Jag älskar dig, Kanin!

Jag hatar att du hurrade för framtiden.
För jag liksom sprang rakt in i den och lämnade dig och dina röda löv
att falla till marken
utan någon som kunde hjälpa dig att dölja det.

Och jag vet hur du hade plaskat i hinken jag bryggde alldeles för sött vin i.
Du hade skrattat hysteriskt och gjort en egen tsunami över badumsgolvet.
Dubbelvikt
hade jag drunknat.

Jag tänker på alla koppar snabbkaffe du dricker,
alla ord du skriver som förblir opublicerade och tysta
och
alla gånger du fastnar uppe på kyrkmontaket utan att jag är där för att hjälpa dig ner.

Torka aldrig bort dina kaffemånar,
jag vill att de ska vara där när jag kommer hem.


Jag hatar att du hurrade för framtiden för
rockklubben är död,
musiken har tystnat,
moderaterna bossar

och du
varken fryser
eller saknar
längre.