Nej, jag ska inte förneka det längre:
den psykiska utmattningen ligger över mig, har kommit ikapp mig och har slagit omkull mig.
Jag har varit "under ytan" på ett, för mig, rätt nytt och skrämmande sätt de senaste veckorna. Eller, den senaste månaden egentligen. Jag känner mig så galet långt ifrån mig själv av diverse olika anledningar.
Så om någon känt sig försummad, bortglömd eller kanske till och med ignorerad av mig på sistonde vill jag bara klargöra att jag aldrig gjort något sådant med mening. Jag har bara försökt ställa mig själv så mycket i fokus (för att hålla koll på allt som händer) att jag glömt bort att vara social eller trevlig, att ringa eller höra av mig.
Jag har ingen ork att skriva speciellt mycket, utan återkommer när jag måste ventilera eller har "kommit ur" det här.
Så länge ska jag försöka kämpa mig igenom de två sista skolveckorna innan sportlovet utan att bränna ut mig själv.
(Tur jag har Hampus.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar