Gårdagen var suddig

Svallet och jag

Jag steg av bussen och det knarrade under skorna. Det kändes främmande men ändå så hemma. Som när man ser en gammal barndomsvän man tappat kontakten med på sta'n.

Och jag känner så mycket för Sundsvall. Jag älskar att minnas hur jag satt på taket till Hampus hyreshus, hur jag köper cherry coke på ICA bommen, dricker den i kyrkoruinen.

Jag hittade hem till linje 20 i eftermiddag.
Kände igen vart enda ansikte och busschauffören hälsade, frågade vart jag varit.
"På en ö" svarade jag och han gav mig sparpeng, växel på en hundring.

*

Ja, igår firade vi Hampus' artonårsdag. Kim och Steff kom hit och vi, tillsammans med Robin (och Hampus såklart)gav oss ut på krogen efter middag med mamma, Maud, Kanin och Tilda. Det var rätt dött ute, men trevligt, träffade några hemskt saknade kamrater och blev alldeles för full.
Var bakis som ett djur imorse, blev bjuden på kinakäk av Hampus' gudfar, vilket var guld värt.

Måste duscha. Puh.
Herrå!

Lillsnuten

Såg ut såhär när jag vaknade på julaftonsmorgonen.
ÅÅÅHNEEEEJ! Lite allergisk mot lillkissen kanske, hehe. Jag får dessutom på något underligt vänster alltid munsår över jul. Fräsch tjej liksom.
Men nu har jag läkt
och jag har haft en superfin jul!

Nu är jag för svettig för att skriva mer. Ville bah visa hur fin jag var igår morse. HÄHÄ!

Hejrå!

Jullov

Nu hörrni, nu har jag fått jullov.
Jag har avslutat min första termin på Donnergymnasiet, den första terminen av mitt tredje och sista gymnasieår.
Det känns konstigt och faktiskt lite vemodigt. Tiden har gått så himmelens fort! Det känns som om det bara var härom veckan jag tog mina första osäkra steg innanför dörrarna på Donner. Som om det var bara några veckor sedan Maja, som då var en total främling för mig fick hälsa mig välkommen till skolan på uppdrag av lärarna och som om det bara var nyss jag satte mig i mediasalen tillsammans med min nya klass.

Jag var livrädd i början. Jag var livrädd för vad folk skulle tycka och tänka om mig, vad de skulle säga om och till mig, hur lärarna skulle behandla mig och hur mina betyg skulle se ut i slutet av året.
Jag var självklart beredd på att det skulle bli likadant som det varit hela min tidigare gymnasietid: ett helvete. Inte vad det gällde kamrater, alltså, utan mer vad det gällde lärare, kurser, scheman, luncher o.s.v.
Jag kom från en skola där jag var arg varje dag. Arg, ledsen och besviken på att ingenting fungerade som det skulle, på att lärarna inte kommunicerade med varken varandra eller eleverna, där datorerna inte fungerade, där lunchen ibland kunde bestå av frusen fisk eller blodig kyckling, där bråkets närvaro alltid hängde i luften i lektionssalen. Där jag, när jag sagt ifrån en gång för alla, blev kallad för en arbetsmiljöfråga och omogen skitunge.
Så kom jag till Donnergymnasiet i slutet av Augusti, och allt tog världens vändning på bara några dagar.

Att börja på Donnergymnasiet är förmodligen det bästa jag någonsin gjort i hela mitt liv.
På donner behandlar lärarna mig som en riktig människa, de uppmuntrar mina idéer, de pushar mig, de ser mig som en tillgång och inte som en börda och de respekterar mig. Allt detta gör att jag känner mig tusen gånger mer motiverad att göra bra ifrån mig i samtliga kurser (trots att jag ibland kan bli lite lat. Jag är ju trots allt tonåring). Jag vill inte göra dem besvikna och, faktiskt, för första gången i mitt liv vill jag heller inte göra mig själv besviken,vilket känns helt fantastiskt.

På Donner finns all utrustning jag behöver för mina studier. Vill jag ut och göra intervjuer kan jag med lätthet spela in dem, vill jag filma eller fota kan jag göra det med fungernade kameror, vill jag skriva en artikel finns det typ en miljon fungernade och schysta datorer, vill jag göra ett radioprogram finns allt jag behöver o.s.v. Detta var inte en självklarhet i min förra skola. Långt ifrån. Det krävdes ofta mycket planering för att få den minsta produktion att gå ihop. Jag kan p.g.a. detta ta ut svängarna mycket mer nu, jag kan vara mer kreativ och prova på nya saker (även fast jag mest håller mig bakom min datorskärm).

Och så är det ju alla fantastiska elever på Donner. Jag kan verkligen inte förstå att det finns så många människor i min ålder som är så framåt, så intressanta, så förstående, så varma och självsäkra som de jag lärt känna på skolan den här terminen. Folk tar för sig, har idéer och visioner och de är inte rädda för att dela med sig av det de kan och det de vill visa. De är riktiga Donnerprodukter allihop!
Idag t.ex, hade vi julspex (åh, det rimmar!) och eleverna gav sig upp på secenen för diverse framträdanden. Jag satt helt mållös i min stol på Rondo. Jag blev så paff över att eleverna kunde kliva upp på en scen inför hela skolan och bjuda på sig själva. Det skulle aldrig ha hänt på NTI.
Det tog faktiskt inte många dagar alls på Donner innan Johanna och Warden tog mig under sina vingar och såg till att jag fick någon att äta lunch med, någon att prata och skratta med, någon att åka buss med och någon att umgås med på helgerna. De har varit helt underbara och sedan dess har min skara vänner och bekanta på Donner bara växt, och det är jättehärliga människor jag lär känna.

Så ja, visst känns det lite sorgligt att det bara är en termin kvar. Men det ska bli kul och jag ser verkligen framemot att spendera min sista gymnasietermin på Donnergymnasiet i Klintehamn.

P.s. imorgon åker jag och Hampe hem till Sundsvall. Eller ja, vi åker till Stockholm och stannar där en natt först, men sedan bär det av hem till Norrland. D.s.

Nattlig hälsning

God kväll.

Eller "god natt", men det kan man ju inte säga i början av ett inlägg.

Klockan är halv två på natten. Jag sitter i soffan och förbannar mig själv för att jag vänt på dygnet nu när jag varit sjuk. Det är riktigt irriterande faktiskt.

Hampus måste på skolan imorgon så jag tänkte hjälpa honom på traven med att komma i säng i tid, så jag la mig med honom vid halv elva. Tänkte att det var ett ypperligt tillfälle för även mig att försöka somna i tid. Det fungerade sådär. I två timmar låg jag och vred och vände på mig, funderade och tänkte, glodde upp i taket och på garderobsdörrarna. Gav tillslut upp, tog med mig täcket och datorn och smög ut i vardagsrummet. Slog på plattan i köket och började koka nudlar. Smög fram och tillbaka mellan soffan och spisen medan det kokade.

Det jag vill komma fram till: Jag har saknat att smyga. Jag har saknat att mitt i natten behöva ta hänsyn till att någon annan sover. Det känns så mysigt på något sätt, det känns som hemma. Hemma var jag ofta vaken betydligt längre än både mamma och Kanin och behövde därför smyga omkring som ett litet spöke om nätterna. Sedan jag flyttade ihop med Hampus har vi stigit upp och lagt oss tillsammans nästan varje dag. Jag har aldrig smugit omkring medan han snusat i sängen tidigare. Till nu inatt.

Det tog dock inte lång tid innan han med säng-lockar i håret och täcket virat runt kroppen kom intassande till mig i soffan, som den vackraste lilla människan i världen han är. Nu sitter han och äter nudlar, tittar på Skål! och berättar om hur han skulle skrivit sitt eget porrfilmsmanus. Inget smäktande direkt, men nog har han fina idéer alltid.

Nu ska jag pussas med lill-lurven min.

God natt!

Bäh

Idag är det fyra år sedan pappa dog.

Det är konstigt och jobbigt.

Har ingen lust att skriva något mer, nä.

Hoppas det är okej, kompizar!

Sjukdomsdöden

Hej.

Ligger i sängen och överväger vilket alternativ som är bäst:

ligga kvar här och kvävas av mitt eget sjuk-slem samt en ihopsnörpt hals ELLER gå ut i köket och hugga mig i magen för att få ett slut på det hela.

OBS kommer ej hugga mig i magen, jag måste ju ta hand om lillpojken som ligger och snörvlar och hostar här intill mig OBS

Ska försöka få i oss lite frukost snart. Vi har lite scones över, så vi överlever förhoppningsvis dagen.

varuvillnäruvill

Angående mitt förra inlägg:

Allt känns bättre nu. Hampus smsade fina saker och Johanna har lovar tusen liter te i dagsljus imorgon.

Fick dessutom veta att jag går en dag till i skolan innan det är jullov. Kanske två.

[ingenting] – Julia

Graycoated morning

Att bo här på Gotland och allt vad det innebär känns för tillfället som världens värsta grej.

Jag ville gå ut och fika i helgen, men är livrädd för att träffa vissa människor. Människor vars existens får mig att känna mig kränkt, liten, lurad och ful.

Tänkte gå ut och jogga, min vikt har ju skenat iväg på sistonde.

Men jag ville inte. Det värsta skulle ju vara att stöta på de här människorna svettig och röd i hela fejset liksom.

Jag vågar inte gå till affären, jag vågar inte gå ner på sta'n, jag vågar inte hälsa på Hampus på skolan. Det är ett under att jag ens tar mig till bussen om morgnarna. Och ett ännu större under att jag tar mig ifrån bussen om eftermiddagarna.

Till våren vill jag inte gå lättklädd på sta'n. Jag vill ha på mig mössa och halsduk och tjock jacka så jag blir så oigenkännlig som möjligt. Vill inte försöka göra mig fin, för jag är rädd att de här människorna ska se mig, skratta åt mig och tycka att jag är fånig eller patetisk som försöker.

Jag längtar hem till Sundsvall idag.

Men det finns inte så mycket "Sundsvall" kvar.

Festerna jag och lillasyster Kanin brukade gå på är utdöda, jag bor inte hos mamma längre, de flesta har flyttat ifrån sta'n, en av mina bästa vänner sedan supermånga år tillbaka har inte ens frågat mig vad jag ska göra på nyår, utan smider andra planer i gäng där jag inte är välkommen.

Men jag längtar hem till Sundsvall, för där behövde jag i alla fall inte vara rädd så fort jag gick utanför dörren. Jag kunde prata och skratta precis hur mycket jag ville, jag behövde aldrig vakta min tunga. Jag behövde aldrig skämmas eller känna mig dum.

Jag längtar hem till lillasyster Kanin för hon är bäst och dricker gott te och lyssnar på bra musik. Och jag längtar efter mamma för hon sa alltid åt mig att stänga av TV:n och gå och lägga mig vid elva. Och hon lagar god mat och kommer med frukost på sängen om helgerna.

Tur att jag har Hampe.

Och Johanna och Warden.

Och alla andra fina människor i skolan, såklart.

The Undertones – Jimmy Jimmy

Kiss på dojjan

God kväll!

Det är fredag och det känns. Har gosat ner mig i soffan med Hampe och 500 gram chips, ligger och inväntar beskedet om vem som vinner årets idolfinal. (Otippat för att vara jag, kan jag känna.)

Hampus slumrade till en stund för någon timme sedan, och jag bah låg och glodde på honom med stirrögonen. Låg och tänkte "Mäh herreguuu, han är så fin!!!" Klyschigt va? Mmmm, men han är ju det.

Jag har ingenting planerat i helgen, mer än att mysa med fin-Hampe. Kanske baka lite om jag orkar. Städa kanske skulle vara bra.

Jag har förresten börjat drömma rätt mycket igen. Inte mardrömmar dock. (Är hemskt tacksam över detta.)

Inatt kom pappa hem. Kom hem som i "nää, jag dog inte alls, jag har bara varit på en fyra år lång semester". Det var konstigt men jag blev glad. Och eftersom jag inte träffat honom på fyra år ville jag ju visa vilken cool brud jag blivit. Spenderade en hel dag på en indisk marknad med att försöka impa på pappen. Gjorde diverse coola saker och skrek och härjade. För att verkligen bevisa hur overkligt tuff jag blivit kissade jag tillslut på hans fina lackskor.

Jag kissade på min pappas skor. För att imponera på honom. Han blev lite obekväm. Tyckte nog inte alls att jag var så frän. Mamma skällde ut mig och jag skämdes. Orkaaa, nu hade jag sabbat första intrycket helt och hållet.

Nu ska jag dricka läsk.

Good bye.

Gatan fram

Håkan Hellström – Gatan Fram (Live)

(JAG LYCKADES LÄNKA!!!)

Blir nostalgisk och gråtig.

Buhu

hej då.

Tisdagsmyyys

Ibland ser jag ut som på bilden i förra inlägget.

Andra gånger dricker jag vin iförd pyjamas.

Det är jag värd.

Det kom snö imorse

Plötsligt var jag på drift.

Inte hemma.

Seglade iväg över östersjön och brottades med tanken på att

i stensta'n, där står granen och glittrar på torget.

Låste in mig på badrummet och lyssnade noga när

Annika blygsamt

bad om

en till öl.

12.56 i caffis

Vad

ska

du

bli

när

du

blir

stor?

Ingenting. Jag ska bli ingenting. Alltså, som i ett ingenting. Bestämd form. Jag hade tänkt att bli ett rikt, lyckligt ingenting som bara ligger i sängen och väntar på Hampus hela dagarna. Och äta chips och glass och godis utan att lägga på mig ett enda kilo.

OBS ingen utbildning behövs för detta OBS

Jag har samhälle för tillfället. Har till klockan två på mig att skriva en analys om hur jag tror samhället kommer se ut år 2030.

Jag är ledsen Stumle, men jag kommer inte veta hur samhället utvecklas under dessa år, och jag bryr mig inte heller, eftersom jag satsar på att bli ett ingenting och därmed inte kommer kliva utanför dörren och se världen. Denna plan kommer sättas i bruk så fort jag tagit studenten.

Jag ska vara lycklig, varm, mätt och ligga i sängen och bara skratta! Med choklad smetat i hela lillansiktet.

(Hampus kommer självklart försörja mig. Han kommer vara miljardär)

Nä, så kommer det självklart inte bli. Men jag önskar det var så, för jag känner mig så dum. Som om alla andra ligger sisådär en 20 år före mig i den intellektuella utvecklingen. De är engagerade och ambitiösa, vet vad eurokrisen beror på, vet vem Kinas premiärminister är o.s.v.

Jag vet hur man gör schysta popcorn. Men bara i mammas micro. Allt annat är främmande, konstigt och skrämmande.

Buuuh,

nu måste jag väl försöka ta tag i det här.

Livet?

Nä, samhällskunskapen.

Du, jag och våra 37 kvadratmeter

Visst tänkte jag rätt ofta att det inte fanns någon tid för oss.
Ingen jävla tid alls.

Jag fick nog och böjde visarna,
tömde all sand ur timglasformade kroppar.
Böjde
lillasysters rygg vind och skev och skämdes
för varje gång jag tyckte att allt var okej.

Jag tog oss tid,
för fan, Hampus,
fan vad jag älskar dig.





I Sundsvall:
Jag och min syster vet mycket väl att det inte går att dansa hål i köksgolvet, men det skadar inte att försöka.
Hon stampar, klampar, trampar hårt
så som vi alltid gjort – för det som fått vårt blod att rusa på både ont och gott.
Skavsår, ömma trampdynor, jag har tappat mina lyckotramp.
Det har drunknat i svallvågorna.

Om det är någon stad som är ihålig så är det den här.

Och jag tänker ofta på det jag lämnade kvar.
Den tomma sägen som omfamnat mig varje morgon-middag-kväll
och dessa otaliga nätter.
På dem som slog sina armar om mig och bar mig uppför tunga trappor den där eftermiddagen du ringde för att slita lite i mig med ditt
September-”tja” .
Hur de kämpade med att, likt en viljans domkraft, lyfta den enorma massa Amanda som fallit ihop på kyrkogatans kullersten

Och att du avskyr han som skakade om mig
och sa att
jag skulle ångra mig om jag gjorde det.
Jag är honom evigt tacksam
Men jag säger det aldrig till någon, för du tror att jag stulit hans hjärta.

Du var en liten pojke första gången,
späd och smal och jag var rädd
för du såg så skör ut.
Dina händer var små och mjuka som ett barns och jag tyckte så mycket om hur din långa lugg kittlande mig i ansiktet när du låg ovanpå mig.
Jag ser på dig varje dag hur du växer. Jag har sett hur du växt ur dina gröna jeans, hur du klippt av din långa lugg och hur dina lena pojkhänder blivit vuxna.
Men du förblir alltid samma heliga karaktär för mig.

Visst tänkte jag rätt ofta att det inte fanns någon tid för oss.
Men jag tog oss tid
och jag tänker spendera varje annalkande minut
med dig
och dina mjuka handflator.

Human after all

Hade börjat bygga upp min självkänsla igen.

Fick sedan höra att jag är en elak tyrann och subba som mobbat och förstört folks liv.

Att det är skönt att jag lämnat Sundsvall.

Livet.

Skadekontroll

Hej.

Jag tänkte på en sak igår, men jag orkade inte skriva mer då.

Igår satt jag och pratade med några kamrater i skolan.

(Ja, efter mitt psykbryt, hehe.)

Vi berättar lite casual för varandra vad vi gjort under dagen varpå en av mina klasskamrater berättar att hon suttit och skrivit om cancer. Denne klasskamrats mor är alltså bortgången i cancer och hon har hela dagen suttit och skrivit om detta, om sina egna erfarenheter av sjukdomen.

Kände mig plötsligt hemskt dum. Jag vet absolut ingenting om sjukdomen i fråga, förutom att den tog min pappas liv.

Har jag någon slags skyldighet att forska i ämnet?

Gör jag fel som tänker:

"Cancer. Pappa dog i cancer, det var det värsta som någonsin hänt mig. Punkt."?

Bääääh

Äta chips.

Hej då!

Född fel

Första December.

Idag har jag trampat i motvind, slagits mot hela min identitet och existens, arbetat hårt för att hålla mig över ytan.

Och här sitter jag nu, med så kalla fingrar att jag knappt kan skriva. Långsamt går det, och det gör mig lite frustrerad. Men kroppen är varm. Både på insidan och utsidan.

Hampus frågade inte ens vad som var fel när han kom hem, han bara kände (eller så hade han en aning om vad det handlade om efter dagens sms mellan oss båda), kramade om mig, lagade mat och bäddade ner mig i soffan framför tv:n. Sedan åkte han och köpte julmust. En och en halv liter. Jag älskar Hampus.

Har ett tag känt att mina kamrater i skolan tycker att jag är för mycket, att de tycker att jag är påfrestande och jobbig. Eller så har jag bara gått och trott att de hatar mig. Ni vet, sådana där misstankar och känslor som totalt saknar grund, man bara tror det för man är osäker i sig själv och tycker att ens kompisar är coolast i världen och att man själv egentligen är för töntig för att hänga omkring med dem.

I alla fall. Jag gick alltså till skolan helt utan någon slags självkänsla idag. Dagens lektion: graf. Jag ska inte läsa graf. Jag är en textelev. Någonstans på vägen har jag och min mentor missförstått varandra helt och hållet. Jag har tänkt att ta upp detta, men jag är en sådan som börjar gråta så fort jag blir minsta lilla upprörd, och nej, jag vill inte gråta inför min mentor för att jag går en kurs jag inte vill läsa. Tänkte spara snacket till en dag då jag känner mig extra stark. Alltså inte idag.

Tänkte göra som alltid. Obemärkt flyta omkring och pilla lite med det jag själv ville hela dagen.

Så, precis innan lektionen började visade min lärare Joel mig intervjun vi gjorde för B7projektet förra veckan. Han var glad för att det blivit så bra. Intervjun är alltså filmad, men jag hade blivit lovad att jag inte skulle vara med i bild.

Men jo, visst kan man se mig sitta där. I profil. Med underbettet och dubbelhakan och med en röst som låter som en kulspruta. Ja, en kulspruta med ett smärre talfel då. Och risig som ett troll i håret. Feta, jävla grogghagga. Hade ingen aning om hur pass stor jag tydligen är. Eller hur mycket underbett jag tydligen har. Hade jag en aning, så hade jag förträngt det för längesedan.

Graf. Lämnade klassrummet så fort lektionen började. Skolkade ett prov. Ville inte titta på Joel och berätta varför. Kände mig ful, ville inte titta på någon, ville inte att någon skulle titta på mig. Gick ut på gården, drog upp luvan på min tjocka jacka och bara satt där i flera timmar.

Gick till slut in, snubblade med mina stora kängor på ett gäng sladdar. Slog mig. Aj. Förbannade mina Everestkängor och att jag en gång tänkt "åååh fa-aaan vad speciell jag är om jag köper de här! Det ser ut som att jag inte alls bryr mig om mitt utseende fast jag spenderar minst en timme framför spegeln varje morgon och inte låter någon dra fingrarna genom mitt hår, för då kan mitt 'charmiga fluff' förstöras."

Fick sms av Warden som ville spela kort i caffis. Föll i gråt då jag såg honom, mitt i skolcaféet. Han och Jack erbjöd mig både godis och pengar, något tafatt grabbförsök till att trösta mig, antar jag. Blev ärligt talat lite rörd för att de brydde sig, men tackade nej till allt. Ville inte ha något, ville bara spela kort.

Lugnade ner mig. Så ringde Hampus. Då kom krokodiltårarna igen. Gånger en miljon.

Lunch. Mat. En av de få saker som alltid gör mig glad. Fisk-och svampgratäng. Hur tänkte de där? VEM har kommit på att man ska blanda svamp och fisk? En fruktansvärd kombination om du frågar mig.

Fick tillslut åka hem, efter att ha plågat mina stackars lärare med att bete mig som en tjurig trettonåring hela dagen.

Självklart var det fullt på bussen, självklart var det motvind hela vägen hem.

Men nu sitter jag här nedbäddad

och Hampus säger faktiskt att jag är vackrast i världen.

Godnatt.