Den natten betraktades jag ängsligt av humida tefatsögon.
Du höll mig extra hårt kring livet och jag undrade, slumrande
varför det försiggick jordbävningar i din halspulsåder.
I bekvämligheten av din eter hade jag somnat i både blus och jeans,
oförmögen att lämna dig för en endaste sekund.
”Älskling”
Dina armar – reglade kring min inte alls så snäva midja.
”Varför är du klädd? Lämnar du mig nu?”
Åh nej.
Hör här älskling,
hur falskt och fel det än låter;
jag har inte den minsta tanke på att någonsin lämna dig,
och
allra minst
nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar