torsdag 15 mars 2012

När någon ber mig blogga oftare blir jag smickrad och känner mig viktig. Samtidigt får jag prestationsångest, för då vet jag helt plötsligt att jag verkligen har läsare, även fast de inte är så många alls.

I alla fall. Det är vår i Visby. Plusgrader, sol och krokusar. Kanin var här på Gotland med mig hela förra veckan, medan Hampus stannade hos mamma i Sundsvall. (Han har ännu inte kommit hem. Men på söndag, så äntligen!) Jag bestämde mig för att följa med Kanin över till Stockholm i Söndags när hon skulle dra iväg hemåt igen, så hon slapp åka hela vägen själv. Väl i Stokholm, sisådär två timmar innan Kanins buss skulle gå hade hon tillslut övertalat mig att utan några som helst tillhörigheter utöver plånboken och kläderna jag gick i, följa med hem till Sundsvall. Så jag hoppade på bussen och åkte norrut. Mot granarna, tallarna och isen. Klev in genom dörren hos mamma vid elvatiden på kvällen som världens överraskning för både min mor och för Hampus.
Det kändes fantastiskt: jag hade åkt hem utan minsta lilla planering. Hemma _är_ inte en evighet bort även om det ofta känns så. Jag behöver inte planera och packa i veckor för att komma hem, för hemma, där finns redan allt man behöver.

Jag fick sova intill Hampus i min flicksäng igen, jag fick dricka mitt favorit-mango-te (som jag inte vågar köpa här på Gotland, för då skulle hela grejen med det förstöras och aldrig mer bli samma sak), fick gå omkring i Kanins fina kläder som luktar mammas sköljmedel och sitta i soffan och titta på dåliga kriminalserier med världens bästa och varma mamma.
I två dagar.
Umgicks också med mina fina morföräldrar och även med Ina en dag. Underbart.

Sedan flytten till Gotland har mina känslor inför att vara hemifrån varit mestadels ångestladdade. Nu har ångesten gått över till något helt annat: Hemlängtan. Ren och skär längtan efter Sundsvall, Njurunda och allt vad det innebär. Och jag börjar ana denna längtan även hos Hampus, vilket känns både skönt och vemodigt. Visst är det skönt att det inte är bara jag som ser charmen med min fina hemstad, men samtidigt tycker jag att det är lite jobbigt att vi båda längtar, för jag trivs ändå rätt bra här på Gotland nu, och vill kanske inte helhjärtat härifrån längre.
Jag har det ju faktiskt rätt soft här. Allt flyter ju på och jag har liksom hittat en roll och livsstil som jag trivs med.

Jaja, jag är i alla fall ensam hemma nu, tills på söndag då Hampe kommer tillbaka från Sundsvall. Det är rätt jobbigt, då jag är livrädd, men ändå rätt skönt.
Saker man kan göra när man är ensam i lägenheten:
1. Inte diska
2. Äta skräp till middag
3. Bajsa så det plumsar högt

Nu ska jag äta,
herrå!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar