En bekant jag träffade varje dag i skolan under mitt andra gymnasieår, som skrev och sa saker som kändes så rena och genuina att jag liksom behövde stanna upp och tänka igenom det ordentligt innan jag svarade eller reagerade. En bekant som jag ofta kände igen mig i.
Jag tänkte på henne
och fick ett meddelande.
Ett meddelande som löd: Vad jag tycker det är dumt att vi aldrig blev kompisar Amanda!
Jag tog mig aldrig tid att komma den här människan nära när jag bodde i Sundsvall. Det föll mig aldrig in. Varför har jag absolut ingen aning om.
När jag såg meddelandet kändes det så himla konstigt och fel att jag inte ens tänkt på det. Och jag höll med henne. Det var dumt, det är dumt!
Började fundera på hur många gånger jag kastat bort eller sprungit förbi chanser att lära känna riktigt fina människor. Jag tror att jag i någon slags bekvämlighet i det umgänge jag hade blev lat och och blind inför tanken på att träffa människor som skulle kunna få mig att tänka i nya banor. Trots att jag vet såhär i efterhand att det var precis det jag hade behövt.
Jag tänker på alla gånger jag inte låtsas se bekanta på busshållplatsen, de gånger jag ställt in fikastunder o.s.v.
Känner mig dum. Och nu kan jag inte åtgärda det. Tråkigt.
Nu ska jag dricka te och se på Twin Peaks. Natti.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar