH HELVETE OCH JÄVLAR HÖRRNI!!!
/Förbannad
HEHEHEHEHHEEEEEEEEJ HÖRRNIIII!!!
ÄR GLAD NU, JAG!
Anledningar:
1.Har ätit ARTON bitar sushi idag.
2. Har sett The dark knight rises ikväll, och den var sååååååå cooooooool // Amanda, 5.
3. Har shoppat loss lite. Och alla vet ju att man blir glad av nya grejer. Det ÄR sant!
4. KOM JU IN PÅ SKRIVARLINJEN I FÅRÖSUND, DÅRÅ!!! (vilket man kanske inte riktigt kan tro på om man bara hänger runt på min blogg. Heeeeeh...)
Nu ska jag torka upprymdheten (läs: svetten) ur pannan och koka mig en kopp te.
// ADHD
ÄR GLAD NU, JAG!
Anledningar:
1.Har ätit ARTON bitar sushi idag.
2. Har sett The dark knight rises ikväll, och den var sååååååå cooooooool // Amanda, 5.
3. Har shoppat loss lite. Och alla vet ju att man blir glad av nya grejer. Det ÄR sant!
4. KOM JU IN PÅ SKRIVARLINJEN I FÅRÖSUND, DÅRÅ!!! (vilket man kanske inte riktigt kan tro på om man bara hänger runt på min blogg. Heeeeeh...)
Nu ska jag torka upprymdheten (läs: svetten) ur pannan och koka mig en kopp te.
// ADHD
söndag 5 augusti 2012
Hej.
Just nu känns det som om jag bara tycker om Hampus. Av alla människor i hela världen.
(Eller fan, nä, jag tycker ju om massor med människor egentligen.)
Önskar jag var en sån där tuff brud som kunde slå näven i betongväggen så blodet sprutade när jag blev ledsen eller förbannad. För att avreagera mig liksom.
Det är ju bara det att det gör så ont att göra sånt. :(
Och istället för att explodera tänker jag bygga en liten grotta av täcken och kuddar och sedan bjuda in Hampus i min andedräktsvärme. Han är VIP-gäst ikväll. Eller ja, det är han väl alltid. Varför? För att han är bäst. Bäst i hela jävla världjäveln. Han är min bästa kompis som tar hand om mig och låter mig sova bort dagarna när jag inte är tuff nog att slå knogarna i väggen.
Därför älskar jag honom.
Så det så.
(Så är han ju snygg också. Snyggare än både Love Antell och Thomas Öberg. Tillsammans. Mmmm.)
Just nu känns det som om jag bara tycker om Hampus. Av alla människor i hela världen.
(Eller fan, nä, jag tycker ju om massor med människor egentligen.)
Önskar jag var en sån där tuff brud som kunde slå näven i betongväggen så blodet sprutade när jag blev ledsen eller förbannad. För att avreagera mig liksom.
Det är ju bara det att det gör så ont att göra sånt. :(
Och istället för att explodera tänker jag bygga en liten grotta av täcken och kuddar och sedan bjuda in Hampus i min andedräktsvärme. Han är VIP-gäst ikväll. Eller ja, det är han väl alltid. Varför? För att han är bäst. Bäst i hela jävla världjäveln. Han är min bästa kompis som tar hand om mig och låter mig sova bort dagarna när jag inte är tuff nog att slå knogarna i väggen.
Därför älskar jag honom.
Så det så.
(Så är han ju snygg också. Snyggare än både Love Antell och Thomas Öberg. Tillsammans. Mmmm.)
Missnöjes-frukost på balkonetten. (Alltså, det är kul, för balconette är ju en BH och inte alls en balkong.)
Har inte tvättat håret sedan i onsdags tror jag hehehehheheheh... Så nu ska jag fan iväg till mormor och duscha livet ur hennes dusch, för jaaa, vi har ju fortfarande inget fungerande badrum för HANTVERKARNA VILL JU HELLRE DRICKA KAFFE OCH ÄTA SMÅKAKOR!!!
Idag är det lite, lite sommar. Ska se om jag kan ta en bild med cAmEn
lördag 4 augusti 2012
Jag minns allt du aldrig sagt.
Du signerar mig, lämnar dina initialer på min bröstkorg
och
ler.
Fast jag vet egentligen inte, du ligger för nära, jag kan
inte urskilja om din panna skapar kärleksrynkor eller om den tar farväl en gång
för alla.
Du försvann i alla fall.
Men jag är van,
van vid att du tappar orden, låter luftrummet mellan oss maniskt
pulsera och att du svarar med ord som inte alls känns så eftertraktade.
Det kändes vansinnigt att den ens fanns där. Emellan oss: oförmågan att formulera de dundrande känslor och ord som gömt sig bakom
reglade, ryckande mungipor
i tre
års
tid.
fredag 3 augusti 2012
Trots att jag kanske är en till synes fantastisk, perfekt, felfri och fulländad människa som alla vill vara som är det faktiskt så att jag har vissa brister, jag med. JO HÖRRNI, det är sant!!!
Jag har ju liksom ett gäng otrevliga kvalitéer som jag skulle vilja strypa mig själv för ibland.
Den senaste månaden har jag varit lite mer nere än vanligt. (Sånt händer, och sånt går över. Ingen fara på taket liksom) Och ja, jag blir alltid världens mest ointelligenta människa när jag blir lite deppig.
Jag tänker t.ex på:
Jag är jävligt uttråkad. Jag har legat i sängen hela dagarna i en vecka. Jag har i princip sovit konstant i en vecka i sträck. Känns det som. Idag, efter att ha varit på släktmiddag med familjen Leijon fick jag äntligen lite energi. Kände att jag ville göra något kreativt. Kul, kan man ju tycka. Grejen är ju bara den att jag inte är en speciellt kreativ eller estetiskt begåvad människa, och att min definition av att göra något kreativt är att förändra mitt yttre (till den grad jag är bekväm med. Alltså att kanske köpa typ en GRÅ tröja istället för en svart. Helt bananas, jag vet.) och att spendera massor med pengar på detta. Nya svarta jeans till min samling på ungefär hundra par likadana i samma modell och storlek är alltså min lösning på suget efter att göra något kreativt. Tyvärr lyckades jag inte ragga någon shoppingkompis till imorgon, så jag tror jag ska klippa håret på mig själv istället. Eller färga utväxten. (Ja, för sist jag fick ett sådant här bryt fick jag ju för mig att färga håret svart. Och mitt hår växer ju som ogräs vilket ibland skapar enorm identitetskris. Ja, så rubbad är jag faktiskt på riktigt)
När jag får sådana här små mitt-i-deppet-kickar som jag fick idag får jag dessutom för mig att bli "duktig" och kanske börja tänka på vad jag äter. Att jag är världens starkaste och att jag kan gå ner de där extrakilona jag drar runt på bara jag vill. Det är ju dock tyvärr så att jag på något vänster får för mig att jag kan äta MER än vanligt under de här perioderna och att det på något sätt ska få mig att gå ner i vikt, bara för att jag i mitt huvud bestämt att jag gått och blivit duktig. Förstår ni? Det är okej om ni inte gör det, för jag förstår knappt själv.
När jag är såhär uttråkad, nere och ledsen har jag dessutom hemskt lätt att starta bråk om ingenting. Jag startar till exempel bråk om vem som ska få äta upp chipspåsen som ligger i köket. Kanske för att jag inte har så mycket annat för mig och för att jag måste få ut frustrationen på något sätt. Jag bråkar och bråkar och låter det urarta till något som blir så stort att jag liksom inte minns vad jag sa för 30 sekunder sedan. När jag totalt slarvat bort mig och vad jag egentligen pratar om väljer jag att säga "jag orkar inte diskutera det här längre" och sedan somnar jag. Utmattad av mig själv.
Jag kan dessutom grina ihjäl mig för att telefonen, enligt mig, inte går varm, fast jag i själva verket får fler samtal och sms per dag än vad jag någonsin tidigare fått under mina 19 levnadsår. Blir då "besviken" på mina närmsta och har lätt att skriva jobbiga sms på dagisnivå. "Jaha, nämen skit i mig du. Jag bryr mig väl inte." Typ så. (Kanske inte riktigt. Men nästan.)
Men fan, hörrni, i övrigt är jag ju en jävligt perfekt människa.
lol
Jag har ju liksom ett gäng otrevliga kvalitéer som jag skulle vilja strypa mig själv för ibland.
Den senaste månaden har jag varit lite mer nere än vanligt. (Sånt händer, och sånt går över. Ingen fara på taket liksom) Och ja, jag blir alltid världens mest ointelligenta människa när jag blir lite deppig.
Jag tänker t.ex på:
Jag är jävligt uttråkad. Jag har legat i sängen hela dagarna i en vecka. Jag har i princip sovit konstant i en vecka i sträck. Känns det som. Idag, efter att ha varit på släktmiddag med familjen Leijon fick jag äntligen lite energi. Kände att jag ville göra något kreativt. Kul, kan man ju tycka. Grejen är ju bara den att jag inte är en speciellt kreativ eller estetiskt begåvad människa, och att min definition av att göra något kreativt är att förändra mitt yttre (till den grad jag är bekväm med. Alltså att kanske köpa typ en GRÅ tröja istället för en svart. Helt bananas, jag vet.) och att spendera massor med pengar på detta. Nya svarta jeans till min samling på ungefär hundra par likadana i samma modell och storlek är alltså min lösning på suget efter att göra något kreativt. Tyvärr lyckades jag inte ragga någon shoppingkompis till imorgon, så jag tror jag ska klippa håret på mig själv istället. Eller färga utväxten. (Ja, för sist jag fick ett sådant här bryt fick jag ju för mig att färga håret svart. Och mitt hår växer ju som ogräs vilket ibland skapar enorm identitetskris. Ja, så rubbad är jag faktiskt på riktigt)
När jag får sådana här små mitt-i-deppet-kickar som jag fick idag får jag dessutom för mig att bli "duktig" och kanske börja tänka på vad jag äter. Att jag är världens starkaste och att jag kan gå ner de där extrakilona jag drar runt på bara jag vill. Det är ju dock tyvärr så att jag på något vänster får för mig att jag kan äta MER än vanligt under de här perioderna och att det på något sätt ska få mig att gå ner i vikt, bara för att jag i mitt huvud bestämt att jag gått och blivit duktig. Förstår ni? Det är okej om ni inte gör det, för jag förstår knappt själv.
När jag är såhär uttråkad, nere och ledsen har jag dessutom hemskt lätt att starta bråk om ingenting. Jag startar till exempel bråk om vem som ska få äta upp chipspåsen som ligger i köket. Kanske för att jag inte har så mycket annat för mig och för att jag måste få ut frustrationen på något sätt. Jag bråkar och bråkar och låter det urarta till något som blir så stort att jag liksom inte minns vad jag sa för 30 sekunder sedan. När jag totalt slarvat bort mig och vad jag egentligen pratar om väljer jag att säga "jag orkar inte diskutera det här längre" och sedan somnar jag. Utmattad av mig själv.
Jag kan dessutom grina ihjäl mig för att telefonen, enligt mig, inte går varm, fast jag i själva verket får fler samtal och sms per dag än vad jag någonsin tidigare fått under mina 19 levnadsår. Blir då "besviken" på mina närmsta och har lätt att skriva jobbiga sms på dagisnivå. "Jaha, nämen skit i mig du. Jag bryr mig väl inte." Typ så. (Kanske inte riktigt. Men nästan.)
Men fan, hörrni, i övrigt är jag ju en jävligt perfekt människa.
lol
Martin sa en gång att allt ändå bara handlar om kukar och
fittor.
Men trots att jag otaliga gånger fått hans teori bevisad för
mig visste jag att han hade fel.
På samma sätt som du hade fel när du sa att jag inte visste
vad det innebar att älska någon.
Men jo, jag har hört det förut.
Bakom masken fladdrar de fridlysta ögonfransarna, de jag
hade plockat en och en
om jag bara inte förbjudit mig själv.
Och i mörkret viskar en bekant, drucken röst att
du är den backe jag aldrig får njuta av i nedförssluttningen.
(Men det är
såklart bara på film. Jag har slagit på det nu igen – mörkret ifrån hamnen
året innan jag
blev allt det där som alla blir tillslut; meningslös, värdelös,
karaktärslös, innehållslös.
Förlåt, jag
menar bara arbetslös.)
Det röjs häftigt undan på köksbordet och vinet torkas från
taket,
den vita plastmattan. Där jag en gång lämnade fläckar av
stress och upprymdhet att torkas av det öppna sovrumsfönstret. Där jag lämnade
mitt 13 – 14- 15 – 16åriga jag att svabbas upp från plasten och ge plats åt
evolutionen – det frälsta.
Du pratar om mina hungriga ögon och
jag vet egentligen inte
hur du vet om de är hungriga eller mätta.
För du har alltid varit svår att titta på.
Och jag blundar alltid när du trycker mig sådär hårt intill
din bröstkorg.
Låter ögonen vila medan fingrarna dansar i det nyfärgade
svarta.
Martin sa en gång att allting ändå bara handlar om kukor och
fittor, om vem som är skönast att ha.
Men jag vet att han är fel.
För du hade kunnat knulla
precis
vem
du vill.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)