Född fel

Första December.

Idag har jag trampat i motvind, slagits mot hela min identitet och existens, arbetat hårt för att hålla mig över ytan.

Och här sitter jag nu, med så kalla fingrar att jag knappt kan skriva. Långsamt går det, och det gör mig lite frustrerad. Men kroppen är varm. Både på insidan och utsidan.

Hampus frågade inte ens vad som var fel när han kom hem, han bara kände (eller så hade han en aning om vad det handlade om efter dagens sms mellan oss båda), kramade om mig, lagade mat och bäddade ner mig i soffan framför tv:n. Sedan åkte han och köpte julmust. En och en halv liter. Jag älskar Hampus.

Har ett tag känt att mina kamrater i skolan tycker att jag är för mycket, att de tycker att jag är påfrestande och jobbig. Eller så har jag bara gått och trott att de hatar mig. Ni vet, sådana där misstankar och känslor som totalt saknar grund, man bara tror det för man är osäker i sig själv och tycker att ens kompisar är coolast i världen och att man själv egentligen är för töntig för att hänga omkring med dem.

I alla fall. Jag gick alltså till skolan helt utan någon slags självkänsla idag. Dagens lektion: graf. Jag ska inte läsa graf. Jag är en textelev. Någonstans på vägen har jag och min mentor missförstått varandra helt och hållet. Jag har tänkt att ta upp detta, men jag är en sådan som börjar gråta så fort jag blir minsta lilla upprörd, och nej, jag vill inte gråta inför min mentor för att jag går en kurs jag inte vill läsa. Tänkte spara snacket till en dag då jag känner mig extra stark. Alltså inte idag.

Tänkte göra som alltid. Obemärkt flyta omkring och pilla lite med det jag själv ville hela dagen.

Så, precis innan lektionen började visade min lärare Joel mig intervjun vi gjorde för B7projektet förra veckan. Han var glad för att det blivit så bra. Intervjun är alltså filmad, men jag hade blivit lovad att jag inte skulle vara med i bild.

Men jo, visst kan man se mig sitta där. I profil. Med underbettet och dubbelhakan och med en röst som låter som en kulspruta. Ja, en kulspruta med ett smärre talfel då. Och risig som ett troll i håret. Feta, jävla grogghagga. Hade ingen aning om hur pass stor jag tydligen är. Eller hur mycket underbett jag tydligen har. Hade jag en aning, så hade jag förträngt det för längesedan.

Graf. Lämnade klassrummet så fort lektionen började. Skolkade ett prov. Ville inte titta på Joel och berätta varför. Kände mig ful, ville inte titta på någon, ville inte att någon skulle titta på mig. Gick ut på gården, drog upp luvan på min tjocka jacka och bara satt där i flera timmar.

Gick till slut in, snubblade med mina stora kängor på ett gäng sladdar. Slog mig. Aj. Förbannade mina Everestkängor och att jag en gång tänkt "åååh fa-aaan vad speciell jag är om jag köper de här! Det ser ut som att jag inte alls bryr mig om mitt utseende fast jag spenderar minst en timme framför spegeln varje morgon och inte låter någon dra fingrarna genom mitt hår, för då kan mitt 'charmiga fluff' förstöras."

Fick sms av Warden som ville spela kort i caffis. Föll i gråt då jag såg honom, mitt i skolcaféet. Han och Jack erbjöd mig både godis och pengar, något tafatt grabbförsök till att trösta mig, antar jag. Blev ärligt talat lite rörd för att de brydde sig, men tackade nej till allt. Ville inte ha något, ville bara spela kort.

Lugnade ner mig. Så ringde Hampus. Då kom krokodiltårarna igen. Gånger en miljon.

Lunch. Mat. En av de få saker som alltid gör mig glad. Fisk-och svampgratäng. Hur tänkte de där? VEM har kommit på att man ska blanda svamp och fisk? En fruktansvärd kombination om du frågar mig.

Fick tillslut åka hem, efter att ha plågat mina stackars lärare med att bete mig som en tjurig trettonåring hela dagen.

Självklart var det fullt på bussen, självklart var det motvind hela vägen hem.

Men nu sitter jag här nedbäddad

och Hampus säger faktiskt att jag är vackrast i världen.

Godnatt.