Hej kids.
Det är fredag natt och jag är nyss hemkommen från Rindi. Mina kamrater är kvar där nere. Jag smet in i garderoben, roffade åt mig min jacka och trampade iväg uppför backarna i innerstan. Hemåt. Obemärkt. Eller ja, ett tag i alla fall.
Jag mår inte alls bra. Jag skriver hela tiden att jag mår bra och att livet flyter på. Det gör det inte. Jag försöker, som vanligt sopa realiteten under mattan.
Men så tar jag två glas vin och kommer till total insikt: jag mår piss. Och jag har glömt hur man har kul.
Och ja, det är ju de facto så att jag är aningen berusad när jag skriver det här. Annars hade jag förmodligen inte vältrat mig i den här enorma självömkan. Alltså, inte såhär öppet i alla fall.

Jag har aldrig tidigare i hela mitt liv känt en sån stor och ständigt närvarande förvirring som jag gör just nu. Jag har inte den blekaste aning om vem jag är, vad jag vill eller vad jag känner. Inför någonting alls. Nästan.
Det enda jag vet att jag känner på riktigt är att jag saknar Hampus något enormt. Det är en svindlande och nästan ogreppbar känsla som jag valt att distansera mig från. Jag vill inte ta i den, ta hand om den, för jag är livrädd för sammanbrottet som kommer komma när jag låter mig själv känna helt och fullt. Men den äter på mig, tuggar och gnager och snart är den igenom alla tjocka lager av Kajsas närhet, tätt stickade halsdukar och tv-tablåer.
På måndag går jag till en kurator. Jag har gått på helspänn hela veckan, väntat på den inbokade tiden. Tänkte att när jag äntligen kommit dit kan jag kanske tryggt spricka i alla fogar och låta alla känslor sippra in i mig. Där är det ju tryggt att göra så, förhoppningsvis. För faller jag till golvet i en smetig sammanbrotts-pöl finns det ju människor i närheten som utan större besvär kan plocka upp mig och ta mig till, ge mig det jag behöver just nu. Det slipper liksom bli Kajsa som får släpa ut mig ur lägenheten utan att veta vart hon ska göra av mig.

Jag känner just nu att det inte finns så jävla mycket med mig att älska. Att ens tycka om. Jag tycker inte ens om mig själv. Alls.
Nämen på riktigt, jag skriver det inte för att plocka sympatipoäng eller för att höra hur mycket jag är värd. Jag tror bara verkligen inte att det finns något man genuint kan älska eller tycka om med eller hos mig.
Men jag vet ju att Mamma älskar mig, Och Kanin. Jag tror faktiskt att även Warden tycker om mig på riktigt. Och det får mig i alla fall att känna att det är värt att köra vidare även fast jag liksom inte har någon större drivkraft eller lust.