Fredag

Du säger att jag är levande och jag känner igen bruset i min bröstkorg. Som den där gången jag satt med dimmiga ögon på Perfect pint för några år sedan och någon sa att jag var varm. Jag har inte alls känt mig så levande på sistonde, jag har känt mig som en vissen bukett någon fortsatt låtit stå i vatten så länge att det surnat. Men så brusar du i bröstet, sticker trivsamt men ändå obehagligt. Som när man får sockerdricka i benet och vet att det kommer bara göra ont om man flyttar på det, det är lika bra att låta det brusa. Det är rätt skönt ändå, för det känns.

Jag berättar att jag blivit lurad igen och du säger att du aldrig lurat mig. Jag tänker att jag aldrig lurat dig heller, du är den enda jag aldrig lurat. Du säger att du blir stolt över mig när jag ringer och ber om de utlånade pengarna tillbaka. Fastän jag bara vill ge dem till honom, som någon slags betalning för att jag fick känna mig speciell en stund.  Jag vet inte om det är någon slags omvänd prostution.  

Det var rätt slätstruket. Det stacks inte och det gjorde inte ont. Allra minst exploderade det, men jag tänkte att sist det var på det viset var jag i alla fall trygg. I tre år var jag trygg och jag hade säkert kunnat vara trygg resten av livet om jag stannat kvar.  Jag hade kunnat varit älskad och haft någon att baka bröd i köket med varje söndagseftermiddag. Det kändes på samma sätt den här gången; jag hade säkrat min framtid och jag skulle vara förevigt säker, förevigt någons. Och jag skulle inte låta mig själv ens tänka på att längta ut.

Jag berättar att inte ens det jag tror är säkert stannar hos mig. Du svarar för första gången på månader och du säger att du har tänkt på mig varje dag. Att du aldrig försvann. Jag vill leta i buskarna framför rådhuset efter de bortkastade alla hjärtans dag-presenterna. Jag vill bara säga hej då till dem, de förtjänade bättre, jag hoppas de förstår att det inte var deras fel.

Jag har aldrig nöjt mig med halvmesyrer. Du är allt. Du brinner i mig och jag bränner mig, men häller alltid på mer tändvätska. Jag vaktar elden hela tiden för du får inte slockna, du är det enda som håller mig varm.

Jag önskar Gotland kunde ringa upp mig och hånskratta i telefonen, så jag fick något bevis på att tiden ens existerade och att det inte bara varit en vanföreställning. Och så jag fick skämmas lite för att jag trodde att jag var så jävla stark och speciell.

Jag ska skära av all världens kukar.

Jag skäms.

Februari är inte alls snart över. Februari månad börjar bli outhärdligt lång. Jag vill kunna ha tygskor och sparka omkring rullgruset på vägen ner till hemköp. Jag vill kunna dricka root beer med fönstret öppet och en stickad tröja på mig. Men det är långt kvar. Känns det som i alla fall.

Solen skiner idag och jag sitter på lektion. Dramatik. Det är rätt tråkigt faktiskt. Jag har läst Medea ungefär hundra gånger tidigare, det känns inte så exotiskt eller spännande längre. I min säng ligger Victor och är varm och mjuk och luktar gott. Han har varit här i 1,5 vecka och jag har ätit chips och godis varenda kväll sedan han kom. Min mage har växt så pass mycket att man kan tro att jag är med barn. Men det är jag inte. Jag är med godis och chips. Idag ska vi äta semla och second hand:a för att fira mitt CSN:s ankomst. (Jag är alltid mest exalterad över det ätbara)
Jag är lite ledsen idag. Känner mig dum. Vill plocka upp telefonen och säga förlåt. Vill ringa hem.Vill ringa ön och säga förlåt för att jag åkte och att jag vill komma tillbaka. Men så funkar det ju inte.
Jag är bara fånig.

Snart är februari över. Det är skönt, jag längtar efter våren.
I fredags var det alla hjärtans dag. Jag hade vansinnigt hög feber och låg i sängen, svettig, flottig och snorig, med pappersrullar och nässpray överallt. Tänkte att det inte gjorde så mycket ändå, tänkte att "jag är hellre sjuk nu än när Victor kommer och hälsar på den 19e", så jag såg till att verkligen leva ut min sjukdom till fullo. Så där låg jag, i min säng, och såg ut och kände mig ungefär såhär:

Lillasyster Kanin försökte få mig upp ur sängen, in i duschen. Hon ville dammsuga mitt rum åt mig, ville att jag skulle tvätta av mig, torka bort slemmet ur fejset osv. Jag blev förargad, förstod inte varför i hela friden hon ville att jag skulle göra sånt när jag var DÖENDE. Hon gav tillslut upp och bara timmarna senare öppnades min ytterdörr och in klev Victor. Helt utan förvarning (ja, min syster visste ju såklart, därav hennes försök att få mig att se någorlunda fräsch ut) Den skräckblandade förtjusningen går inte ens att beskriva. En enorm lycka över att min fina, fina pojkvän tagit tåget i tre timmar, utan att jag märkt det, för att överraska mig på alla hjärtans dag, spred sig självklart i hela lill-kroppen min. Men tanken på hur mitt förhållande nu, rent visuellt, såg ut, fick mig att vilja dö ännu mer:

Tur att han säger att han gillar mig ändå.

Blir ledsen när folk påstår att jag lurat dem.
Jag har inte lurat någon.
Jag har älskat mycket och länge, men jag har inte varit nykär, NYKÄR, sedan förra hösten.
Låt mig vara det tack,
det betyder inte att det har FUNNITS saker som jag brytt mig om tidigare.

Med vänlig hälsning
Upprörd

Hej kiddos.
Jag har inte mycket att dela av mig av idag, egentligen. Jag skriver bara för att berätta en sak:
Jag är kär. "IGEN?!?!?" tänker ni då. Men så är det inte. För jag har inte varit kär på 1,5 år, även om jag kanske hävdat detta. Det blir lätt så när man är i ett förhållande och ständigt famlar i mörkret efter en anledning till att stanna kvar i detta, att fortsätta vara tillammans fast man kanske inte mår så himmelens bra av det, egentligen. (När man är envis och intalar sig att man ju inte kan släppa någon man älskar) Det är skönt att svara "men jag är ju kär" när ens kompisar och familj ifrågasätter varför man stannar kvar.
Men jag är kär nu. På riktigt. Ni vet när man har fjärilar i magen och svettiga handflator och man inte kan sluta prata om personen - så kär.
Jag är kär i en människa som gör mig glad. Jag känner ingen tvång, jag har inga skyldigheter gentemot den här personen, jag bara VILL vara med honom.
Han heter Victor. Han är från Härnösand. Han är fantastisk.

Det var allt.
Jag återkommer när jag ätit tacopaj och tittat på mello

MVH
Ultra-Svenssoon

Cuprinol

Vi föddes aldrig ur två hjärtan för ditt var tomt,

det var ur mitt och jag byggde dig utan bruksanvisning, tejpade stommen med torr maskeringstejp.

Kvistmärkena sken igenom men jag knöt ögonbindeln hårdare kring mitt huvud när de pekade på det som skulle få mitt bygge att fallera,

när de krafsade i sprickorna där fukten och rötan skulle tränga in.

Du var hålet i mitt tak du var det ruttnande träet det ruttnade köttet som jag aldrig grävde ner.

Du stank i min säng och jag

parfymerade - komposterade  inte.

 

Jag slösade all min Cuprinol på dig

och urholkades sakta.

 

 

 

 

 

Fittjävel.