Andra dagen på modifast-diet.
Vill ha godis. Och chips. Och nudlar. Så himla taskigt att Willys säljer prinsesstårtor för trettio ynka kronor när jag är på dödssvält.
Om 20 minuter får jag äta mellanmål. Tänker sova tills dess.
Högst på min önskelista:



Mmmmm....

Hej kids.
Nu var det jätte-jättelänge sedan jag skrev något.
Anledning:
Först var det sommar, jag jobbade och jobbade. Svettades och svettades. Badade och åt glass och sånt som man gör på sommaren, när jag hann. Sedan fick jag semester i en och en halv vecka och jag och Arvid åkte till Göteborg, Sundsvall och Östersund för att träffa vänner och familj. Fick hyra en villa i innerstan på 100 kvadrat med fem rum och kök när vi kom hem. Det finaste lilla huset i världen, med världens finaste lilla trädgård med äppelträd. Flyttade in, jobbade lite till. Sedan blev det sensommar och skolan började. Sammanbrottet och identitetskrisen kom som ett jävla expressbrev på posten. Jag hade valt att fortsätta plugga till lärare. Jag ville inte bli lärare. Jag vill inte bli lärare. Jag fick äntligen, efter flera långa månaders väntan komma på psykiatrin igen. Dom bah "du är ju deprimerad, här haru lite medicin" och så fick jag veta att jag snart kommer bli kallad till utredning för aspbergers och adhd.

Sedan vände allting. En dag i början av september kom jag på att jag inte behöver bli lärare om jag inte vill. Jag kom på att jag inte behöver pressa mig själv till att genomföra en högskoleutbildning på fem år för att det är det man "ska" göra. Jag insåg att, bara för att jag alltid tyckt om det svenska språket måste jag inte lära ut det. Jag måste inte stå längst fram i ett klassrum resten av mitt liv och svettas och ha ont i magen för att jag har "potential". Jag slängde mig in på Komvux hemsida. Kollade igenom programutbudet. Sökte. Kom in samma dag. Jag ska bli undersköterska. Jag ska bli undersköterska för att jag vill. För att trots hur mycket jag än svettades och hur ont jag hade i ryggen hela sommaren och trots att jag var skittrött och sliten så vill jag inte göra någonting annat med mitt liv, för det var det roligaste jobbet jag någonsin haft. Och jag vill skaffa mig större förståelse och kunskap för yrket. Jag älskar att jobba med äldre människor. Jag behöver inte någon högskoleutbildning så länge jag har den känslan.

Jag fick fortsatt jobb inom äldreomsorgen via resursen. Jag köpte mina sista körlektioner på körskolan, skrev in mig på en teorikurs, skaffade nya teoriböcker som inte är sönderkladdade med anteckningar, jag har fortsatt kontakt med psykiatrin och jag donar i vårt lilla hus dagligen, för att jag älskar att ha ett hem som jag tycker om att vara i och ta hand om. Ibland kommer lillasyster in till oss i stan. Hon har fått ett eget rum i vårt hus. (som hon dock fick dela med sig av när mamma och mormor kom på besök i veckan)

Jag har ett jobb jag trivs med, jag tycker att skolan är fantastiskt rolig, jag tar mitt körkort, jag har det finaste boendet i Visby och bäst av allt: Jag har den bästa sambon i hela världen.

Hej.
Jag hade glömt det här. Bloggen. Att den fanns. Jag hade glömt instagram, facebook, vine, fastän jag tillbringar flera timmar per dag på dessa sociala medier. Jag går in, scrollar, petar dit några likes. Reflexmässigt. Sedan vänder jag mig i sängen, pussar på Arvid och räknar timmarna tills mitt nästa arbetspass börjar. Ställer klockan för att jag ska hinna ta en liten omväg till Statoil på vägen till jobbet innan jag börjar vid sju.

Det har hänt rätt okej mycket de senaste veckorna. Arvids syster har besökt oss, vi har blivit bjudna på middag hos min gode vän Paulo och hennes Ludvig som jag inte sett på över ett år. Syskonen Breding och Julia från Östersund har varit på ön. Halva syskonskaran är kvar, och även Erika från Östersund. Kajsa och Tom var här och drack vin med oss en kväll. Mina andra vänner på Gotland har jag knappt hört av sedan jag kom. Jag vet inte varför och jag har givit upp tanken på att försöka ta reda på det. Vi har spelat kubb, fikat, legat på stranden. Och sedan har arbetspasset börjat. Jag trivs. Det är ett bra jobb. Jag känner mig ensam. Fast i mitt huvud bråkar och stökar det mer än någonsin förr. Det är skrän och skrik och fullständig jävla kalabalik. Jag tror jag kommer driva Arvid till någon slags känslomässig utbrändhet. Jag är tacksam för att han står ut.

Jag har inga storslagna drömmar. Går omkring och räknar slantarna för att jag ska kunna ta det jävla körkortet till hösten, så fort som möjligt. Skriver på papper för att jobba inom resursen efter sommaren, tackar nej till skolor och bestämmer mig för att fortsätta plugga till lärare på distans för att kunna jobba kvällar och helger. Kollar gotlandshem över axeln på Arvid varje torsdag klockan tre för att hitta oss ett hem. Har inga storslagna drömmar, inga om Manhattan eller om att bila genom Europa. Inte ens några om att gå ut och träffa människor under min lediga helg. Jag drömmer om att få starta upp det här lilla livet nu, om att alltid kunna vända mig i sängen och pussa på Arvid. Om att snart kunna köra hans dotter till skolan så han får en sovmorgon någon gång då och då. Jag drömmer om att bli en sjuhelvetes lärare, om att vara färdigutbildad och att snart få bära en unge i magen. Jag drömmer om bäbiskräk på tröjan, bristningar på magen, om att köpa en liten stuga i skogen och att ha en hängmatta där jag och Arvid får plats båda två. Om att kunna gå ut på stan och äta Halloumiburgare och lyssna på popmusik med min lillasyster när jag blir ledig. Om att kunna ta en två, tre öl på eget bevåg och gå hem klockan tolv när jag är trött, och veta att jag träffar min syster snart igen. Att jag inte är i sällskap där man blir förbannad för att jag inte dricker tequila tills jag spyr, och att jag alltid har någon att komma hem till. Någon som jag verkligen alltid kommer vilja komma hem till.

Folk verkar tycka om jag drömmer för litet, men jag önskar mig inget mer. Jag vill ha det som jag vill nu, inte som någon annan vill. Jag har äntligen fått remiss till psyk.

Tjabbs.
Jag är på ön nu, hos Arvid. Eller ja, jag antar att jag är hemma hos mig och Arvid. (crazy shit att han bah "flytta in hos mig vetja" och så gjorde jag det) Det känns fantastiskt bra. Det är varmt, alltså sjukt varmt, himlen är blå, jag har flyttat in mina saker, jag har träffat Kajsa, Maja, Warden, Tom, Jacob och Lina. Arvid har köpt en jättefin hamster som bor här hos oss nu. Ella har döpt henne till Smilla.
På måndag börjar jag jobba, så jag har lite ledigt nu några dagar, vilket är hemskt skönt efter alla flyttar osv.
Trots att det är så sjukt najs att äntligen vara här saknar jag Östersund så det skär i lill-bröstet. Jag saknar lillasyster Kanin, systrarna Blomkvist, syskonen Breding, Sanna, Erika, Tilda och alla andra. Och jag saknar Adrians. Jättemycket.

Så alltså; balanserar mellan fullständig eufori och total tomhet.
Det är tur att euforin har ett så tydligt ansikte. Det är tur att jag har min Arvid.

Jag återkommer när det inte är hundra grader varmt.

Hej kiddos.
Jag har lite bra saker att nämna idag. För omväxlings skull.
I onsdags kom Arvid hit och vände mitt humör med ostbågar, pussar och glass i solen. Han är fantastisk. Det är så skönt när Arvid kommer hit, att få ha honom nära igen, att få känna att vardagen tillsammans närmar sig på nytt. Jag längtar till Visby. Trots att jag har mega-super-ångest över att flytta ifrån Östersund och alla fina människor här så längtar jag hem till Visby, till Arvids balkong, till Warden och Kajsa, till att äta alldeles för ofta på Mc Donalds på öster, till att ta en tisdagsöl på Rindi, till att få promenera hem till Arvid om eftermiddagarna när jag varit på bibblan och panik-letat kurslitteratur. Men det närmar sig. Nu är det bara två veckor kvar tills jag får packa in mina saker i rummet på Gråbo och sedan krypa ner under täcket hos Arvid igen. Det gör mig så glad, så himla glad. Men innan jag åker ska jag krama ur allt jag kan ur den sista tiden här i Östersund.

Ida hade bal i Fredags. Hon var världens finaste och jag var världens stolstaste storasyster. Snart tar hon studenten, det känns jätteknäppt. Ska ropa och skrika och vifta hela dagen, från marken medan hon åker flak och springer ut på trappan osv.

Här får ni en bild på min snygga boyfriend. Varse:

 Jag är trött på det här. Jag skulle vilja vara en vit canvas igen, sluta måla lager på lager på någon annans original. Jag skulle vilja ha en kropp med hela lungor, orört hårsvall och kanske till och med ett litet thigh gap. (Har observerat att livet verkar en aning enklare om man välsignats med ett sådant.) Jag skulle vilja suddas ut på sociala medier, köpa en knapptelefon och bara ta emot samtal som är till mig och endast mig. Det skulle vara skönt att veta vem som skulle ringa. Lite som att man vill veta vilka som skulle komma på ens begravning.
Jag är snap chat, facebook, instagram, vine, med för få följare och vänner. 36 av dessa skrev grattis på min födelsedag, på min facebookvägg såklart. 2 ringde, då Arvid inkluderad. 2 smsade. Jag har svårt att avgöra om det är mig själv eller 2000talet jag har att tacka för detta.
En gång la jag upp en ny profilbild och fick endast fem likes på den. Jag grät i timmar för att jag aldrig känt mig så förödmjukad och förbisedd av omvärlden. Sedan tog jag lugnande för att kunna sova. Ibland mår jag dåligt över att jag inte blivit taggad i några bilder sedan jag flyttade till Östersund, jag mår dåligt för att jag inte är instagrammaterial.
Det värsta: jag väljer att blogga om detta istället för att göra något åt det.

Hej kiddos.

Det är mycket nu. Jag kämpar som ett djur för att bli godkänd på allt i skolan (det här med distansstudier är tydligen inte ett ultimat upplägg för mig) men det går, med nöd och näppe.
I övrigt är det det gamla vanliga; psykiatrin som ställer frågan "vill du dö?" och jag svarar "nej", vilket leder till att jag inte får komma dit, för de har inte tid. I alla fall inte för någon som inte vill dö. Telia vill att jag ska betala för hundra abonnemang som jag inte har, pengarna brinner upp mitt framför näsan på mig och jag vågar inte se folk i ögonen längre. När jag ringer till Arvid och gråter för att de coola tjejerna i skolan sagt att jag aldrig kan bli lärare för jag ser så konstig ut, säger han "jag kommer upp" och bokar snart en flygbiljett. På onsdag kommer han, jag dör av lycka. Jag mår plötsligt mycket bättre.

Trots allt tjafs så händer faktiskt mycket annat bra också. Jag har skrivit på kontraktet för rummet på Gotland över sommaren, Ida kommer in på utbildning efter utbildning (OBS jag är världens stoltaste syster OBS), jag får mitt schema för sommaren och inser att jag både kommer bli rik och få tid att åka på diverse festivaler om jag vill. Våra kamrater flyttar in i fantastiska nya läggor och bjuder på tekvällar i helt nya hem. De mår bra och det gör mig glad.

Jag väntar bara på att våren ska komma till Östersund också. Så vi kan spela basket och grilla osv. Det har varit dåligt med vår hittills.

För övrigt: Det är helt sjukt att se lillasyster Kanin i studentmössa. Jag har typ aldrig varit så fånigt stolt. Första Maj höll hon ett tal i Gäddede, jag satt längst fram och smyggrät för att hon var så duktig. Min syster är vuxen nu, och hon är världens bästa vuxna människa.

Nu ska jag klämma mig på magen och titta på sex and the city.

Oj, hej, tja. Hade helt glömt att den här bloggen existerade. Jag har liksom suttit fast mellan tentor, uppsatser och campusdagar.
Förhoppningsvis har jag en stund att andas i morgon eller så.

Tjabbz.
Det börjar närma sig sommar. Ute är det hundra miljoner grader varmt och folk flanerar omkring i shorts och t-shirt. Och nu tänkte jag skriva ett långt inlägg om vad som händer i LiVeH mitt, men det är så jävla lökigt på mitt rum att jag knappt står ut.
Jag återkommer.

Röda Pall mall, extra långa ska det vara och du virar halsduken kring håret.

Det var rött första gången jag träffade dig mellan tequilashotsen och citronen i ögonen, sedan blekte vi det tillsammans det
var faktiskt rosa ett tag också.
Det har alltid varit lika lockigt. Det är väl saltstänket ifrån Östersjön som gör det.

 

Du svarar inte när jag ringer. Jag har provat varenda dag sedan i lördags och din pojkvän säger

att du ringer upp mig sen.
Jag tänker på den gången vi bodde tillsammans på Vinetagatan och bråkade så mycket att du smällde igen dörren och sprang hemifrån.

Du kom i alla fall tillbaka då.  

 

Jag brukade gråta och spy på toaletten men jag låste aldrig dörren,

för du skulle alltid få komma in precis när du ville.
Jag önskar att jag någon gång fått chansen att hålla ditt hår. För jag hade gjort det
när som helst, Kajsa.
När det var rött, när du blekte det tillsammans med mig, och även när det var rosa.

 

Jag har suttit med telefonen i handen sedan i lördags och jag

köper röda Pall mall, extra långa,
för att tiden ska gå.

Jag slutade värja mig och insåg att slagen

kommit inifrån.

Du stod i fönstret igen, jag satt på ditt köksgolv du sa

att vi förtjänar mer än det som varit.

Hej kids.
Ledzzzen för att jag inte visat så mycket livstecken på sistonde.
Jag har återvänt till Jämtland, den inte så alls långt gågna våren och lillasyster kanin. Det känns bra, men ändå tungt. Jag har insett hur mycket jag verkligen saknat Gotland och därför sökt in till högskolan i Visby. Förhoppningsvis kommer jag in och slipper fortsätta plågas som distanselev utan självdisciplin.
Hade det i alla fall fett på ön. Jag fick träffa Emma och Paulo igen, det var fantastico. Det var sommar där nere dessutom, så jag hoppas den kommer hit snart också.
På söndag kommer, hör och häpna, Arvid hit. (waaaaaaaaaaaaaaat, crazy bananas, vad händer ahhhhhh liksom?!?!? Livets eviga skarpa kurvor och svängar.) Det känns vansinnigt, vansinnigt bra.
Men först ska jag och Kanin dra till stugan och fira påsk med lillfamiljen.
Mmmmm käk.

Just det, fan, hörrni.
Jag är i Visby, har varit det i över en vecka.
Har det najs.
Återkommer.

Ja,
du kommer dö ensam.

Kitok

Tja barn.
Jag har ett tag nu sökt något nytt, något annat, något fRäScHt i musikväg. Jag har varit trött på att spela samma playlists om och om igen, trots att just dessa varit de enda som verkat falla mig i smaken. Varit trött på att klicka runt på "related artists" i en evig cirkel. Varit trött på tystnaden från alla jag inte velat ska vara tysta. Men så kom Krunegårds nya singel i slutet av förra månaden. Den var precis det jag behövde just då; förbannad, rastlös, trasig och något desperat under ytan, lite som Krunis brukar vara. Men det var inte nytt, det överraskade inte. Lite i samma veva släppte Kent sin nya singel. Hade förväntat mig stordåd (vet dock inte varför, jag har väl aldrig varit så extremt impad av Kent egentligen, men hoppet är väl liksom det sista som lämnar människan och jag hade satt all min tro till Jocke Berg), men fick typ den största besvikelsen evörz kastad i fejset.

"Jag är de första kalla regnen
Jag är frosten där inget växer
Jag är halvåret av mörker
i landet som gud glömde"

Vad är ens detta? En svensk översättning av en Simple plan-låt? Magnus Ekelunds "Utan er" fast på tvärtomspråk? Jag kröp tillbaka ner i sängen och fortsatte vänta, fortsatte klicka runt i related artists. Men så plötsligt, i torsdags, dök något jag helt glömt bort upp i mitt facebookflöde: Kitok, tidigare nämnda Magnus Ekelunds nya projekt som det talats om länge nu, men som har bjudit på en väntan som känts oändlig.

Det är nytt, det är hip hop från Jokkmokk, det är Le tigre möter Beastie boys. Det är coolt. Som fan. Jag älskar Magnus. Magnus kan göra vad fan han vill. Till skillnad från Jocke Berg.
Kolla på det här då:

https://www.youtube.com/watch?v=0OCVK6IUbkg

 

Är så vansinnigt trött på blogger och dess konstiga färger, allt krångel med att få bilder på plats osv.
Så nu får bloggjävulen vara såhär ett tag, medan jag ger mig ut i cyberspace i jakt på en ny schyst domän.

Mmmmmm.

