Jag ville gå ut och fika i helgen, men är livrädd för att träffa vissa människor. Människor vars existens får mig att känna mig kränkt, liten, lurad och ful.
Tänkte gå ut och jogga, min vikt har ju skenat iväg på sistonde.
Men jag ville inte. Det värsta skulle ju vara att stöta på de här människorna svettig och röd i hela fejset liksom.
Jag vågar inte gå till affären, jag vågar inte gå ner på sta'n, jag vågar inte hälsa på Hampus på skolan. Det är ett under att jag ens tar mig till bussen om morgnarna. Och ett ännu större under att jag tar mig ifrån bussen om eftermiddagarna.
Till våren vill jag inte gå lättklädd på sta'n. Jag vill ha på mig mössa och halsduk och tjock jacka så jag blir så oigenkännlig som möjligt. Vill inte försöka göra mig fin, för jag är rädd att de här människorna ska se mig, skratta åt mig och tycka att jag är fånig eller patetisk som försöker.
Jag längtar hem till Sundsvall idag.
Men det finns inte så mycket "Sundsvall" kvar.
Festerna jag och lillasyster Kanin brukade gå på är utdöda, jag bor inte hos mamma längre, de flesta har flyttat ifrån sta'n, en av mina bästa vänner sedan supermånga år tillbaka har inte ens frågat mig vad jag ska göra på nyår, utan smider andra planer i gäng där jag inte är välkommen.
Men jag längtar hem till Sundsvall, för där behövde jag i alla fall inte vara rädd så fort jag gick utanför dörren. Jag kunde prata och skratta precis hur mycket jag ville, jag behövde aldrig vakta min tunga. Jag behövde aldrig skämmas eller känna mig dum.
Jag längtar hem till lillasyster Kanin för hon är bäst och dricker gott te och lyssnar på bra musik. Och jag längtar efter mamma för hon sa alltid åt mig att stänga av TV:n och gå och lägga mig vid elva. Och hon lagar god mat och kommer med frukost på sängen om helgerna.
Tur att jag har Hampe.
Och Johanna och Warden.
Och alla andra fina människor i skolan, såklart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar