Jag har en gammal kamrat, eller ja... Han räknas nog mer som gammal bekant nu för tiden, som ger mig en sådan hemsk ångest att jag knappt orkar röra mig ibland.
Så fort jag ser honom, pratar med honom eller ser hans statusuppdateringar vill jag bara lägga mig ner och sova i tusen år.
Anledningen:
Denne bekant är exakt lika gammal som mig, alltså exakt, vi är födda samma år på samma datum, men han har gjort allt jag någonsin velat uppnå, som jag ännu inte klarat av eller uppnått.

Han har tagit körkort, han skriver för en rad tidningar, han har en egen podcast, han går på spelningar och konserter och träffar alla mina favoritartister, han blir bra på bild, han blir tagen på allvar, han får jobb, jobb, jobb.

Vi är exakt lika gamla,
vi går samma gymnasieutbildning,
vi gick i samma klass i två år,
vi har exakt samma förutsättningar
men han lyckas med allt
medan jag inte lyckats med något av ovanstående.

Det jag menar är inte att jag rent och skärt avundas honom. Jag menar bara att det är skitjobbigt att ha blivit så brutalt omkörd av denne herre. Att jag inte vuxit upp.
Vad gör jag för nytta liksom?
Inte ett dugg.

Jag har hundra spänn på kontot, en telefon som inte fungerar och en massa övervikt. Inte ett endaste litet jobberbjudande, inte en endaste bästa kompis, inte ens ett körkort.

Nu ska jag äta godis och inte kamma håret.

Bulimifredag

En gång på en fest blev vi tillsagda att se fulla ut.
Jag gjorde ju självklart som jag blev tillsagd, medan Kanin bara bestämde sig för att vara sådär himmelens söt som bara hon kan vara.
Såhär såg det ut:

Ah, man kan ju tro att jag tycker att det är pinigt att jag såg ut såhär. Men icke! (Jo) Ikväll är det fredag och jag ligger i soffan med chipssmulor på hakorna och tänker att imorgon, imorgon börjar mat-strejken. För jag vill också vara snygg. Imorgon.

Vårdag

Idag var det vår i Visby
så vi gjorde en tårta som vi avnjöt i solen.

Saknar Svallet

När jag var yngre var Jokkmokk-sonen Magnus Ekelund mitt s.k. "frikort" i alla mina (fåniga) förhållanden. Magnus gick på den tiden under artistnamnet "Elmo" och framstod som en desperat och svårmodig varelse med korpsvart snedlugg som sjöng om olycklig kärlek. Och sådant gillade ju jag.














Ja, såhär såg då denne Magnus ut.

Jag tyckte självklart att Magnus var "fett snyyyyyyyyyyyygg!!!" på den tiden. Och det var han ju faktiskt också.

Jag har länge följt Magnus blogg: http://www.djungeltrumman.se/magnusekelund
Han har genom åren förändrats en hel del, till det bättre, enligt min mening. Han spelar numer mognare musik, musik som känns bra och som verkligen andas norrbotten. Dessutom är texterna på Svenska. Och Magnus, ja, han har gått från att ha varit en pubertal rocker till att bli en charmig, småmullig och helt vansinnigt rolig vuxen människa. (Av hans blogg att döma)

Det kanske också är värt att berätta att Magnus inte längre är mitt "frikort". Tror inte ens jag har något sådant längre :( Ingen är bättre än Hampe ändå.











Såhär ser alltså Magnus ut nu för tiden.

Poängen med det här blogginlägget: JAG VILL VARA KOMPIS MED MAGNUS EKELUND!!! Jag kan sitta i timmar och bah glo på hans videobloggar. Och skratta. Jag vill vara med Magnus, jag vill leka och busa med Magnus, jag vill dricka kaffe med Magnus, jag vill skrika och gapa, sjunga och hoppa med Magnus.
JAG VILL HÄNGA MED MAGNUS!

Ska lägga in värsta bästa kompis-stöten på honom när jag ska se honom i Sundsvall i April.
Hoppas han fattar.

De växer intill stenväggen – gult och lila slår samman med solblekt, på gränsen till renoveringserfoderligt.

Jag vet att det finns mycket att tycka och säga om mig.
För jag tycker och säger om alla.

Men jag tränar på att hålla käft.

Genom en bag in box och mörka solglasögon ser midsommarregnet kanske bara ut som en dekorativ kuliss.
Första scenen – tagning. Det är nytt men alla vet att hjärtesorgen är peremtorisk.

Jag vet att du genom åren tyckt mycket om mig,
men inte yttrat minsta ord. Efter den där bag in boxen har dock smsen ramlat in.
Det är väl något slags tema jag går under.

Du och jag pratade aldrig om att vi någonsin skulle ses igen
men jag sa ju förvisso att jag alltid älskat den där sta’n
och hur den stampat in märkena av sin förföljelse i min ryggmärg.

De växer intill stenväggen – gult och lila sammanstrålar i skyddande regnkappor
och de har hört vartenda utbrott.

För jag tränar på att hålla käft.

När någon ber mig blogga oftare blir jag smickrad och känner mig viktig. Samtidigt får jag prestationsångest, för då vet jag helt plötsligt att jag verkligen har läsare, även fast de inte är så många alls.

I alla fall. Det är vår i Visby. Plusgrader, sol och krokusar. Kanin var här på Gotland med mig hela förra veckan, medan Hampus stannade hos mamma i Sundsvall. (Han har ännu inte kommit hem. Men på söndag, så äntligen!) Jag bestämde mig för att följa med Kanin över till Stockholm i Söndags när hon skulle dra iväg hemåt igen, så hon slapp åka hela vägen själv. Väl i Stokholm, sisådär två timmar innan Kanins buss skulle gå hade hon tillslut övertalat mig att utan några som helst tillhörigheter utöver plånboken och kläderna jag gick i, följa med hem till Sundsvall. Så jag hoppade på bussen och åkte norrut. Mot granarna, tallarna och isen. Klev in genom dörren hos mamma vid elvatiden på kvällen som världens överraskning för både min mor och för Hampus.
Det kändes fantastiskt: jag hade åkt hem utan minsta lilla planering. Hemma _är_ inte en evighet bort även om det ofta känns så. Jag behöver inte planera och packa i veckor för att komma hem, för hemma, där finns redan allt man behöver.

Jag fick sova intill Hampus i min flicksäng igen, jag fick dricka mitt favorit-mango-te (som jag inte vågar köpa här på Gotland, för då skulle hela grejen med det förstöras och aldrig mer bli samma sak), fick gå omkring i Kanins fina kläder som luktar mammas sköljmedel och sitta i soffan och titta på dåliga kriminalserier med världens bästa och varma mamma.
I två dagar.
Umgicks också med mina fina morföräldrar och även med Ina en dag. Underbart.

Sedan flytten till Gotland har mina känslor inför att vara hemifrån varit mestadels ångestladdade. Nu har ångesten gått över till något helt annat: Hemlängtan. Ren och skär längtan efter Sundsvall, Njurunda och allt vad det innebär. Och jag börjar ana denna längtan även hos Hampus, vilket känns både skönt och vemodigt. Visst är det skönt att det inte är bara jag som ser charmen med min fina hemstad, men samtidigt tycker jag att det är lite jobbigt att vi båda längtar, för jag trivs ändå rätt bra här på Gotland nu, och vill kanske inte helhjärtat härifrån längre.
Jag har det ju faktiskt rätt soft här. Allt flyter ju på och jag har liksom hittat en roll och livsstil som jag trivs med.

Jaja, jag är i alla fall ensam hemma nu, tills på söndag då Hampe kommer tillbaka från Sundsvall. Det är rätt jobbigt, då jag är livrädd, men ändå rätt skönt.
Saker man kan göra när man är ensam i lägenheten:
1. Inte diska
2. Äta skräp till middag
3. Bajsa så det plumsar högt

Nu ska jag äta,
herrå!

Kärleksförklaring till lillasyster Kanin

Jag vet att du trivs bäst i vågrät ställning, med blicken riktad uppåt.
På så sätt kan du i vidvinkel se hur vårt solsystem långsamt eskalerar, hålla koll på stjärnornas passionerade discodans
och du skulle hinna varna mig om Venus och Jupiter en dag bestämde sig för att kollidera med allt vi hållet kärt.

Jag vet att de ibland säger att du inte är som andra barn.
Att det du och jag har är skevt och fel.
Men jag är glad att de säger så om oss. Att de inte vet bättre.
För ensamma hade vi bara varit vilsna klantskallar, men tillsammans är vi vintergatans mest obetvingade allians.

Vi skrattar åt inskränkthet och du blir illande röd i under fräknarna. Kastar dig på rygg i din nya, extra breda bäddsoffa.
Du låter hela rymden snurra oss runt, runt i en rusande livskarusell,
och jag får hålla hårt i soffkanten för att inte tappa förståndet helt och hållet.

Du är den vackraste lilla prinsessa med (pappas) blågröna sköldar och trasiga knän jag någonsin sett.

Om vintrarna, när röda hårstrån faller till marken virar vi in våra huvuden i färgglada sjalar, du kokar te och låtsas le.
Jag är glad att mina bleka ögonbryn inte syns ens i solljus, för jag vill inte att du ska behöva vara ensam om någonting i hela världen,
förutom att vara det mest uppskattade sinnet i min sfär.

Du ligger på rygg igen.
Skrattar,
men som vanligt på din vakt.
Säger att
”Amanda, en dag ska vårt solsystem finnas i bläck i skinnet på min ryggtavla.”
För du tror på kosmos
och jag tror på dig.