Du, jag och våra 37 kvadratmeter

Visst tänkte jag rätt ofta att det inte fanns någon tid för oss.
Ingen jävla tid alls.

Jag fick nog och böjde visarna,
tömde all sand ur timglasformade kroppar.
Böjde
lillasysters rygg vind och skev och skämdes
för varje gång jag tyckte att allt var okej.

Jag tog oss tid,
för fan, Hampus,
fan vad jag älskar dig.





I Sundsvall:
Jag och min syster vet mycket väl att det inte går att dansa hål i köksgolvet, men det skadar inte att försöka.
Hon stampar, klampar, trampar hårt
så som vi alltid gjort – för det som fått vårt blod att rusa på både ont och gott.
Skavsår, ömma trampdynor, jag har tappat mina lyckotramp.
Det har drunknat i svallvågorna.

Om det är någon stad som är ihålig så är det den här.

Och jag tänker ofta på det jag lämnade kvar.
Den tomma sägen som omfamnat mig varje morgon-middag-kväll
och dessa otaliga nätter.
På dem som slog sina armar om mig och bar mig uppför tunga trappor den där eftermiddagen du ringde för att slita lite i mig med ditt
September-”tja” .
Hur de kämpade med att, likt en viljans domkraft, lyfta den enorma massa Amanda som fallit ihop på kyrkogatans kullersten

Och att du avskyr han som skakade om mig
och sa att
jag skulle ångra mig om jag gjorde det.
Jag är honom evigt tacksam
Men jag säger det aldrig till någon, för du tror att jag stulit hans hjärta.

Du var en liten pojke första gången,
späd och smal och jag var rädd
för du såg så skör ut.
Dina händer var små och mjuka som ett barns och jag tyckte så mycket om hur din långa lugg kittlande mig i ansiktet när du låg ovanpå mig.
Jag ser på dig varje dag hur du växer. Jag har sett hur du växt ur dina gröna jeans, hur du klippt av din långa lugg och hur dina lena pojkhänder blivit vuxna.
Men du förblir alltid samma heliga karaktär för mig.

Visst tänkte jag rätt ofta att det inte fanns någon tid för oss.
Men jag tog oss tid
och jag tänker spendera varje annalkande minut
med dig
och dina mjuka handflator.