I fredags var det alla hjärtans dag. Jag hade vansinnigt hög feber och låg i sängen, svettig, flottig och snorig, med pappersrullar och nässpray överallt. Tänkte att det inte gjorde så mycket ändå, tänkte att "jag är hellre sjuk nu än när Victor kommer och hälsar på den 19e", så jag såg till att verkligen leva ut min sjukdom till fullo. Så där låg jag, i min säng, och såg ut och kände mig ungefär såhär:
Lillasyster Kanin försökte få mig upp ur sängen, in i duschen. Hon ville dammsuga mitt rum åt mig, ville att jag skulle tvätta av mig, torka bort slemmet ur fejset osv. Jag blev förargad, förstod inte varför i hela friden hon ville att jag skulle göra sånt när jag var DÖENDE. Hon gav tillslut upp och bara timmarna senare öppnades min ytterdörr och in klev Victor. Helt utan förvarning (ja, min syster visste ju såklart, därav hennes försök att få mig att se någorlunda fräsch ut) Den skräckblandade förtjusningen går inte ens att beskriva. En enorm lycka över att min fina, fina pojkvän tagit tåget i tre timmar, utan att jag märkt det, för att överraska mig på alla hjärtans dag, spred sig självklart i hela lill-kroppen min. Men tanken på hur mitt förhållande nu, rent visuellt, såg ut, fick mig att vilja dö ännu mer:
Tur att han säger att han gillar mig ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar