Jag vet att du trivs bäst i vågrät ställning, med blicken riktad uppåt.
På så sätt kan du i vidvinkel se hur vårt solsystem långsamt eskalerar, hålla koll på stjärnornas passionerade discodans
och du skulle hinna varna mig om Venus och Jupiter en dag bestämde sig för att kollidera med allt vi hållet kärt.
Jag vet att de ibland säger att du inte är som andra barn.
Att det du och jag har är skevt och fel.
Men jag är glad att de säger så om oss. Att de inte vet bättre.
För ensamma hade vi bara varit vilsna klantskallar, men tillsammans är vi vintergatans mest obetvingade allians.
Vi skrattar åt inskränkthet och du blir illande röd i under fräknarna. Kastar dig på rygg i din nya, extra breda bäddsoffa.
Du låter hela rymden snurra oss runt, runt i en rusande livskarusell,
och jag får hålla hårt i soffkanten för att inte tappa förståndet helt och hållet.
Du är den vackraste lilla prinsessa med (pappas) blågröna sköldar och trasiga knän jag någonsin sett.
Om vintrarna, när röda hårstrån faller till marken virar vi in våra huvuden i färgglada sjalar, du kokar te och låtsas le.
Jag är glad att mina bleka ögonbryn inte syns ens i solljus, för jag vill inte att du ska behöva vara ensam om någonting i hela världen,
förutom att vara det mest uppskattade sinnet i min sfär.
Du ligger på rygg igen.
Skrattar,
men som vanligt på din vakt.
Säger att
”Amanda, en dag ska vårt solsystem finnas i bläck i skinnet på min ryggtavla.”
För du tror på kosmos
och jag tror på dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar