I halsen, i bröstkorgen, i munnen.

Det smakar beskt och jag försöker trycka, tvinga, pressa ner det i tårna.

På Tv-skärmen visas the dark knight rises och jag kryper närmre intill.

Så nära intill att jag obemärkt ska kunna höja blicken och läsa de textmeddelanden som drämmer ner i botten av din inkorg med jämna mellanrum.

Du tycker inte om när jag läser över din axel.

Du frågar varför jag skakar och jag blir förvånad.

Ser på mina bleka, tjocka, ringbeklädda fingrar och jo, du har rätt,

Jag skakar. Hela jag. Benen, fötterna, höfterna, magen, armarna, allt vibrerar.

Precis som din telefon. Gång på gång.

Hans namn ser kontigt ut när det blinkar på din display och inte på min.

Och trots att våra hårstrån skapar hjärtan i golvbrunnen vet jag att så fort han väljer att kombinera just de där fem orden som jag fruktat i flera veckors tid nu kommer du ta din väska och försvinna på bara någon millesekund.

Dina köttfärsbiffar med stekt potatis,

Jag tycker synd om dig, du som slitit så hårt med middagen för min skull.

Nu simmar den omkring i en gråbrun sörja där nere i toalettstolen,

Smakar beskt i halsen,
i bröstkorgen,
i munnen. 

Hej kids.
Det är fredag natt och jag är nyss hemkommen från Rindi. Mina kamrater är kvar där nere. Jag smet in i garderoben, roffade åt mig min jacka och trampade iväg uppför backarna i innerstan. Hemåt. Obemärkt. Eller ja, ett tag i alla fall.
Jag mår inte alls bra. Jag skriver hela tiden att jag mår bra och att livet flyter på. Det gör det inte. Jag försöker, som vanligt sopa realiteten under mattan.
Men så tar jag två glas vin och kommer till total insikt: jag mår piss. Och jag har glömt hur man har kul.
Och ja, det är ju de facto så att jag är aningen berusad när jag skriver det här. Annars hade jag förmodligen inte vältrat mig i den här enorma självömkan. Alltså, inte såhär öppet i alla fall.

Jag har aldrig tidigare i hela mitt liv känt en sån stor och ständigt närvarande förvirring som jag gör just nu. Jag har inte den blekaste aning om vem jag är, vad jag vill eller vad jag känner. Inför någonting alls. Nästan.
Det enda jag vet att jag känner på riktigt är att jag saknar Hampus något enormt. Det är en svindlande och nästan ogreppbar känsla som jag valt att distansera mig från. Jag vill inte ta i den, ta hand om den, för jag är livrädd för sammanbrottet som kommer komma när jag låter mig själv känna helt och fullt. Men den äter på mig, tuggar och gnager och snart är den igenom alla tjocka lager av Kajsas närhet, tätt stickade halsdukar och tv-tablåer.
På måndag går jag till en kurator. Jag har gått på helspänn hela veckan, väntat på den inbokade tiden. Tänkte att när jag äntligen kommit dit kan jag kanske tryggt spricka i alla fogar och låta alla känslor sippra in i mig. Där är det ju tryggt att göra så, förhoppningsvis. För faller jag till golvet i en smetig sammanbrotts-pöl finns det ju människor i närheten som utan större besvär kan plocka upp mig och ta mig till, ge mig det jag behöver just nu. Det slipper liksom bli Kajsa som får släpa ut mig ur lägenheten utan att veta vart hon ska göra av mig.

Jag känner just nu att det inte finns så jävla mycket med mig att älska. Att ens tycka om. Jag tycker inte ens om mig själv. Alls.
Nämen på riktigt, jag skriver det inte för att plocka sympatipoäng eller för att höra hur mycket jag är värd. Jag tror bara verkligen inte att det finns något man genuint kan älska eller tycka om med eller hos mig.
Men jag vet ju att Mamma älskar mig, Och Kanin. Jag tror faktiskt att även Warden tycker om mig på riktigt. Och det får mig i alla fall att känna att det är värt att köra vidare även fast jag liksom inte har någon större drivkraft eller lust.

Hej. Pizzafejset här.
Har vält omkull mig på Kajsas säng. Ligger här och svettas och är allmänt pubertal. Kan bre mackan med det som sipprar ut ur min panna... NÄ FAN VAD ÄCKLIGT, AMANDA! Nog.
Idag var jag i skolan i alla fall, för första gången på en vecka. Det var skönt. Tycker om att komma tillbaka till min varma, fina klass som frågar hur jag mår, klappar mig på kinden och känner och letar efter kvarlevor av febern i min panna. //Uppmärksamhetskåt.

Kajsa har snart bott här i en månad. Om några dagar flyttar hon in även på papperet. Det känns fett. Vi funkar bra ihop, även om det blir rätt mycket stökigare här när det inte är Hampus som bor här (jag tror att han var rädd för mina ut-och sammanbrott som kan komma när det står en odiskad kopp på bänken, och därmed tassade han på tå för mig.) Men det funkar fan. Måste väl chilla lite, jag med. Liksom andas och inse att jag inte kommer dö om jag inte dammsuger tre gånger om dagen. Hm.
I alla fall. En jobbig sak med Kajsa. Eller en jobbig sak som jag egentligen uppskattar hemskt mycket, är i alla fall att hon _inte_ tassar på tå för mig. Hon är ärlig och säger det jag behöver höra, tar ner mig på jorden när jag behöver det och jobbar stenhårt för att jag ska komma till insikt angående diverse. Det är skitjobbigt. Inte som i irriterande, utan som i kämpigt och tungt. Men jag tror att det är hemskt nyttigt för mig. Tror att det är nyttigt att någon ifrågasätter mina val och mina handlingar, så jag inte hamnar uppe i det blå eller långt ner i skiten för att jag inte tänkt till alls.

Idag har i alla fall varit en tung dag. Även om mina klasskamrater var fina och mysiga och sådär. En känslomässigt tung dag, liksom. Förmodligen för att Kajsa förde någon slags terapi över max-burgarna och mozzarellasticksen igår. Kom liksom på att jag håller på med en del saker som jag inte borde hålla på med, att jag kanske borde avsluta vissa grejer och ta tag i ett och annat. Och att jag förmodligen inte kan undvika att gråta blod på kuppen. Men att sånt är livet.
Jag kan ju inte lägga locket på och sopa saker under mattan hur länge som helst, liksom. Även fast jag är mästare på sånt och hemskt gärna skulle vilja göra det ett tag till.

Hur som helst! Bra saker:
1. Även om jag är förkyld som ett djur och hostar lungorna ur mig har jag i alla fall inte feber längre.
2. Fick äntligen träffa Isac igen igår. Det var en miljon år sedan sist, ungefär... Nä, men nån vecka i alla fall. Tog nån öl på bageriet tillsammans med honom, Kajsa och ett gäng andra fina kamrater.
3. Tog mig en fika på Hedbergs tillsammans med Ulle, Kajsa, Clara och Eleonore efter skolan idag. Det var mysigt och höstigt och jag drack körsbärste.
4. Känner mig kreativ som attttttttan idag. Kanske ska bygga en båt.

Nä, ska duscha, plugga och diska först. Sedan får vi se hur det blir med båtbyggandet.

HEJRÅ!

Är glad, ofebrig och ska laga mat.
HERRÅ!

Det stiger upp mot kronan. Liksom slår ett av det röda från dess gren, dess viloplats. 
Och det drämmer i marken, en kraft som skulle knocka vilket huvud som helst. Oavsett pannbenets styrka. 
Du hukar dig, skyddar huvudet med armarna. Sedan skrattar du åt hur dum du måste sett ut. För det faller ju flera meter bort. 

Sluta blås ut det grå så häftigt, du retar ju upp dem och snart tar de dig. De träffar dig snart. 
Akta dig för fan. 

Svart läder och cigarettrök har alltid varit just den kombination av dofter som krävts för att få mig totalt ur balans. Den doft som fått hela min natur att skälva och pulsera och som fått mina knän att kännas ovanligt svaga och opålitliga. 

Men vet du? Jag känner ingenting den här gången. Ingenting alls faktiskt. 
Det enda jag känner är hur din närhet får mig att stänga av och inte bry mig om de hårda ord som blinkar i det, för mig, nästan heliga chattfönstret. 
Hur den vita rutan plötsligt känns naken, hur den tappat alla sina färger och konturer och blivit nästan obetydlig. 

Jag ringde honom idag. För jag ville inte att den där tjärva röken skulle sprida sig i hans bräckliga bröstkorg, sätta sig i hans fina, nu ostrukna skjortor och jag ville inte att han skulle somna i regnet utan någon som släppte in honom. 

Misslyckandets närvaro spökade. Ylade och vrålade nästan öronbedövande och trots att jag hörde hur hans röst mjuknade lite när jag grät så 

kände jag nog faktiskt ingenting. 

Jag vill bara ha någonting som känns och jag har redan tröttnat på meningslösheten som spränger i allt när man inte längre tillhör någon. 

Du kommer tillbaka till ön imorgon. 
Skönt, för doften av svart läder och cigarettrök har alltid varit just den kombination av dofter som fått mig 
totalt 
ur 
balans.

Okej hörrni.

Jag har gjort en liten önskelista. Önskar mig följande:

1. Att min feber ska avta. Hostan är dock värst, så bara den försvann skulle jag vara lycklig. 

2. Att jag fick en miljon på kontot och att tiden spolades tillbaka, så jag kunde åka hem till Sundsvall och se Magnus Ekelund förra helgen. Och träffa Steff. 

3. ATT TRÄFFA STEFF!!! Var längesedan jag kände ett såhär enormt sug efter just Stephanie och ingen annan. (eller jo, jag har ju ett konstant sug efter Kanin, men det är ju på en annan nivå.)

4. Att mitt septum läkte, så jag slapp råka slå mig själv på näsan och gråta floder arton gånger om dagen.

5. Att Warden inte åker till Indien och blir borta i tre veckor. Trots att jag självklart unnar honom resan. 

6. En viktnedgång på ca 10 kilo. Detta är en bestående punkt i alla mina önskelistor. Har, efter de första veckorna efter mitt och Hampus uppbrott förstått att det faktiskt fungerar att inte äta alls, och därmed rasa i vikt. Det är ju bara det att man blir lite dum i huvudet av sånt. Och så kan jag ju inte ha det när jag går i skolan. 

7. Att jag gillade rödvin, så jag fick spela ut på hela "jag går skrivarlinje"-imagen till fullo. 

8. Denna:

9. Att jag inte druckit flera burkar energidryck, så jag hade kunnat sova nu. 

10. Att jag faktiskt hade något läsvärt att blogga om. 

HERRÅ! 

"Som idé var vi bra,
en vilsen hjälper en vilsen.
Hur kan det bli värre än det var?
Fast inga hårda ord,
ingen ånger eller nå't sånt, 
vi gav det allt vi kunde ge.
Och älskling allting går sönder till slut, 

det är bara en fråga om tid."

Hej barn. Igår piercade jag septum. Det gjorde helt fruktansvärt ont. Men det var det värt. Nu har jag feber och ligger i sängen. Tror jag tänker dö. Fattar inte varför texten och bilderna ser ut som skit, men jag orkar inte bry mig. Det brinner ju liksom i kroppen min.

Ska sova nu. Herrå!

Jag var blond första gången vi sågs. Jag vet inte om du minns det.

Eller det är klart. Det är klart du minns. För det var inte bara första gången, det var andra, tredje, fjärde, femte.

Jag kamouflerade mig snart. Kanske för att inte bli igenkänd på bussen. Kanske för att inte riktigt veta vad det var för slags monster som stirrade tillbaka ifrån spegelns glatta yta.

Det tog mig dock bara några dagar att inse att jag var ägare till samma smutsiga innanmäte som tidigare, oavsett hur många gånger jag sliter bort det röd-blonda och häller ut flaskan över huvudet. Hur många lager jag än kladdar på med det svarta i mitt ansikte och hur många gånger jag än försöker skratta bort min eget oförnuft. Jag förblir densamma.


　

"Dumma jävla hora."

Ja, du hade nog rätt, Hampus. Jag är förbannat dum. Jag har alltid sagt det till dig. Men du borrade alltid in din mjuka nästipp i mitt hår och sa att

jag var den mest skarpsinta människa du någonsin träffat.

Kanske var det du som var dum. Eller blåögd.



Kär.




För ja, helvete. Du älskade mig och
fan, Hampus, fa-an vad jag älskade dig. Jag älskade dig så hårt att det liksom inte fanns plats för något annat än dig i min bröstkorg, så mycket att jag inte kunde resa mig ur soffan innan du klev in genom ytterdörren och så mycket att allt jag önskade var att jag varit god nog för dig.

Att jag inte var en dum jävla hora.

Destination Gotland

Signalgatan 18 a. Studentsolkigt kök, odiskade tekoppar som använts om och om igen. Som någon slags motsats till engångsartikel.
Och ja, jag kan fortfarande adressen i huvudet. Jag minns till och med de arga orden som tackade nej till reklam på brevinkastet. Och hur du pressade mig tätt intill skjorttyget så jag fick lämna mascara-hav på din bröstkorg när jag skulle lämna dig igen.

När du med din smultronvins-andedräkt tillslut föll på knä och bad mig att släppa

allt

att jag någonsin känt

fanns det liksom aldrig några tvivel. Det fanns bara en given destination i mitt tonårsrufsiga lynne: Gotland.

*

Håret var oklippt och inte tvättat på säkert en vecka. Dolt under hatten syntes det dock inte. Som något slags verklighets-tippex. Jag trodde väl aldrig att min existens, de kommande tre åren skulle bygga på din ständiga närvaro. Aldrig.

Men...

Honungshud och tefatsögon, ja, satan vad vacker var,

egentligen.

Kaptenen trevar på orden, uttalet är dåligt och ibland tystnar han. Kanske för att försöka höra hur de på akterdäck skrattar åt hans okunnighet. Stackars människa, tänker jag. Ser på dig,

och kan inte hålla mig för skratt jag heller.

Om jag ska vara ärlig så hatade jag dina melankoliska, enformiga gitarrer. Men jag lärde mig snabbt att älska hur Jeff sjöng om den där tvåhövdade pojken. För orden ingjöt alltid en sån enorm trygghet i mig. Speciellt när du tog ton.

Och om jag ändå ska vara sådär rakt på sak så hatade jag hur hårt ditt koppel ströp mig, hur du sa att du ville lämna mig med liksom inte förmådde. Jag hatade att inte andas egen luft men mina lungor visste liksom inte hur de skulle göra utan dig som respirator.

Och jag hatade att du gång på gång vägrade att ta i mig.

Så jag lät någon annan göra det istället.

Signalgatan 18 a. Ja, jag kan fortfarande adressen i huvudet. Och jag kommer aldrig glömma när du och jag kluddade våra skeva kråkor på kontraktet för Vinetagatan 10.

Eller hur jag, utan minsta eftertanke på hur ont det skulle göra i dig

kastade bort dig

som en smutsig engångsartikel.

Hej barn.
Jag lever, fan.
Min dator pajade nu i veckan, så jag har liksom inte kunnat skriva något.
Nu har jag dock köpt en ny. Bara sådär. Det gick på en kvart. Hoppas jag inte är lurad... Det är jag förmodligen. Men Kajsa verkade i alla fall ha koll på läget i butiken. Litar på henne rååå.

Jag har ju i alla fall börjat på skrivarlinjen i Fårösund och har nu gått där i nästan två veckor. Det är fantastiskt men också hemskt jobbigt på många plan. Jag tycker ju om att skriva och har alltid gjort det. Men aldrig skönlitterärt och på någon annans villkor än mina egna. Jag får dödspanik ibland och vill grina ihjäl mig när vi får vissa skrivuppgifter, men jag antar att det bara kommer göra mig gott i längden. Jag måste ju också träna på det jag inte är bra på liksom. Som uppläsningar till exempel. Trodde jag skulle svimma vid första uppläsningen. På riktigt. Men jag överlevde. Och jag har sedan dess faktiskt läst upp ett gäng texter som jag skrivit under skrivövningarna. Kanske beror mitt nyfunna mod på att jag har Kajsa där som stöttar mig. För ja, Kajsa har inte bara flyttat in här (inte riktigt på riktigt ännu, på papperet bor hon här från den första Oktober.) utan har också börjat i min klass. Jag tycker att det är skönt. Och roligt. Kajsa är liksom den pelare som håller mitt tak uppe just nu.
Klassen är fin. Vi är tretton tjejer och en kille, men det funkar fint. Alla verkar vara så härliga och unika individer (kunde jag skriva något mer smörigt?!). Och intelligenta och allmänbildade också, för den delen. Vill bara äta upp dem allihopa. I en enda stor munsbit.

Jag är dock jävligt stressad hela tiden. Stressad av den sociala biten i mitt liv, stressad av mitt s.k. kärleksliv (eller ja, efter kärleks-liv kanske man ska kalla det.) stressad kring det praktiska i min vardag och stressad av skolan. Jag har liksom ingen tid över till att sitta ner och andas. Eller ligga i sängen iförd pyjamas 10 timmar om dagen. Men fan, allt kan ju inte alltid vara vad det en gång varit.

Jag hade tänkt skriva ett jättefint och inspirerande inlägg egentligen. Men klockan är över tolv och jag ska upp halv 6 imorgon, så jag får ta det någon annan dag istället. Ville ju bara säga att jag lever och mår okej i alla fall.

Puss

Hej barn.

Jag försöker att skriva så lite som möjligt just nu. 

Mest för att jag är rädd för att börja tänka. Jag vill inte tänka på det jag gjort och allt som hänt. Inte än.

Och det är inte för min skull jag inte vill tänka, utan för Hampus. För att jag inte ska bryta ihop och ringa honom. Han behöver liksom inte det längre. 

Det kanske är konstigt att jag fortfarande skriver hans namn sådär rakt på?

Hm... Bör nog sluta med det. 

Jag känner mig i alla fall såhär:

http://fulheten.com/

(Mår dåligt om jag använder hennes bilder utan att länka.)

Jag lever i alla fall!

Kajsa tar superbra hand om mig och på måndag börjar jag skolan.

Kanske jag har sagt redan. Vet inte. 

Herrå!