 

Hej kiddos. Tänkte sammanfatta min helg för er med lite bilder. Eftersom jag haft en "jag är så tjock och ful"-period på sistonde blev jag glad när solen i alla fall bestämde sig för att kika fram i slutet av veckan (ni får ursäkta att det blir sjukt fula mellanrum mellan bilderna ibland. Blogger har sjukdomar):

 

 

Eftersom Josefine och Tilda varit bortresta i helgen bestämde jag och Kanin oss för att tillbringa fredagskvällen med Erika, Adrians (ja, lillgänget kallas så) och Dennis syster. Vi hängde i Dennis nya, fantastiskt fina lägenhet (som bara ligger gatan ovanför oss!!!) innan vi drog vidare på Jazzköket:

 

 

När vi väl kom till Donken i slutet av kvällen var Adrian lite gladare än oss andra att äntligen få mat:

 

 

En annan sjuk sak är att jag och Ida under lördagmorgonen snap chat:ade Bill Stiteler och fick svar:

Sedan gick vi ner till Torget och träffade Bella och tittade på Yohio (det händer grejer i Östersund minsann!) och åt munkar:




Och så avslutade vi helgen med mysfrukost i sängen nu imorse. Mmmmmm

Jag har nada att skriva, nada att berätta.
Kom och gör mig lite illa så jag får spela martyr.

Ergotrid

 

 

 
 



















"Och jag, jag hade startat ett band och skrev sånger om oss,
om hur vår vänskap var mycket bättre än kärlek lust och passion.
Och vi höll så hårt i varandra och gjorde allting tillsammans
för att alla skulle fatta att det var vi, vi, vi mot dom."

Just det. Har ju ändrat utseendet på  den här lill-bloggen lite nu.
Det är otroligt fina Camilla Beskow som målat bilden av mig, som ni ser kika på er här till vänster nu. (Blev helt tåris när jag tog emot den, så fin tycker jag den är.)
Originalbilden ser ut på detta vis:

Hej kiddos.
Jag har väl börjat vakna till lite igen. Det tog mig bara fyra dagar, men det brukar väl vara så. På både gott och ont.
Jag har den senaste veckan varit ensam hemma. Hela veckan. Vilket innebär att jag för första gången någonsin i mitt snart 21-åriga liv har sovit helt ensam i en hel vecka. På riktigt. Det kanske är tragiskt, jag vet inte. Men nu har jag gjort det i alla fall. Och jag överlevde.
Saker som gjort mig glad den senaste veckan:



Josefine är absolut den primära anledningen till att denna vecka varit uthärdlig, med alla hjärnspöken som mobbat mig osv.
Saker utöver Josefine som gjort mig glad emellanåt dessa dagar:

1. Det faktum att jag fått en hel vecka att tänka, helt för mig själv. Att jag själv fått känna och inse vart jag vill vara och vem jag vill vara med.

2. Att en gammal vän påminde mig om vikten av att bejaka sitt 17åriga jag (till en viss grad), och om att det är okej att lyssna på pubertal mespop och dricka svartvinbärsvin för 65 kr/flaskan ibland. Så därför bestämde jag mig för att göra just det; att lyssna på skränig musik och dricka Aurora och bli lite för full, tillsammans med människor som jag tycker mycket om.

3. Tingshuset, som erbjuder mig en plats att plugga bland människor, där jag inte får vansinnig panikångest. Och som bju'r mig mig på utgången morotskaka när jag ramlar in för sällskap en timme innan stängning.

4. CATFISH!!!



Åh, nu kan jag ju inte fortsätta skriva. Jag måste ju titta på ett avsnitt catfish innan jag somnar!
Natti!

Hej kids.
Jag mår lite illa av den här bloggen just nu. Den känner mig för väl, hah.
Jag återkommer, hör av mig.
Snart.

Fredag

Du säger att jag är levande och jag känner igen bruset i min bröstkorg. Som den där gången jag satt med dimmiga ögon på Perfect pint för några år sedan och någon sa att jag var varm. Jag har inte alls känt mig så levande på sistonde, jag har känt mig som en vissen bukett någon fortsatt låtit stå i vatten så länge att det surnat. Men så brusar du i bröstet, sticker trivsamt men ändå obehagligt. Som när man får sockerdricka i benet och vet att det kommer bara göra ont om man flyttar på det, det är lika bra att låta det brusa. Det är rätt skönt ändå, för det känns.

Jag berättar att jag blivit lurad igen och du säger att du aldrig lurat mig. Jag tänker att jag aldrig lurat dig heller, du är den enda jag aldrig lurat. Du säger att du blir stolt över mig när jag ringer och ber om de utlånade pengarna tillbaka. Fastän jag bara vill ge dem till honom, som någon slags betalning för att jag fick känna mig speciell en stund.  Jag vet inte om det är någon slags omvänd prostution.  

Det var rätt slätstruket. Det stacks inte och det gjorde inte ont. Allra minst exploderade det, men jag tänkte att sist det var på det viset var jag i alla fall trygg. I tre år var jag trygg och jag hade säkert kunnat vara trygg resten av livet om jag stannat kvar.  Jag hade kunnat varit älskad och haft någon att baka bröd i köket med varje söndagseftermiddag. Det kändes på samma sätt den här gången; jag hade säkrat min framtid och jag skulle vara förevigt säker, förevigt någons. Och jag skulle inte låta mig själv ens tänka på att längta ut.

Jag berättar att inte ens det jag tror är säkert stannar hos mig. Du svarar för första gången på månader och du säger att du har tänkt på mig varje dag. Att du aldrig försvann. Jag vill leta i buskarna framför rådhuset efter de bortkastade alla hjärtans dag-presenterna. Jag vill bara säga hej då till dem, de förtjänade bättre, jag hoppas de förstår att det inte var deras fel.

Jag har aldrig nöjt mig med halvmesyrer. Du är allt. Du brinner i mig och jag bränner mig, men häller alltid på mer tändvätska. Jag vaktar elden hela tiden för du får inte slockna, du är det enda som håller mig varm.

Jag önskar Gotland kunde ringa upp mig och hånskratta i telefonen, så jag fick något bevis på att tiden ens existerade och att det inte bara varit en vanföreställning. Och så jag fick skämmas lite för att jag trodde att jag var så jävla stark och speciell.

Jag ska skära av all världens kukar.

Jag skäms.

Februari är inte alls snart över. Februari månad börjar bli outhärdligt lång. Jag vill kunna ha tygskor och sparka omkring rullgruset på vägen ner till hemköp. Jag vill kunna dricka root beer med fönstret öppet och en stickad tröja på mig. Men det är långt kvar. Känns det som i alla fall.

Solen skiner idag och jag sitter på lektion. Dramatik. Det är rätt tråkigt faktiskt. Jag har läst Medea ungefär hundra gånger tidigare, det känns inte så exotiskt eller spännande längre. I min säng ligger Victor och är varm och mjuk och luktar gott. Han har varit här i 1,5 vecka och jag har ätit chips och godis varenda kväll sedan han kom. Min mage har växt så pass mycket att man kan tro att jag är med barn. Men det är jag inte. Jag är med godis och chips. Idag ska vi äta semla och second hand:a för att fira mitt CSN:s ankomst. (Jag är alltid mest exalterad över det ätbara)
Jag är lite ledsen idag. Känner mig dum. Vill plocka upp telefonen och säga förlåt. Vill ringa hem.Vill ringa ön och säga förlåt för att jag åkte och att jag vill komma tillbaka. Men så funkar det ju inte.
Jag är bara fånig.

Snart är februari över. Det är skönt, jag längtar efter våren.
I fredags var det alla hjärtans dag. Jag hade vansinnigt hög feber och låg i sängen, svettig, flottig och snorig, med pappersrullar och nässpray överallt. Tänkte att det inte gjorde så mycket ändå, tänkte att "jag är hellre sjuk nu än när Victor kommer och hälsar på den 19e", så jag såg till att verkligen leva ut min sjukdom till fullo. Så där låg jag, i min säng, och såg ut och kände mig ungefär såhär:

Lillasyster Kanin försökte få mig upp ur sängen, in i duschen. Hon ville dammsuga mitt rum åt mig, ville att jag skulle tvätta av mig, torka bort slemmet ur fejset osv. Jag blev förargad, förstod inte varför i hela friden hon ville att jag skulle göra sånt när jag var DÖENDE. Hon gav tillslut upp och bara timmarna senare öppnades min ytterdörr och in klev Victor. Helt utan förvarning (ja, min syster visste ju såklart, därav hennes försök att få mig att se någorlunda fräsch ut) Den skräckblandade förtjusningen går inte ens att beskriva. En enorm lycka över att min fina, fina pojkvän tagit tåget i tre timmar, utan att jag märkt det, för att överraska mig på alla hjärtans dag, spred sig självklart i hela lill-kroppen min. Men tanken på hur mitt förhållande nu, rent visuellt, såg ut, fick mig att vilja dö ännu mer:

Tur att han säger att han gillar mig ändå.

Blir ledsen när folk påstår att jag lurat dem.
Jag har inte lurat någon.
Jag har älskat mycket och länge, men jag har inte varit nykär, NYKÄR, sedan förra hösten.
Låt mig vara det tack,
det betyder inte att det har FUNNITS saker som jag brytt mig om tidigare.

Med vänlig hälsning
Upprörd

Hej kiddos.
Jag har inte mycket att dela av mig av idag, egentligen. Jag skriver bara för att berätta en sak:
Jag är kär. "IGEN?!?!?" tänker ni då. Men så är det inte. För jag har inte varit kär på 1,5 år, även om jag kanske hävdat detta. Det blir lätt så när man är i ett förhållande och ständigt famlar i mörkret efter en anledning till att stanna kvar i detta, att fortsätta vara tillammans fast man kanske inte mår så himmelens bra av det, egentligen. (När man är envis och intalar sig att man ju inte kan släppa någon man älskar) Det är skönt att svara "men jag är ju kär" när ens kompisar och familj ifrågasätter varför man stannar kvar.
Men jag är kär nu. På riktigt. Ni vet när man har fjärilar i magen och svettiga handflator och man inte kan sluta prata om personen - så kär.
Jag är kär i en människa som gör mig glad. Jag känner ingen tvång, jag har inga skyldigheter gentemot den här personen, jag bara VILL vara med honom.
Han heter Victor. Han är från Härnösand. Han är fantastisk.

Det var allt.
Jag återkommer när jag ätit tacopaj och tittat på mello

MVH
Ultra-Svenssoon

Cuprinol

Vi föddes aldrig ur två hjärtan för ditt var tomt,

det var ur mitt och jag byggde dig utan bruksanvisning, tejpade stommen med torr maskeringstejp.

Kvistmärkena sken igenom men jag knöt ögonbindeln hårdare kring mitt huvud när de pekade på det som skulle få mitt bygge att fallera,

när de krafsade i sprickorna där fukten och rötan skulle tränga in.

Du var hålet i mitt tak du var det ruttnande träet det ruttnade köttet som jag aldrig grävde ner.

Du stank i min säng och jag

parfymerade - komposterade  inte.

 

Jag slösade all min Cuprinol på dig

och urholkades sakta.

 

 

 

 

 

Fittjävel.

 

 

 

 

Har varit i Stockholm och druckit öl och ramlat omkull på marken med Tigerlilja.
Är i Visby och äger med Kajsa, Maja, Jacob, Tom, Warden och Levis.
Är kär.
Åker snart till Härnösand för att pussas.
Sedan kommer jag tillbaka, Östersund,
för att starta upp min skrivarkurs.

Återkommer.
Älskar alla.
Puss.

Porto betalt

En ganska banal sak som påverkat mitt lilla liv på sistonde, och nästan vänt lite upp och ner på saker och ting: post it-lappar.

Förra månaden kom ett paket till mig på posten. En plåtlåda formad som ett hjärta, innehållande mellan 50 och 100 hjärtformade post it-lappar. På dessa: ord i svart bläck, förklaringar till varför en människa älskade mig. Jag satt i timmar och vecklade upp lapp på lapp, läste, vek ihop igen. När jag läst varenda lapp ungefär 13 gånger om la jag försiktigt tillbaka dem i plåtlådan igen, och placerade den på hyllan ovanför min säng. En hylla som sitter så pass långt upp att jag slipper se lådan om jag inte verkligen vill ställa mig på tå och plocka ner den. Ibland vill jag slänga bort den där lådan med allt dess innehåll. Ibland vill jag klippa varenda hjärtformad post it-lapp på mitten och skicka tillbaka dem till avsändaren, en och en. Men jag låter den ligga kvar där på hyllan, som en påminnelse om att vissa ord bara är ord utan innebörd och att jag kan låta dem ligga och samla damm på en hylla, för att de aldrig varit värda mer. Och för att komma ihåg att jag inte måste ge vika för att någon plötsligt gör sig besvär att berätta för mig att jag duger. Jag måste inte agera.

I plånboken bär jag fortfarande tre post it-lappar som jag hittade i min ryggsäck i somras, när någon velat säga mig något viktigt, men kanske inte vågade ansikte mot ansikte. Jag ser dem varje dag när jag gräver i plånboken efter den där sista tjugan som typ aldrig finns. Jag tänker aldrig slänga dem.

På nyår lät jag och Kanin alla våra gäster skriva sina nyårslöften på post it-lappar att sätta upp på vårt kylskåp. De flesta får mig att skratta jättemycket, som t.ex. "sluta ligga med missbrukare" eller "invänta döden". Bland dessa sitter en lapp, med ord skrivna i versaler. Den lyder: "Stanna i Sverige... Hela 2014." Den är jättefin och jag kommer ihåg hur pirrig jag blev i hela kroppen när jag insåg vem som skrivit den. Den ramlar ner hela tiden men jag fortsätter sätta upp den, trots att klistret nästan torkat. Trots att det bara är två veckor sedan nyår vet jag inte längre om författaren till lappen hållit sitt nyårslöfte, eller om hen flytt landet. Och vad hen nu gjort, har jag ingen aning om vilken roll jag hade i det beslutet. Men jag fortsätter att sätta upp lappen. Varenda gång jag går in i köket.
Intill den sitter en annan lapp, med något risigare handstil, ett ganska tydligt tecken på nyårsfylla. Den lyder: "Lär dig släppa taget"
Jag skrattade hysteriskt när jag stod intill författaren av denna och han försökte förklara för mig varför det var så viktigt. Just då var det faktiskt jätteroligt, när han stod där, finklädd i vit skjorta och slips och med något dimmiga ögon och mitt i min fylla försökte få mig att "fattaaaaaaa" vad han menade. Han förklarade att när han får barn, är det det första han ska lära dem: att släppa taget om saker och ting. Och trots att jag då tyckte att det var jätteroligt med den melankoli som trädde fram i honom efter tolvslaget, förstår jag ju nu hur rätt han faktiskt hade och hur viktigt det faktiskt är.
Man måste faktiskt lära sig släppa taget.

Ibland tänker jag på Visby och längtar tillbaka. Jag längtar efter promenaderna från Torngränd till Norrgatt om eftermiddagarna, jag längtar efter frukost på Hjärtans fröjd med Kajsa och jag längtar efter försommaren då man springer fram och tillbaka mellan krogarna på torget.
Jag saknar Vinetagatan, med grillkvällarna på vår gräsmatta, med sconesbaket i köket.
Jag saknar Fårösund, med glass i korridoren, Buffy i tv-rummet och  tekvällar på rummen.
Jag saknar Torngränd,  som var det sista som höll ihop mig och Visby, med 13 grader varmt inomhus och en endaste spisplatta som lät som ett rymdskepp när man slog på den.
Jag saknar att äta middag på Max varenda kväll för att jag inte orkar laga mat, jag saknar att sitta på en trappa i Hejdeby och gråta med Paulina i telefonen. Till och med.

Men egentligen är jag lite dum som tänker på allt sånt där. Jag har det ju så himmelens bra just nu. Jag bor i en stor lägenhet med högt till tak mitt i stan. Jag träffar människor som jag tycker genuint bra om, jag äter mat varje dag och regelbundet, och alltid tillsammans med någon. Jag känner mig faktiskt till och med lite fin ibland och jag skrattar ofta och mycket. Jag har människor som vill samarbeta med mig och utveckla och genomföra mina idéer och jag har orken att både klättra över och sparka bort hinder.
Ibland har jag så lite att vara ledsen över att jag måste sparka min syster i huvudet eller liknande, för att få något att grina över. Lite olycka och skuld måste man ju dra på sig.

HÄH
skoja

Hej! Jag jobbar med ett jätteroligt projekt just nu.
Håller tummarna för att det går igenom och att jag och Kanin får genomföra våra planer.
Nu har jag varit på Tings och ätit socker. Alltså: ingen sömn i natt heller, antar jag.
Med vänlig hälsning
CoOl



Blir arg på att jag inte kan lägga upp bilder utan att allt fakkar upp och blir jättefult.

Tjabba. Tänkte redovisa hur livet i Östersund sett ut på senaste med hjälp av några bilder jag snott av Amelia.

 

Ibland dricker vi te/glögg/kaffe i soffan och pratar munnarna onda.



 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ibland äter vi makkisar och ketchup i köket sent om nätterna.

 

 

 

Och ibland dricker vi lite öl och vin och sådär, då. Ibland har vi nyårsfest med miljoner människor på 75 kvm med konfetti (massa kräks) och snygga människor överallt