Små memolappar,
tomma på ord men de svider i bröstet. För de finns för att påminna om mig.
Att någon minns mig.
Och de stumma ord som trampats på med dansanta fötter.
Jag växer som en cancersvulst på dig.
Blir stor och assymetrisk och ibland äter jag så mycket av din ork att du gråter.
.
Hallgolvet,
om någon vet hur det blir såhär skitit så fort – snälla berätta.
Jag slutar dock att se det när du kommer in,
för du packar ur påsar och håller mig ren.
Låter mig inte trampas på av nätta fötter.
Små memolappar,
fulla med ord och de växer i bröstet.
För de finns för att påminna
om dig
och mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar