Jag är trött på det här. Jag skulle vilja vara en vit canvas igen, sluta måla lager på lager på någon annans original. Jag skulle vilja ha en kropp med hela lungor, orört hårsvall och kanske till och med ett litet thigh gap. (Har observerat att livet verkar en aning enklare om man välsignats med ett sådant.) Jag skulle vilja suddas ut på sociala medier, köpa en knapptelefon och bara ta emot samtal som är till mig och endast mig. Det skulle vara skönt att veta vem som skulle ringa. Lite som att man vill veta vilka som skulle komma på ens begravning.
Jag är snap chat, facebook, instagram, vine, med för få följare och vänner. 36 av dessa skrev grattis på min födelsedag, på min facebookvägg såklart. 2 ringde, då Arvid inkluderad. 2 smsade. Jag har svårt att avgöra om det är mig själv eller 2000talet jag har att tacka för detta.
En gång la jag upp en ny profilbild och fick endast fem likes på den. Jag grät i timmar för att jag aldrig känt mig så förödmjukad och förbisedd av omvärlden. Sedan tog jag lugnande för att kunna sova. Ibland mår jag dåligt över att jag inte blivit taggad i några bilder sedan jag flyttade till Östersund, jag mår dåligt för att jag inte är instagrammaterial.
Det värsta: jag väljer att blogga om detta istället för att göra något åt det.
Jag och Siri pratade om det här senast igår, hur dåligt hon mår för att alla på nätet verkar perfekta, alla visar upp en så endimensionell sida av sig själva där de ser snygga ut osv. Att man själv sitter där och petar på sina fettvalkar och drar i sin dubbelhaka och tänker "jag är den enda som är ful". Hur dränerande det är.
SvaraRaderaIbland tror jag att det hälsosammaste vore att dra en Paulina och bara säga upp hela grejen, försöka sluta leva så mycket genom webben, men det är lite som knark. Jag hatar detta med att räkna likes, vem har mest, har jag fått fler idag, måste kolla så fort jag vaknar, att ett musklick från någon annan bestämmer hur mycket jag är värd, hur rolig jag är, hur attraktiv. Det är vidrigt. Internet är som en stor tveeggad kniv (en Esteban för att illustrera). Jag är både så fascinerad och skrämd av det, och kan aldrig riktigt bestämma om jag älskar det eller hatar det.
Iallafall - det jag ville säga var ju inte det där. Det jag ville säga är att du är bra. Med eller utan thigh gap. Med eller utan färgat hår och svarta lungor och hål i näsan. Ta lite semester från nätet kanske? En dag eller två bara, för att känna efter? :)