Gårdagen var suddig

Svallet och jag

Jag steg av bussen och det knarrade under skorna. Det kändes främmande men ändå så hemma. Som när man ser en gammal barndomsvän man tappat kontakten med på sta'n.

Och jag känner så mycket för Sundsvall. Jag älskar att minnas hur jag satt på taket till Hampus hyreshus, hur jag köper cherry coke på ICA bommen, dricker den i kyrkoruinen.

Jag hittade hem till linje 20 i eftermiddag.
Kände igen vart enda ansikte och busschauffören hälsade, frågade vart jag varit.
"På en ö" svarade jag och han gav mig sparpeng, växel på en hundring.

*

Ja, igår firade vi Hampus' artonårsdag. Kim och Steff kom hit och vi, tillsammans med Robin (och Hampus såklart)gav oss ut på krogen efter middag med mamma, Maud, Kanin och Tilda. Det var rätt dött ute, men trevligt, träffade några hemskt saknade kamrater och blev alldeles för full.
Var bakis som ett djur imorse, blev bjuden på kinakäk av Hampus' gudfar, vilket var guld värt.

Måste duscha. Puh.
Herrå!

Lillsnuten

Såg ut såhär när jag vaknade på julaftonsmorgonen.
ÅÅÅHNEEEEJ! Lite allergisk mot lillkissen kanske, hehe. Jag får dessutom på något underligt vänster alltid munsår över jul. Fräsch tjej liksom.
Men nu har jag läkt
och jag har haft en superfin jul!

Nu är jag för svettig för att skriva mer. Ville bah visa hur fin jag var igår morse. HÄHÄ!

Hejrå!

Jullov

Nu hörrni, nu har jag fått jullov.
Jag har avslutat min första termin på Donnergymnasiet, den första terminen av mitt tredje och sista gymnasieår.
Det känns konstigt och faktiskt lite vemodigt. Tiden har gått så himmelens fort! Det känns som om det bara var härom veckan jag tog mina första osäkra steg innanför dörrarna på Donner. Som om det var bara några veckor sedan Maja, som då var en total främling för mig fick hälsa mig välkommen till skolan på uppdrag av lärarna och som om det bara var nyss jag satte mig i mediasalen tillsammans med min nya klass.

Jag var livrädd i början. Jag var livrädd för vad folk skulle tycka och tänka om mig, vad de skulle säga om och till mig, hur lärarna skulle behandla mig och hur mina betyg skulle se ut i slutet av året.
Jag var självklart beredd på att det skulle bli likadant som det varit hela min tidigare gymnasietid: ett helvete. Inte vad det gällde kamrater, alltså, utan mer vad det gällde lärare, kurser, scheman, luncher o.s.v.
Jag kom från en skola där jag var arg varje dag. Arg, ledsen och besviken på att ingenting fungerade som det skulle, på att lärarna inte kommunicerade med varken varandra eller eleverna, där datorerna inte fungerade, där lunchen ibland kunde bestå av frusen fisk eller blodig kyckling, där bråkets närvaro alltid hängde i luften i lektionssalen. Där jag, när jag sagt ifrån en gång för alla, blev kallad för en arbetsmiljöfråga och omogen skitunge.
Så kom jag till Donnergymnasiet i slutet av Augusti, och allt tog världens vändning på bara några dagar.

Att börja på Donnergymnasiet är förmodligen det bästa jag någonsin gjort i hela mitt liv.
På donner behandlar lärarna mig som en riktig människa, de uppmuntrar mina idéer, de pushar mig, de ser mig som en tillgång och inte som en börda och de respekterar mig. Allt detta gör att jag känner mig tusen gånger mer motiverad att göra bra ifrån mig i samtliga kurser (trots att jag ibland kan bli lite lat. Jag är ju trots allt tonåring). Jag vill inte göra dem besvikna och, faktiskt, för första gången i mitt liv vill jag heller inte göra mig själv besviken,vilket känns helt fantastiskt.

På Donner finns all utrustning jag behöver för mina studier. Vill jag ut och göra intervjuer kan jag med lätthet spela in dem, vill jag filma eller fota kan jag göra det med fungernade kameror, vill jag skriva en artikel finns det typ en miljon fungernade och schysta datorer, vill jag göra ett radioprogram finns allt jag behöver o.s.v. Detta var inte en självklarhet i min förra skola. Långt ifrån. Det krävdes ofta mycket planering för att få den minsta produktion att gå ihop. Jag kan p.g.a. detta ta ut svängarna mycket mer nu, jag kan vara mer kreativ och prova på nya saker (även fast jag mest håller mig bakom min datorskärm).

Och så är det ju alla fantastiska elever på Donner. Jag kan verkligen inte förstå att det finns så många människor i min ålder som är så framåt, så intressanta, så förstående, så varma och självsäkra som de jag lärt känna på skolan den här terminen. Folk tar för sig, har idéer och visioner och de är inte rädda för att dela med sig av det de kan och det de vill visa. De är riktiga Donnerprodukter allihop!
Idag t.ex, hade vi julspex (åh, det rimmar!) och eleverna gav sig upp på secenen för diverse framträdanden. Jag satt helt mållös i min stol på Rondo. Jag blev så paff över att eleverna kunde kliva upp på en scen inför hela skolan och bjuda på sig själva. Det skulle aldrig ha hänt på NTI.
Det tog faktiskt inte många dagar alls på Donner innan Johanna och Warden tog mig under sina vingar och såg till att jag fick någon att äta lunch med, någon att prata och skratta med, någon att åka buss med och någon att umgås med på helgerna. De har varit helt underbara och sedan dess har min skara vänner och bekanta på Donner bara växt, och det är jättehärliga människor jag lär känna.

Så ja, visst känns det lite sorgligt att det bara är en termin kvar. Men det ska bli kul och jag ser verkligen framemot att spendera min sista gymnasietermin på Donnergymnasiet i Klintehamn.

P.s. imorgon åker jag och Hampe hem till Sundsvall. Eller ja, vi åker till Stockholm och stannar där en natt först, men sedan bär det av hem till Norrland. D.s.

Nattlig hälsning

God kväll.

Eller "god natt", men det kan man ju inte säga i början av ett inlägg.

Klockan är halv två på natten. Jag sitter i soffan och förbannar mig själv för att jag vänt på dygnet nu när jag varit sjuk. Det är riktigt irriterande faktiskt.

Hampus måste på skolan imorgon så jag tänkte hjälpa honom på traven med att komma i säng i tid, så jag la mig med honom vid halv elva. Tänkte att det var ett ypperligt tillfälle för även mig att försöka somna i tid. Det fungerade sådär. I två timmar låg jag och vred och vände på mig, funderade och tänkte, glodde upp i taket och på garderobsdörrarna. Gav tillslut upp, tog med mig täcket och datorn och smög ut i vardagsrummet. Slog på plattan i köket och började koka nudlar. Smög fram och tillbaka mellan soffan och spisen medan det kokade.

Det jag vill komma fram till: Jag har saknat att smyga. Jag har saknat att mitt i natten behöva ta hänsyn till att någon annan sover. Det känns så mysigt på något sätt, det känns som hemma. Hemma var jag ofta vaken betydligt längre än både mamma och Kanin och behövde därför smyga omkring som ett litet spöke om nätterna. Sedan jag flyttade ihop med Hampus har vi stigit upp och lagt oss tillsammans nästan varje dag. Jag har aldrig smugit omkring medan han snusat i sängen tidigare. Till nu inatt.

Det tog dock inte lång tid innan han med säng-lockar i håret och täcket virat runt kroppen kom intassande till mig i soffan, som den vackraste lilla människan i världen han är. Nu sitter han och äter nudlar, tittar på Skål! och berättar om hur han skulle skrivit sitt eget porrfilmsmanus. Inget smäktande direkt, men nog har han fina idéer alltid.

Nu ska jag pussas med lill-lurven min.

God natt!

Bäh

Idag är det fyra år sedan pappa dog.

Det är konstigt och jobbigt.

Har ingen lust att skriva något mer, nä.

Hoppas det är okej, kompizar!

Sjukdomsdöden

Hej.

Ligger i sängen och överväger vilket alternativ som är bäst:

ligga kvar här och kvävas av mitt eget sjuk-slem samt en ihopsnörpt hals ELLER gå ut i köket och hugga mig i magen för att få ett slut på det hela.

OBS kommer ej hugga mig i magen, jag måste ju ta hand om lillpojken som ligger och snörvlar och hostar här intill mig OBS

Ska försöka få i oss lite frukost snart. Vi har lite scones över, så vi överlever förhoppningsvis dagen.

varuvillnäruvill

Angående mitt förra inlägg:

Allt känns bättre nu. Hampus smsade fina saker och Johanna har lovar tusen liter te i dagsljus imorgon.

Fick dessutom veta att jag går en dag till i skolan innan det är jullov. Kanske två.

[ingenting] – Julia

Graycoated morning

Att bo här på Gotland och allt vad det innebär känns för tillfället som världens värsta grej.

Jag ville gå ut och fika i helgen, men är livrädd för att träffa vissa människor. Människor vars existens får mig att känna mig kränkt, liten, lurad och ful.

Tänkte gå ut och jogga, min vikt har ju skenat iväg på sistonde.

Men jag ville inte. Det värsta skulle ju vara att stöta på de här människorna svettig och röd i hela fejset liksom.

Jag vågar inte gå till affären, jag vågar inte gå ner på sta'n, jag vågar inte hälsa på Hampus på skolan. Det är ett under att jag ens tar mig till bussen om morgnarna. Och ett ännu större under att jag tar mig ifrån bussen om eftermiddagarna.

Till våren vill jag inte gå lättklädd på sta'n. Jag vill ha på mig mössa och halsduk och tjock jacka så jag blir så oigenkännlig som möjligt. Vill inte försöka göra mig fin, för jag är rädd att de här människorna ska se mig, skratta åt mig och tycka att jag är fånig eller patetisk som försöker.

Jag längtar hem till Sundsvall idag.

Men det finns inte så mycket "Sundsvall" kvar.

Festerna jag och lillasyster Kanin brukade gå på är utdöda, jag bor inte hos mamma längre, de flesta har flyttat ifrån sta'n, en av mina bästa vänner sedan supermånga år tillbaka har inte ens frågat mig vad jag ska göra på nyår, utan smider andra planer i gäng där jag inte är välkommen.

Men jag längtar hem till Sundsvall, för där behövde jag i alla fall inte vara rädd så fort jag gick utanför dörren. Jag kunde prata och skratta precis hur mycket jag ville, jag behövde aldrig vakta min tunga. Jag behövde aldrig skämmas eller känna mig dum.

Jag längtar hem till lillasyster Kanin för hon är bäst och dricker gott te och lyssnar på bra musik. Och jag längtar efter mamma för hon sa alltid åt mig att stänga av TV:n och gå och lägga mig vid elva. Och hon lagar god mat och kommer med frukost på sängen om helgerna.

Tur att jag har Hampe.

Och Johanna och Warden.

Och alla andra fina människor i skolan, såklart.

The Undertones – Jimmy Jimmy

Kiss på dojjan

God kväll!

Det är fredag och det känns. Har gosat ner mig i soffan med Hampe och 500 gram chips, ligger och inväntar beskedet om vem som vinner årets idolfinal. (Otippat för att vara jag, kan jag känna.)

Hampus slumrade till en stund för någon timme sedan, och jag bah låg och glodde på honom med stirrögonen. Låg och tänkte "Mäh herreguuu, han är så fin!!!" Klyschigt va? Mmmm, men han är ju det.

Jag har ingenting planerat i helgen, mer än att mysa med fin-Hampe. Kanske baka lite om jag orkar. Städa kanske skulle vara bra.

Jag har förresten börjat drömma rätt mycket igen. Inte mardrömmar dock. (Är hemskt tacksam över detta.)

Inatt kom pappa hem. Kom hem som i "nää, jag dog inte alls, jag har bara varit på en fyra år lång semester". Det var konstigt men jag blev glad. Och eftersom jag inte träffat honom på fyra år ville jag ju visa vilken cool brud jag blivit. Spenderade en hel dag på en indisk marknad med att försöka impa på pappen. Gjorde diverse coola saker och skrek och härjade. För att verkligen bevisa hur overkligt tuff jag blivit kissade jag tillslut på hans fina lackskor.

Jag kissade på min pappas skor. För att imponera på honom. Han blev lite obekväm. Tyckte nog inte alls att jag var så frän. Mamma skällde ut mig och jag skämdes. Orkaaa, nu hade jag sabbat första intrycket helt och hållet.

Nu ska jag dricka läsk.

Good bye.

Gatan fram

Håkan Hellström – Gatan Fram (Live)

(JAG LYCKADES LÄNKA!!!)

Blir nostalgisk och gråtig.

Buhu

hej då.

Tisdagsmyyys

Ibland ser jag ut som på bilden i förra inlägget.

Andra gånger dricker jag vin iförd pyjamas.

Det är jag värd.

Det kom snö imorse

Plötsligt var jag på drift.

Inte hemma.

Seglade iväg över östersjön och brottades med tanken på att

i stensta'n, där står granen och glittrar på torget.

Låste in mig på badrummet och lyssnade noga när

Annika blygsamt

bad om

en till öl.

12.56 i caffis

Vad

ska

du

bli

när

du

blir

stor?

Ingenting. Jag ska bli ingenting. Alltså, som i ett ingenting. Bestämd form. Jag hade tänkt att bli ett rikt, lyckligt ingenting som bara ligger i sängen och väntar på Hampus hela dagarna. Och äta chips och glass och godis utan att lägga på mig ett enda kilo.

OBS ingen utbildning behövs för detta OBS

Jag har samhälle för tillfället. Har till klockan två på mig att skriva en analys om hur jag tror samhället kommer se ut år 2030.

Jag är ledsen Stumle, men jag kommer inte veta hur samhället utvecklas under dessa år, och jag bryr mig inte heller, eftersom jag satsar på att bli ett ingenting och därmed inte kommer kliva utanför dörren och se världen. Denna plan kommer sättas i bruk så fort jag tagit studenten.

Jag ska vara lycklig, varm, mätt och ligga i sängen och bara skratta! Med choklad smetat i hela lillansiktet.

(Hampus kommer självklart försörja mig. Han kommer vara miljardär)

Nä, så kommer det självklart inte bli. Men jag önskar det var så, för jag känner mig så dum. Som om alla andra ligger sisådär en 20 år före mig i den intellektuella utvecklingen. De är engagerade och ambitiösa, vet vad eurokrisen beror på, vet vem Kinas premiärminister är o.s.v.

Jag vet hur man gör schysta popcorn. Men bara i mammas micro. Allt annat är främmande, konstigt och skrämmande.

Buuuh,

nu måste jag väl försöka ta tag i det här.

Livet?

Nä, samhällskunskapen.

Du, jag och våra 37 kvadratmeter

Visst tänkte jag rätt ofta att det inte fanns någon tid för oss.
Ingen jävla tid alls.

Jag fick nog och böjde visarna,
tömde all sand ur timglasformade kroppar.
Böjde
lillasysters rygg vind och skev och skämdes
för varje gång jag tyckte att allt var okej.

Jag tog oss tid,
för fan, Hampus,
fan vad jag älskar dig.





I Sundsvall:
Jag och min syster vet mycket väl att det inte går att dansa hål i köksgolvet, men det skadar inte att försöka.
Hon stampar, klampar, trampar hårt
så som vi alltid gjort – för det som fått vårt blod att rusa på både ont och gott.
Skavsår, ömma trampdynor, jag har tappat mina lyckotramp.
Det har drunknat i svallvågorna.

Om det är någon stad som är ihålig så är det den här.

Och jag tänker ofta på det jag lämnade kvar.
Den tomma sägen som omfamnat mig varje morgon-middag-kväll
och dessa otaliga nätter.
På dem som slog sina armar om mig och bar mig uppför tunga trappor den där eftermiddagen du ringde för att slita lite i mig med ditt
September-”tja” .
Hur de kämpade med att, likt en viljans domkraft, lyfta den enorma massa Amanda som fallit ihop på kyrkogatans kullersten

Och att du avskyr han som skakade om mig
och sa att
jag skulle ångra mig om jag gjorde det.
Jag är honom evigt tacksam
Men jag säger det aldrig till någon, för du tror att jag stulit hans hjärta.

Du var en liten pojke första gången,
späd och smal och jag var rädd
för du såg så skör ut.
Dina händer var små och mjuka som ett barns och jag tyckte så mycket om hur din långa lugg kittlande mig i ansiktet när du låg ovanpå mig.
Jag ser på dig varje dag hur du växer. Jag har sett hur du växt ur dina gröna jeans, hur du klippt av din långa lugg och hur dina lena pojkhänder blivit vuxna.
Men du förblir alltid samma heliga karaktär för mig.

Visst tänkte jag rätt ofta att det inte fanns någon tid för oss.
Men jag tog oss tid
och jag tänker spendera varje annalkande minut
med dig
och dina mjuka handflator.

Human after all

Hade börjat bygga upp min självkänsla igen.

Fick sedan höra att jag är en elak tyrann och subba som mobbat och förstört folks liv.

Att det är skönt att jag lämnat Sundsvall.

Livet.

Skadekontroll

Hej.

Jag tänkte på en sak igår, men jag orkade inte skriva mer då.

Igår satt jag och pratade med några kamrater i skolan.

(Ja, efter mitt psykbryt, hehe.)

Vi berättar lite casual för varandra vad vi gjort under dagen varpå en av mina klasskamrater berättar att hon suttit och skrivit om cancer. Denne klasskamrats mor är alltså bortgången i cancer och hon har hela dagen suttit och skrivit om detta, om sina egna erfarenheter av sjukdomen.

Kände mig plötsligt hemskt dum. Jag vet absolut ingenting om sjukdomen i fråga, förutom att den tog min pappas liv.

Har jag någon slags skyldighet att forska i ämnet?

Gör jag fel som tänker:

"Cancer. Pappa dog i cancer, det var det värsta som någonsin hänt mig. Punkt."?

Bääääh

Äta chips.

Hej då!

Född fel

Första December.

Idag har jag trampat i motvind, slagits mot hela min identitet och existens, arbetat hårt för att hålla mig över ytan.

Och här sitter jag nu, med så kalla fingrar att jag knappt kan skriva. Långsamt går det, och det gör mig lite frustrerad. Men kroppen är varm. Både på insidan och utsidan.

Hampus frågade inte ens vad som var fel när han kom hem, han bara kände (eller så hade han en aning om vad det handlade om efter dagens sms mellan oss båda), kramade om mig, lagade mat och bäddade ner mig i soffan framför tv:n. Sedan åkte han och köpte julmust. En och en halv liter. Jag älskar Hampus.

Har ett tag känt att mina kamrater i skolan tycker att jag är för mycket, att de tycker att jag är påfrestande och jobbig. Eller så har jag bara gått och trott att de hatar mig. Ni vet, sådana där misstankar och känslor som totalt saknar grund, man bara tror det för man är osäker i sig själv och tycker att ens kompisar är coolast i världen och att man själv egentligen är för töntig för att hänga omkring med dem.

I alla fall. Jag gick alltså till skolan helt utan någon slags självkänsla idag. Dagens lektion: graf. Jag ska inte läsa graf. Jag är en textelev. Någonstans på vägen har jag och min mentor missförstått varandra helt och hållet. Jag har tänkt att ta upp detta, men jag är en sådan som börjar gråta så fort jag blir minsta lilla upprörd, och nej, jag vill inte gråta inför min mentor för att jag går en kurs jag inte vill läsa. Tänkte spara snacket till en dag då jag känner mig extra stark. Alltså inte idag.

Tänkte göra som alltid. Obemärkt flyta omkring och pilla lite med det jag själv ville hela dagen.

Så, precis innan lektionen började visade min lärare Joel mig intervjun vi gjorde för B7projektet förra veckan. Han var glad för att det blivit så bra. Intervjun är alltså filmad, men jag hade blivit lovad att jag inte skulle vara med i bild.

Men jo, visst kan man se mig sitta där. I profil. Med underbettet och dubbelhakan och med en röst som låter som en kulspruta. Ja, en kulspruta med ett smärre talfel då. Och risig som ett troll i håret. Feta, jävla grogghagga. Hade ingen aning om hur pass stor jag tydligen är. Eller hur mycket underbett jag tydligen har. Hade jag en aning, så hade jag förträngt det för längesedan.

Graf. Lämnade klassrummet så fort lektionen började. Skolkade ett prov. Ville inte titta på Joel och berätta varför. Kände mig ful, ville inte titta på någon, ville inte att någon skulle titta på mig. Gick ut på gården, drog upp luvan på min tjocka jacka och bara satt där i flera timmar.

Gick till slut in, snubblade med mina stora kängor på ett gäng sladdar. Slog mig. Aj. Förbannade mina Everestkängor och att jag en gång tänkt "åååh fa-aaan vad speciell jag är om jag köper de här! Det ser ut som att jag inte alls bryr mig om mitt utseende fast jag spenderar minst en timme framför spegeln varje morgon och inte låter någon dra fingrarna genom mitt hår, för då kan mitt 'charmiga fluff' förstöras."

Fick sms av Warden som ville spela kort i caffis. Föll i gråt då jag såg honom, mitt i skolcaféet. Han och Jack erbjöd mig både godis och pengar, något tafatt grabbförsök till att trösta mig, antar jag. Blev ärligt talat lite rörd för att de brydde sig, men tackade nej till allt. Ville inte ha något, ville bara spela kort.

Lugnade ner mig. Så ringde Hampus. Då kom krokodiltårarna igen. Gånger en miljon.

Lunch. Mat. En av de få saker som alltid gör mig glad. Fisk-och svampgratäng. Hur tänkte de där? VEM har kommit på att man ska blanda svamp och fisk? En fruktansvärd kombination om du frågar mig.

Fick tillslut åka hem, efter att ha plågat mina stackars lärare med att bete mig som en tjurig trettonåring hela dagen.

Självklart var det fullt på bussen, självklart var det motvind hela vägen hem.

Men nu sitter jag här nedbäddad

och Hampus säger faktiskt att jag är vackrast i världen.

Godnatt.

Kär

God kväll.

Det är onsdag kväll och jag och Hampus har varit lediga idag, båda två.

Vi har alltså legat i sängen i princip hela dagen.

Det är onsdag kväll och jag är så kääär!!!

Jag är så våldsamt kär i Hampus att jag vill krypa in under skinnet hans, kräkas regnbågar och gapa och vråla och ha mig.

Han är dock lite grinig. Ledsamt. Tycker inte om när han är grinig, ledsen, arg eller missnöjd över huvud taget. Det gör liksom ont i mig.

Imorgon är det Torsdag. Då ska jag fira att vardagen är så fin med massa koppar té, radioredigering och att hasa omkring i tjockstrumporna tillsammans med Johanna.

Ja, det ska jag göra.

Jag gör det rätt ofta faktiskt.

Godnatt!

Socker

Godmorgon.

(Får säga så, jag, för jag är ledig idag juuu! HÄHÄ)

Igår firade jag och Hampus två år tillsammans. Kändes rätt mäktigt faktiskt. Att jag har lyckats behålla någon så länge, någon som dessutom älskar mig och gör typ allt i hela världen för mig!!!

Ja, sjukt mäktigt...

Vi möööös (fortfarande oklart för mig om det heter "myste" eller "mös"), gick ut och åt och sedan satt vi i soffan och tyckte om varandra och åt popcorn och drack trocca hela kvällen. Helt perfekt.

Jag hann också göra lite radiointervjuer på sta'n med Johanna igår. Ja, till vårt radioprogram vi håller på med i skolan. Älskar att gå ut och intervjua folk med Johanna, hon är en sån fröjd både för ögat och att prata med att jag inte behöver anstränga mig så mycket för att intervjun ska bli bra. Alla blir så charmade av henne att de bara pratar och pratar och Johanna i sin tur kommer alltid med såna helbra frågor att jag ibland känner att jag kanske inte alls ska jobba med sådant där när jag blir gammal. För det finns folk som gör det så himmelens mycket bättre än mig, alltså.

Ja, det var kul i alla fall. Mysigt liksom.

Det är tur att Johanna är så framåt, för imorgon påbörjar vi B7-projektet, d.v.s. åka runt på alla sju öar i Östersjön och intervjua skolungdomar om deras framtidsvisioner o.s.v. Vi börjar här på Gotland imorgon, på säveskolan, som är typ Gotlands Hedbergska. Alla som äääär något går på Sääääveee. (Tycker de i alla fall. Inte jag. Förutom min pojkvän såklart, han ääär något.)

Jag är i alla fall riktigt nervig inför det här. Tycker inte om att intervjua folk i min egen ålder, känner mig alltid dum och töntig och konstig. Och ful. Och nu ska vi intervjua esteter, som om det vore bättre. Vi ska heller inte bara intervjua dem, utan mingla runt lite innan, göra eleverna beredda på vilka frågor vi kommer ställa o.s.v.

Dessutom har jag en galen prestationsångest, då båda mina medialärare + en av pojkarna i min klass som jag aldrig yttrat ett ord till ska vara med...Och det hela ska filmas. Jag är inte van att mina lärare säger "Amen, Amanda, du är ju riktigt duktig, vi vill ha med dig på det här, för du kommer klara av det galant". Visst är det kul att höra, men nu har jag ju förväntningar att leva upp till. Kan inte bara glassa runt och SÄGA att jag är världens bästa textelev längre. HJÄLP!

Ja, var det något mer?

JO! Jag kan sova igen! Jag drömmar inte totalt vidriga och superhemska drömmar längre. Skönt. Jag trodde verkligen jag hade nått bristningsgränsen här i veckan då jag till och med började hallucinera om nätterna och morgnarna. Men det vände. Tack gode Gud för det. Nu sover jag lugnt och skönt i vår stora myssäng.

Nu ska jag göra Stumle stolt och göra min samhällsrapport om skuldkrisen. HÄHÄ, KUUUUL!

HEJRÅ!

haaa.a..a

Uppdatering bah:

Festen var inte alls kul faktiskt. Gick hem tidigt. Synd.

Är inne på typ hundrade natten med mar/totalvrickade drömmar. Inatt blev jag huggen med sprutor i hela kroppen och nästan våldtagen. Fick återigen tröst av den mystiske mannen som hängt med ett par nätter nu.

Har haft en superfin och mysig dag.

Jag har ostkrokar överallt. På kroppen, på datorn, i tänderna.

Herrå.

Genom dagarna.

Fredag!

Har varit ledig idag, som vanligt. Yeye.

Har fått käk levererat till dörren av Johanna. Gratis dessutom. Satan vad bra jag har det.

Ska ut i fredagsnatten med lillpojken min senare. På min första Visbyfest.

Är rätt rädd om jag ska vara ärlig. Men det ska nog gå bra.

Mår dock illa som ett djur. Känns som om jag skulle kunna börja storkräkas när som helst. Huuu.

Drömmer fortfarande hemska drömmar. Inatt dog dock ingen. Och inte grät jag heller.

Skönt.

Herrå!

Paperback head

Vad är det nu?

Fjärde eller femte kvällen i rad jag drömt superhemska drömmar.

Vet inte om jag ska ge mer plats i min blogg för dem.

Jag kanske inte ska uppmärksamma de vrickade delarna av min hjärna, då kanske det tar död på mig!!!

Nä, men det kanske inte är superintressant att läsa. Sa jag som om jag hade läsare.

Det är torsdag idag i alla fall. Torsdag betyder helg för min del, då jag är ledig alla fredagar fram till jul. Eller ja, har någon slags hemstudiedag som aldrig utnyttjas som den borde.

Jag börjar egentligen om en halvtimme, men det var så himmelens oklart imorse om jag gick halvdag eller inte. När jag och Johanna tillslut kom fram till att jag faktiskt går heldag idag hade jag redan så gott som missat bussen. Och nästa går inte förrän fem över halv tio. Ingen idé att lägga sig igen, dock.

Tänkte varva te, kaffe, frukt och yoghurt tills det står ut genom öronen på mig. Detta till tonerna av Tegan and Sara.

Längtar redan hem till sängen och Hampe.

huuu

Det här med drömmandet, det verkar inte ge sig.

Inatt var jag på min grundskola igen. Med Johanna den här gången.

På min nuvarande skola har vi en... Man (????) som heter Morgan. Vet inte vad denne Morgan egentligen jobbar med, men jag har fått intrycket av att han funkar som någon slags vaktmästare eller liknande. Han är i alla fall inte mer än en och en halv meter lång och har alltid på sig cowboyhatt.

Ja, i alla fall. Jag och Johanna var på min grundskola. Denne Morgan var också där och agerade vaktis. Eftersom det var fredag och jag och Johanna gick media (i grundskolan, ja) så skulle vi hjälpa Morgan att städa hela skolan. Det var tydligen Medias enda "vettiga uppgift". Vi skrubbade och svabbade och damsög och torkade och hade oss. Båda våningarna var jätterena och fina när Morgan frågade oss om vi hade sett lärarnas nya spa i källaren. Det hade vi självklart inte, så vi följde med honom när han ville visa oss. Jättefint var det, men Morgan tyckte att det behövde städas det med. Där brast det för Johanna. Hon blev arg och tyckte minsann att vi borde få gå hem, nu när vi städat hela skolan och klockan var åtta på kvällen. Morgan blev arg och låste in oss i spa-avdelningen. Vi kämpade länge med att få upp dörren, men vi var fast. Fångade. Där, inne i lärarnas spa dog vi sedan i varandras armar, intill bubbelpoolen.

Night watch

Solen skiner, jag är påklädd och har till och med tvättat håret (!!!!!)

Sitter och väntar på att jag ska torka så jag kan ge mig ut på promenad i friska luften. (Vågar ej slå på hårtorken när jag är ensam hemma. Då hör jag ju inte om monstren kommer.)

Och ja, jag är hemma idag igen. Jag var övertygad om att jag hade fått feber igår kväll. Idag är jag dock inte lika övertygad. Det ligger och väger mellan om det är mitt psyke som sviktar lite p.g.a. brist på aktivitet, p.g.a. dåliga mat-och sovvanor som gör att jag känner mig som en motbjudande degklump o.s.v. eller om det verkligen är typ influensan eller liknande som sakta men säkert tänker utplåna mig.

Jag hoppas faktiskt på det andra alternativet. Influensa alltså. Vill inte vara nedstämd och trött och tjock och seg. Nä, nu får det vara slut med sånt. Just därför ska jag ge mig ut i världen nu när jag faktiskt är uppe samtidigt som solen.

Jag har förresten drömt riktigt många och vrickade drömmar på senaste. Vet inte vad det beror på riktigt. Kanske är för varmt i sovrummet. Bör kanske stänga av golvvärmen på nätterna. Härom natten flög jag in i en stackars mans lägenhet på min kvast. Eller ja, jag flög upp till hans fönster, sedan bröt jag mig mer eller mindre in. Trodde jag var ensam, men ack så fel jag hade, för där stod hans kanske... 7årige son och glodde på mig med stora ögon. Fick panik och sprang, men hittade inte ut, det fanns hur många rum som helst. Mannen som bodde i lägenheten upptäckte mig till slut och jag föll i gråt för jag skämdes så mycket. Men han var rätt okej med att jag brutit mig in hos honom, så vi gick ut på promenad i snön som hade fallit medan jag irrat omkring i hans enorma hem. Han förvandlades sedan till någon annan och mamma kom för att hämta mig.

Inatt slutade det dock inte lika lyckligt. Jag och Robin från årets idol gick i samma klass i min grundskola. Vi hade samhällsorientering och jobbade med området "brott och straff". Jag och denne Robin hade blivit tilldelade varsin "brottslings-titel"; jag var skattefuskare eller liknande och Robin var våldtäktsman. Vår lärare bad klassen rösta på vem av dessa lagbrytare de helst skulle ge dödsstraff. Vem av oss skulle bli skjuten i huvudet? Jag var supernervig när vår fröken drog rösterna en och en ur sin topphatt. Men jag tänkte att nog var jag beredd att ta mitt straff. Har man gjort fel så har man gjort fel. Alla röster föll dock på stackars Robin. Fröken lekte utmanande med sin stora, silvriga pistol och bad tillslut alla elever utom Robin att lämna rummet. Utanför kunde vi höra hur hon sköt honom inte en, inte två, utan ett tiotal gånger. Jag föll till marken och grät okontrollerat, men fick snart tröst av mannen ur gårdagens dröm som kom springande genom korridoren.

VAD BETYDER DET HÄÄÄÄR?!?!

Söndagssynonym (fredag natt)

Jag skulle helst vilja slippa

att hon kryper in genom springan under vår ytterdörr så fort du går ut för att fylla dina lungor med tjära.

Jag hade uppskattat om den enda av dina vänner vars väsen jag faktiskt uppskattar inte sa hennes namn gång på gång på gång där han sitter i vår soffa.

Att han inte smutsade ner tapeterna med hennes existens.

För ibland får han mig att känna att det finns ett annat Visby.

(Men det vet vi båda två att det inte gör)

Jag önskar hon inte satt i samma klassrum, andades samma jävla gotlandsluft som du dagarna i ända och jag önskar att jag kunde radera det som varit och

ibland

även det som är.

Jag skulle vilja förgöra hela hennes uppkomst

sisådär en lite mer än sexton år sedan hugga hennes äckliga morsa i livmodern så vårt liv hade varit vårt och vårt och ingen annans.

(Nu var det inte så jävla finstämt längre va?)

Jag hade velat radera varenda förbannad gemensam vän, vartenda foto som påvisar att hon låtit sina läppar vila mot din hals och jag hade velat bränna alla minnesbilder med någon slags fiktiv psykisk eld som brann och brann tills hon vred sig i plågor.

Jag önskar ibland att jag aldrig uppmuntrade dig att köpa den där jävla BDt-shirten, att den inte låg i vår garderob med något som kanske kan vara spår av hennes hud kvar i den svarta bomullen. Jag önskar att jag aldrig tagit det där fotot på dig som hon tyckte var så jävla gulligt.

Jag önskar att du älskat mig hela tiden.

Och det från förut. (Inte förr)

Härom dagen tänkte jag på en bekant.

En bekant jag träffade varje dag i skolan under mitt andra gymnasieår, som skrev och sa saker som kändes så rena och genuina att jag liksom behövde stanna upp och tänka igenom det ordentligt innan jag svarade eller reagerade. En bekant som jag ofta kände igen mig i.

Jag tänkte på henne

och fick ett meddelande.

Ett meddelande som löd: Vad jag tycker det är dumt att vi aldrig blev kompisar Amanda!

Jag tog mig aldrig tid att komma den här människan nära när jag bodde i Sundsvall. Det föll mig aldrig in. Varför har jag absolut ingen aning om.

När jag såg meddelandet kändes det så himla konstigt och fel att jag inte ens tänkt på det. Och jag höll med henne. Det var dumt, det är dumt!

Började fundera på hur många gånger jag kastat bort eller sprungit förbi chanser att lära känna riktigt fina människor. Jag tror att jag i någon slags bekvämlighet i det umgänge jag hade blev lat och och blind inför tanken på att träffa människor som skulle kunna få mig att tänka i nya banor. Trots att jag vet såhär i efterhand att det var precis det jag hade behövt.

Jag tänker på alla gånger jag inte låtsas se bekanta på busshållplatsen, de gånger jag ställt in fikastunder o.s.v.

Känner mig dum. Och nu kan jag inte åtgärda det. Tråkigt.

Nu ska jag dricka te och se på Twin Peaks. Natti.

Ledsen nuuuuuu

Har varit med lillasyster Kanin varenda liten minut tre veckor i sträck nu.
Först hemma i Svallet och sedan här på ön hos mig och Hampe.
Så bah åkte hon (och Robin) hem imorse. LÄMNADE MIG OCH HAMPUS HÄR!!!
Är helt tom på insidan, det ekar i lillkroppen.
Sitter i soffan och deppar och tänker aldrig mer gå utanför dörren.
(HE-HE, kommer jag ju visst det, egentligen.)

Kommer i alla fall sakna min finaste och vackraste och bästa Kanin fram till jul. Kommer kanske dö.
Eller nej, jag har Hampe, men det känns så ikväll.

Kom Tilda

Jag är helt klart vilsen. Totalt bortsprungen i mig själv, i att vara ett barn av två städer som har delad vårdnad om mig;

som bråkar och tjatar och gnatar och aldrig kommer fram till något alls egentligen.

Jag har varit rätt tom på ord sedan jag flyttade till Visby. Ingen s.k. "poesi" har smitit ut genom mina fingertoppar om kvällarna, inga tankar, inga funderingar.

Inte ens en liten krönika har jag lyckats klämma fram. (Jo, nu ljuger jag. EN endaste har jag faktiskt fått till.) Det känns som om jag inte har subjektivitet nog att fylla något sådant med. Det finns liksom inget hjärta i något.

Något det däremot finns hemskt mycket hjärta i är den tidigare nämnda vårdnadstvisten om mig. Mitt förhållande till hemstad och ny stad och allt vad det innebär.

Jag har varit hemma i Sundsvall, Njurunda en vecka nu och jag har redan försökt dansa hål i köksgolvet ett antal gånger. Men mina fötter är ovana och jag får ont i hälarna ibland.

I Sundsvall känner jag mig så trygg att jag kan skrika och gapa och flyga fram bäst jag vill längs gatorna, så trygg och varm att det växer något slags mjukt, men ändå sprakande fyrverkeri i bröstet på mig varje morgon när jag vaknar. Sundsvall bär mig, och inte tvärtom.

I Visby däremot är jag fortfarande ny och jag försöker vara så försiktig jag kan med allt; med mitt och Hampus förhållande, med mina nya vänner, med skolgången, med matlagning, städning, tvätt, disk o.s.v. Jag vill inte att något ska gå snett, för jag älskar det nya och vill inte bli av med minsta lilla bit av det. Jag vill inte bli av med att jag för en gångs skull anses vara en mönsterelev, att jag har ett fungerande (och fantastiskt) förhållande, att jag ses som en snäll och inte som en kritisk och rå individ o.s.v.

Jag saknar ansikten som jag blivit gropiga av mina bekymmer, efter alla gånger de behövt trösta eller hålla om.

Men jag älskar de nya, fräscha blickarna som ser på mig i ett helt annat ljus. Som låter sig imponeras av mig.

Jag kan bara inte låta bli att jämföra, väga för-och nackdelar, ställa det ena faktumet mot det andra.

Jag känner mig schizofren.

Sundsvalls-Amanda och Visby-Amanda.

Och det värsta är att jag inte vet vem av dem jag gillar bäst.

Eller om jag kan ta in en del av den ena i den andra.

Min insida är byggd av hundratals klossar, men två speciellt viktiga: Hampus och lillasyster Kanin.

Jag önskar någon kunde pussla ihop dessa två bitar så de satt på rätt plats, kunde få min rygg att se lite rakare ut, tillsammans bygga en stark stomme för mitt psyke.

Men det går inte. Inte än i alla fall.

Ja, kontentan av detta?

Jag trivs fantastiskt bra i min Visby-dröm.

Men också här.

P.s. Hampus, det här inlägget betyder inte att jag inte trivs, mår dåligt eller liknande i Visby. Tvärtom. Det handlar om att jag älskar att du givit mig något nytt, främmande och spännande. Och Ida, det betyder inte att jag någonsin kommer tycka att Sundsvall suger. Eller bli en dum vettvilling som dricker öl på tisdag kväll.

D.s.

Hemmeh

HEJ!

Är hemma hos Mammen i Njurunda.

Har det jättemysigt.

Ska ut och äta/gå på pipeline/på krogen med mina finaste kamrater imorgon.

Jag saknar Hampus så jag dööööör.

Stannade till schu

Osminkad, iförd "jag ska bara gå omkring hemma ikväll!!!!!"-kläder och arjjj på regnet som gjort det omöjligt att hitta på något vettigt denna lördagskväll.

Hejrå.

-

Jag har inte skrivit ett ord sedan jag flyttade hit, till Visby.

Jag är nog

uttorkad

eller så drunknar jag.

Och vinnaren är...

Oj!

Tänkte igår att det var jävligt stressigt med allt...

På min lediga onsdag städade jag lägenheten, diskade ett diskberg, tvättade ett tvättberg, lämnade tillbaka filmer, handlade på två olika affärer långtbortistan, var på telia, pluggade och hämtade stålar.

Tänkte "ojojoj, vad mycket plugg jag har, kommer bli kämpigt när jag åker bort vecka 42 för att hälsa på hemma i Sundsvall"

så fick jag ett mail imorse:

"Hej Amanda, juryn tyckte om din text. Du är välkommen att hämta pris i Helge And på fredag kl. 13.00. Din klass är också välkommen ner.

Du får också åka med på Världsarvsresan den 13 oktober.

Publicering i GA på fredag."

Jaha?! Jag ska alltså åka tidigt från skolan imorgon för att hämta priser i stan, sedan har jag bara två veckor på mig att göra klart rapporter, fältstudieuppgifter,bokuppgifter, uppsatser, packa väskan o.s.v. innan det bär av till Stockholm för mer prisutdelning. Stockholmsresan ska vara över dagen, men jag stannar nog och åker direkt hem till Sundsvall därifrån. AAAAH VAD MYCKET DET BLEV NU!!! Och vad glad jag blev...

Jag menar, jag hade ingen aning om att det skulle förekomma prisutdelning eller liknande när jag skrev texten. Trodde det var "om du vinner vinner du en godispåse till klassen" eller liknande. Och nu ska jag till huvudstaden. Bah sådär. Hej och hå.

Måste alltså plugga jävel nu.

Puss!

Morgonpsalm

Efter några otroligt jobbiga veckor tror jag mig se ljuset i tunneln (för den här gången).

Bestämde mig häromdagen för att åka hem veckan innan höstlovet och därmed kunna stanna i Sundsvall hela två veckor innan jag åker tillbaka till Gotland igen.

När jag väl åker tillbaka till Gotland följer både mor och Kanin med, fick jag veta igår.

Alltså får jag umgås med dem tre veckor i sträck!

Det känns bra,

som om jag kan överleva.

Hampus matar mig med livslust dagarna i ända. Tur att jag har honom.

Nu ska jag plugga städa diska handla gå på telia tvätta

Puss!

Samma nätter väntar alla

Den här stan är ägnad dig

alla gator hånar mig

Så går det en dag

Halihalo!

Idag är det Tisdag, vilket innebär att jag är ledig imorgon (jag är ledig varje onsdag wööhwööh!!!) Kan verkligen behöva en "ledig" dag hemma, så jag får lite plugg gjort, men så jag också får sova ut. Jag är verkligen galet sliten. Jag är absolut inte van att kliva upp varje morgon klockan 06.00, börja skolan 09.00 och verkligen _plugga_ till klockan 15. Jag är tamigtusan knappt van att ens vara i skolan. Lat_media_brud_93. (Obs, no skolker Obs)

Jag börjar i alla fall må bättre. Skönt!

De första veckorna här på Gotland hade jag en fruktansvärd ångest och gick omkring och var superledsen och längtade hem hela tiden. Jag längtade hem till lillasyster och mamma, jag saknade mina rutiner, mina vänner o.s.v. Jag var fruktansvärt ensam i skolan, då jag kände 0,0000 människor. Jag är inte en sån som pallar att äta lunch ensam, jag är en sån som äter lunch ensam och sedan bölar ansiktet av mig i flera timmar efteråt p.g.a. att jag fick käka lite pyttipanna solo.

Jag ville verkligen inte gå till skolan, vilket var en väldigt främmande och ny känsla för mig.

Nu har det dock ordnat upp sig!

Jag har ett gäng människor jag kan prata med, som jag kan kramas med om jag är trött/ledsen/sjukis, som jag kan äta lunch med och som jag kan relatera till på så många olika sätt. Det är verkligen såååå skönt att jag vågar släppa ut Amanda när jag är i skolan nu.

Jag skrattar alltmer ofta, känner att jag faktiskt vill öppna munnen om dagarna.

Men jag saknar fortfarande Lillasyster Kanin. INGEN ÄR SOM KANIN!!!

Nu ska jag koka té som jag fått av Johanna (världens finaste klasskamrat som egentligen inte är klasskamrat, utan går året under mig, men har nästan alla lektioner tillsammans med mig) och invänta idol. Pussas med lillpojken min ska jag nog också göra.

HEJRÅ!

Uppdatering BAAAH

Bara en liten uppdatering:

Det går bättre för mig. Jag trivs rätt bra i skolan, har faktiskt ett gäng bra människor att umgås och prata med. Skolarbetet har nog aldrig gått såhär bra tidigare, vilket är skönt. Överlever saknaden av Lillasyster Kanin nu när jag vet att vi ses om sju veckor, och då två veckor i sträck.

I helgen ska jag jobba med Johanna som går i klassen under mig. Vi tänkte leka lite på lördag också. KUUUL!!!

Jag har shoppat lite fina halsdukar, tights och stickade koftor, så jag är glad.

Idag ligger jag dock hemma med flensögon (läs: ögoninflammation) och feber, lite mindre kul, men jag överlever.

HEHE, nu ska jag sova vidare. Pussis!

Om att ha det bra men längta hem

Helloooo!

Har nu bott i Visby i över en vecka.

Det känns hyfsat än så länge. Jag känner mig som världens lyckligaste som får bo med Hampus i en jättefin och mysig lägenhet, som får sova med honom intill varje natt och som får dela vardagen med honom.

Men så är det ju allt det andra. Jag trivs (ännu!!!) inte så bra i skolan. Känner mig lite som det där svarta fåret som alla tycker är ful och konstig. Men folk är väl trevliga i alla fall... Ingen vill väl vara direkt otrevlig mot ett litet fult lamm.

Dessutom saknar jag Sundsvall med Pipeline, kyrkogatan, stenstan, Lillasyster Kanin och mamma kopiöst. Det skär i lillhjärtat mitt varje gång jag pratar med Kanin och i förrgår när jag fick se mamma i cAmEn (wöwö) kunde jag knappt hålla mig ifrån att storböla. Jag saknar till och med att få sitta på min vanliga plats på linje 20 varje morgon.

Men jag ska inte vara sådan! Jag har det jättefint här, det tar nog bara tid för mig att komma tillrätta.

Och även om jag inte gör det, så har jag ju Hampus i alla fall. Och honom älskar jag!

Pussis!

Guess I'm doin' fine

Nu har vi flyttat ihop!

Sticker från stan

- Här, ta den under jackan

- Okej, uppehåll dem, du. Jag smiter förbi uppför trappan.

Ramlandes, famlandes sprudlande 15 år. Efter hennes första dread-preiod, före hennes andra. (tredje, fjärde, femte, sjätte… Ja, jag vet egentligen inte hur många gånger hennes hjässa klätts med regnbågens alla möjliga färger i välvårdade, kompakta… Korvar.) Mittemellan trädde det mörkt guldiga håret fram, färgades av vinet i decemberdimma.

*

Mina rötter skulle aldrig slitas ur jorden.

Gro och spira tills rödblond krona tornade upp sig lite mer än enochenhalvmeterövermarken.

Höjt ögonbryn när männskan sökte lycka. Dårar, idioter, fånar. Tro att det finns något större på annan mark. Gräset är grönast på den här sidan Sverige.

Tills du, med din himmelska smultronvinsandedräkt plötsligt bara bad mig.

”Flytta med mig. Vi tar färjan i Augusti.”

Ja, älskling. Självklart.

Jag hoppas att ingenting har lämnats osagt.

För det är på riktigt nu. Jag är inget villigt, billigt knull längre, jag är sambo och hopplöst förälskad.

Pojken som aldrig bad mig dra åt helevete fastän han hade all rätt att göra det, som sa att det inte behövdes fastän jag bad honom gång på gång, jag hoppas han står fast vid sitt beslut.

Vännen som var mitt livs Hurricane, jag hoppas han aldrig ångrar de gånger vi gjort varandra besvikna.

Jag hoppas att de på rockklubben tycker att jag gjort mitt,

att jag inte lämnar någon med varken ett brinnande eller svidande hjärta.

Jag hoppas att lillasyster någon gång kan förlåta mig för det här.

Och jag hoppas att min bäste vän låter sina röda dreads suga åt sig substansen av våra femtonåriga själar.

Tills vi ses i Bommen i November.

ManoHampo

Idag är det den andra Augusti 2011, ungefär ett år och tio månader sedan jag och Hampus träffades "på riktigt" första gången och 17 dagar tills jag och Hampus flyttar ihop på Gotland.

Det är så otroligt roligt, konstigt, förvirrande och kittlande underbart att se tillbaka på min och Hampus tid tillsammans. Hur det började med ett handslag utanför badhuset i Härnösand hösten 2009, utvecklades till sena nätter vid msn, där vi pratade om allt mellan himmel och jord, hur vi bestämde oss för att träffas några gånger hos Kevin Wallin och hur jag där, i Kevins soffa en kväll i November tog mod till mig och kysste Hampus för första gången.

Vårt förhållande var under de 7 första månaderna det bästa i hela mitt liv. Hampus blev min allra bästa vän och jag föll handlöst för honom.

När han hösten 2010 flyttade till Gotland för att plugga förändrades dock allt under en period. Vi bråkade, sa upp och tog upp kontakten om vartannat, grät oss hesa och visste varken ut eller in. Jag mådde så fruktansvärt dåligt att det knappt går att beskriva. Ibland var vi tillsammans, men oftast inte. Jag hade dock bestämt mig för att aldrig någonsin släppa Hampus, då jag älskade honom mer än allt annat på jorden trots alla bråk och tvister. Då han kom tillbaka till Sundsvall under Novemberlovet hade vi båda gjort saker vi inte var stolta över och som vi ångrade. Men vi började sakta med säkert finna varandra igen.

Vårt förhållande fortsatte att vara ett förborgat ting, men vi var numer vänner, började inse att vi borde vara tillsammas, och när Hampus kom tillbaka till jul igen kunde jag återigen officiellt kalla honom för min pojkvän.

Efter jullovet var det bara att köra på långdistans, att åka till varandra så ofta som möjligt och ringa varje kväll. Visst var det något av det jobbigaste jag gjort, men det var värt det. Jag skulle aldrig ha klarat det här året utan Hampus tröst och stöd, utan att kunnat dela med mig av allt som hände här hemma och att ha honom att dela mina tankar med.

Hampus kom tillslut hem "på riktigt" i Juni för att stanna över sommaren. Jag har haft en helt fantastiskt fin sommar med honom här hemma i Sundsvall, på festivaler, hemma i min säng osv, och ännu är den inte över.

Efter en fest i slutet av Juni bad Hampus mig att flytta ihop med honom på Gotland. På lite mer än en månad var allt klart; jag har kommit in på Donnergymnasiet i Klintehamn där jag ska gå mitt tredje och sista gymnasieår och jag och Hampus har fått en jättefin tvåa i Visby där vi ska bo tillsammans. Jag har inte varit såhär lycklig sedan månaderna innan Hampus åkte. Det känns helt fantastiskt, underbart, overkligt att jag ska få dela vardagen med honom istället för att sitta här och ruttna på en skola jag inte tycker om, med människor jag inte tycker om, utan Hampus. Jag ser så fruktansvärt mycket framemot flytten och jag kan inte beskriva hur glad jag är att Hampus bad mig flytta med honom.

Nu har vi Urkultfestivalen och ett besök i hans mormors stuga kvar innan vi lämnar Sundsvall för ett (kan hända att det blir två) år på Gotland.

Jag mår bra.

Puss!

Stickobrinn 2.0

Folk som använder "dem" och "de" felaktigt, folk som särskriver, folk som skriver "satt" istället för "så att".

Folk som läst, pratat, lärt sig svenska hela livet som ändå knullar språket i alla möjliga obekväma ställningar;

Äcklar mig inte (jämt), men gör mig arg.

Stickobrinn

Allt det som är "lite speciellt"; stora ord, brist på självinsikt, att vara lite "cute". Äcklar mig, äcklar mig, äcklar mig.

Att vifta med cigaretten och bli full och omtyckt.

Betyder ingenting.

Använder man grova ord ses man som modig och stark.

Vad hemskt roligt att någon vågar bryta mönster, höja rösten, vara lite vulgär.

Nej, det är inne. En trend. Så jävla speciellt. Jag spyr.

På festival blir man full och förlorar all respekt gentemot varandra. Struntar i vem som är orolig, vem som gör sig illa och vem som lägger sig gråtande ikväll.

Man ljuger för att lindra smärta.

I småstan går man omkring och känner sig omtyckt, lovar sig själv och alla andra att man aldrig ska slita sina rötter ur marken. Men jag är kär och kan inte stanna i den här pretentiösa sörjan. Inte heller i den förbannade jävla dumhet som snurrar i min närhet.

Ingen orkar säga farväl, för vem bryr sig?

Så jag sticker utan att se er en sista gång. I två år.

Jag hoppas ni alla brinner i helvetet. Att era speciella dreads möglar och att era fina, välmanikyrerade naglar ramlar av med händer och armar på köpet.

Att era förhållanden krossas och att alla era vänner vänder er ryggen.

Vad hemskt av mig att skriva sånt här! Hur vågar jag?!

Jag vågar.

Det är inne.

Hejrå.

Prepare myself for another life

Hallå alla mina små kycklingar!
(Hej på er andra också)

Just nu har jag superdupermegamycket på gång känns det som. Helt plötsligt fick jag reda på att jag kommit in på Donnergymnasiet på Gotland. Bara sådär, på några sekunder förändrades en hel del. Jag och Hampus letar lägenhet så det står härliga till och jag ser faktiskt framemot den kommande flytten. Har ca. 20 dagar kvar i Sundsvall nu. Spännande!

På Tisdag natt drar jag och Hampz på Trästocksfestivalen och super oss redlösa och lyssnar på aaaaaaaasabra musik i några dagar, sedan kommer jag hem, packar om, drar till yran, hem igen, och sedan blir det Urkult med mina bästa vänner i hela världen.

Puss!

Inre monolog

Vägkant,

korsning.

Är det rusningstrafik snart?

Kan

ni

se

mig?

Det dekadenta måste vara jävligt coolt. Men inte så på riktigt. Annars är det ju bara trasigt och dumt. Att vara nedgrävd tusen meter under takläggarskor, utan att någon känner med en, vad är det för mening?

Ner

under

täcket.

Han skriver snart.

Skrik som ett barn

HejzZan!

Imorgon drar gatufesten igång.

Det blir fest, vänner och massa bra musik.

Typ

Håkan, Maggio, Little Marbles, Melody club mfl.

Hörs!

Fjärilsdans

J'aime quand tu t'aimes

Quand tu danses.

Frukost på säng och förtryck

Nollnolltrettio och

nollsjutresextiofemtjugoåttafyranollfyra

lägger på.

Vi hörs igen när vi duschat tårarna omöjliga att urskilja.

Klänningen ska vara till fotknölarna och inte ha rum att dansa det minsta.

Bara vara äkta, eftertraktad och mig tätt inpå skinnet.

Precis som du.

Bruna väggar

och du säger

"experimentrum!"

Te-

fatsögon.

Jag vill dricka dig med honung i.

Jag är blåögdheten klädd i knarrande skor.

Röker för mycket och tänker för lite

och vet du?

Det är ditt fel.

Eller din förtjänst.

Sambo - ja tack. Tror jag

Jag har kommit till insikt.

Det har äntligen gått upp för mig vad jag måste göra.

Alla har någon som de så självklart hör ihop med.

Jag hör ihop med Hampus. I alla fall just nu.

Jag ska därför ringa NTI's huvudkontor så fort som möjligt imorgon. Höra om det är möjligt för mig att byta till en text- mediaklass i Visby istället.

Ska också åka hem till Hampus och prata om hur det skulle vara att bo tillsammans ikväll.

Jag måste i alla fall försöka,

för jag vet inte alls hur hösten skulle bli om Lillasyster Kanin flyttar till Gävle och Hampus åker till ön ännu en gång.

Jag måste ju faktiskt.

Renlevnad

Trycksvärta väller över oss och trots att jag inte alls tål det torra

avsmakar jag varje bokstav med högsta aktsamhet.

Låter dem berätta att imorgon ska solen skina över mina bara ben igen

och

se på fan,

de skjuter varandra i Irak.

Dur och moll om vartannat

Den natten betraktades jag ängsligt av humida tefatsögon.

Du höll mig extra hårt kring livet och jag undrade, slumrande

varför det försiggick jordbävningar i din halspulsåder.

I bekvämligheten av din eter hade jag somnat i både blus och jeans,

oförmögen att lämna dig för en endaste sekund.

”Älskling”

Dina armar – reglade kring min inte alls så snäva midja.

”Varför är du klädd? Lämnar du mig nu?”

Åh nej.

Hör här älskling,

hur falskt och fel det än låter;

jag har inte den minsta tanke på att någonsin lämna dig,

och

allra minst

nu.

Hemma

HEJ!

Igår kom jag och Kanin hem efter nio hela dagar hos Hampus på Gotland. Vi har haft det huuur bra som helst. Myst, grillat, träffat Hampus kamrater, pussats och kramats och njutit av sol och högsommarvärme. Robin har självklart också varit med hela veckan. Fint.

Har också tatuerat in ett av Hampus monster på benet. Det var lite spännande faktisssskt!

Nu är det, för mig, bara tre dagar kvar till skolavslutning, varav en skoldag som består av endast en liten komplettering i matten. Sedan är det sommar och Hampus kommer hem. Äntligen. Det känns verkligen så himla bra.

Nu ska jag gosa ner mig i soffan med mor, som jag inte träffat på över en vecka.

KulT.

Det här var världens lamaste blogginlägg.

HEJZ

Visby 19.33

Hej alla barn!

Sitter hos Hampus i Visby. Solen skiner, allt är bra.
Jag är mätt.
Tatuerar mig i morgon.

Hejrå!

Festliga onsdag

Onsdag den 25/5. Mösspåtagning.

Dock inte för mig.

Idag har alla barn varit glada. Kom in till stan vid halv två, hade ett kort idrottsprov tillsammans med Pär. Begav oss därefter in till stan och mötte upp Ina och Tobias, tittade på lite studenter och sprang sedan bort på All star och tog några öl. Solen sken och det var lagom försommarvarmt ute. Härlig eftermiddag.

Livet funkar.

Jag är ledig imorgon och på fredag morgon åker jag och kanin till Hampus.

Äntligen får jag se om Visby är sådär fantastiskt om sommaren som alla säger.

Nu tänkte jag sova i en timme innan jag ska ringa Hampz.

Natti.

0.2

Det är finns alltid någon annan som får göra de där sakerna jag velat göra med dig.

För jag är inte där.

I ett virveltrummeslag

Jag har ett hjärta som slår. Jättehårt. Som bankar och får min kropp att göra små skutt. Det känns ännu mer i lodrät ställning, så jag vill inte resa mig upp.

Det är ju en sån härlig känsla.

Jag är ledig idag, om mindre än tre timmar är Hampus hemma i Sundsvall.

Vi, tillsammans med Kanin och Julia ska på en sista fest hos Simon ikväll, innan Simon lämnar Sundsvall och ger sig ut i världen.

Jag har öppnat fönstret och försommaren har letat sig in i mitt sovrum. Det luktar hägg och nyklippt gräs.

Ur högtalarna spelas en liveinspelning med Håkan Hellström

och jag är kär.

Jag är nog som kärast om sommaren.

Vi hörs later, kamrater.

Puss

.

You say you are a mess

and I say

you are just messy.

Hampus - några nätter senare

Det har regnat i Sundsvall inatt och jag hörde att du somnade i en solstol. Tänkte vilken tur – att regnet inte hann springa över landets himlar innan de bar in dig.

Jag vill ju inte att du ska bli blöt och kall,

sjuk eller så.

De springer längs mina smalben, hugger i mina vader. Själar av stickande raseri. Små som löss, jag kan inte se dem, men jag sparkar i väggen för att döda.

De hinner upp till bröstkorgen innan jag hinner ta kål på dem.

Det finns inte en hel telefon i huset. De far som tunga tegelstenar in i väggarna, splittras i miljarder svarta plastbitar som jag sedan inte orkar städa upp. Hänger planscher över den skadade väven.

(Men faktiskt; jag lyckades otroligt nog pilla in batteriet i vår sista hemtelefon igår. Fascinerande hur mina tjocka fingrar kunde böja till de små fjädrarna. Så jag kan nå dig ifrån min säng ändå.)

Och du sjunger

” Please don't be upset, my darling, please don't get upset”

Älskling,

vad jag saknar dig inatt.

Vagabond

Oj! HEJ!

Nu ska vi se... Vad har hänt sedan jag skrev sist?

Jo, ehh... Jag har varit på Armand Mirpour, logehängt med Armand Mirpour, blivit medbjuden på krogen av Armand Mirpour, men tackat nej. Haha. (JAG ÄR SÅ JÄVLA ASACOOL!!!)

Varit på krogen för första gången, med Steff och pojkarna. Det var trevligt och lagom lugnt för att vara första gången. En torsdag liksom. Ingen stress, inte mycket folk alls. Skönt. Fyllt arton och sånt, ja...

Sedan har jag ju börjat skolan igen, efter lov och sånt. Jobbat lite, fått skit av chefen som jag inte förtjänat osv osv.

Vår har blivit till försommar och om 10 dagar kommer Hampus hem igen.

Veckan därpå åker jag och kanin ner till honom i en vecka. Sedan är det sommarlov. Sinnessjukt.

Skriver ett ordentligt inlägg någon dag när jag har tid och ork.

Pusssss!

Djävlar och poesi

Hej.

Jag vet inte riktigt vad det är för dag idag...

Tisdag. Oj!

Jag har i princip haft påsklov i en vecka redan. Jag tog mig lite påsklov i förtid, eftersom Hampus kom och hälsade på.

Så ja, jag har umgåtts med Hampus i en hel underbar vecka. Sovit med honom varje natt. Fyyy vad jag saknat att sova med honom, HUUU...

Han var med mig på skolan på måndagen, dock. Det var mysigt. Sedan har vi bara lekt, myst, druckit te, varit med kamrater, tittat på film, ätit god mat o.s.v. Och så hade vi ju artonårsfest för mig i fredags. Det var trevligt. Jag blev dock bestulen på artontusen liter alkohol, vilket jag blev lite grinig över. Men i det stora hela blev festen rätt schyst.

Hampus åkte hem i söndags och jag har legat i sängen och surat sedan dess. Bestämde mig igår för att åka ner om en månad. Jag orkar inte vänta till sommarlovet.

Till råga på allt vaknade jag imorse och kunde inte röra mig. Jag har så fruktansvärt ont i ryggen och nacken igen. Jag som trodde det var över. Det är tamigtusan ett mirakel att jag sitter upp nu, eller att jag ens kan röra vänsterarmen.

Gnäll gnäll.

På torsdag fyller jag i alla fall år. Känns helt värdelöst att inte Hampus är hemma då, men men. Tänkte göra det jag väntat på i jättemånga år nu; ta min första öl på Irish med Steff och Tobias. (Andra kamrater lär väl tillkomma, höhö.)

Jjajajaj,

nu tänker jag...

Lägga mig i sängen igen.

Puss.

Det är mycket nu

Ojojojojjjjj!
Hej alla barn!
Det är söndag och jag har haft en jättefin helg.

I fredags var det fest hos Simon. Efterlängtat! Alldeles för länge sedan sist, tyckte jag. Fick mysa med alla fina människor och ha det riktigt roligt och trevligt. Det var dans. Och som jag hade saknat dans, dans, dans!

Och så igår då, lördag, var jag iväg till Julkan på första gången sedan i September. Galet mysigt. Fick grillat till middag och umgicks sedan med hela familjen Åström/Haglund + pojkvänner. Sällskapsspel och film. Helt perfekt.

Idag har jag försökt plugga lite, men det går sådär. Jag är fruktansvärt så stressad och kommer därför inte riktigt igång. Saker kommer i vägen. Jag har nästan varje dag från och med imorgon fram till början av Maj fullbokad. Fester, Hampus, jobb, plugg osv osv. Kanske till och med en flytt.
För ja, det verkar som om jag och Steff äntligen fått en lägenhet och kan flytta. I maj. Dock är det bara över sommaren, men det känns ändå helt underbart.

Måste se till att bli riktigt trött och blödig ikväll, så jag kan få till mina textuppgifter som ska vara inlämnade på torsdag. Kan inte skriva när jag är glad och uppi hejsan.

Nu ska jag ta mig lite tid att mysa med Mammen.
För det kommer jag väl inte hinna de kommande veckorna.

Sammanstrålar

Vintern var jobbig. Tur att våren kom tillslut!

Hittade det här i någon hemlig mapp. Och log.

:

”På Gotland blåser det så mycket att man måste hålla i hatten när man går ut!”

I Sundsvall finns så mycket kärlek och svartsjuka att jag måste stänga in mig i mitt eget skinn så fort jag går utanför dörren. Så mycket passion och längtan att jag måste stirra ner i marken och gå riktigt, riktigt fort för att komma undan.

Och visst blåser det här med. I alla fall i december.

Jag blir liten i snöstormen, kryper ihop till storleken av de russin min syster fyller tomheten i sin mage med. Storleken av de pärlor jag lägger intill varandra dagarna igenom, för att få något slags perspektiv av skönheten i det lilla.

För att inte tänka stort och maniskt.

-----------------------------------

Det är vår och jag tänker stort, men inte maniskt. Måste nog inte ens försöka att hålla mig ifrån det. Klarar mig fint, dansar på moln.
Natti.