Kopierar min senaste facebookstatus för att beskriva dagen:
"Amanda Svalberg försökte göra upp med sitt förflutna. Det förflutna blev argt. Vann alltså ingenting på det. Packar flyttkartongerna fulla och drar till Fårösund istället. Fortsätter vara nykär."

Japp. Precis så.
Jag är helt plötsligt rätt tillfreds med min situation. Saknar liksom inte min gårdag lika mycket längre. Inte lika mycket som jag gjorde t.ex. imorse. Har idag fått bekräftelse på att det är dags att gå vidare, att det inte finns någonting att hämta i saknaden. Blev skriken åt, skrattad åt, ropad efter idag. Fick för första gången på länge höra en desperation som jag inte hört på månader. Men jag gick därifrån utan att ens se mig om. Och nä, jag tänker inte ens fundera på vad som hände när jag lämnade grinden och de där mjuka små pojkhänderna som krampade kring järnet tillslut släppte taget och gick in till sig igen.
Det som var det var och nu är det borta. Bortblåst FOOOOOOOOOOOOSSSSSSSSCCCHHHHHHHH!
Eheh... Mmm, så låter det. När saker och ting blåser bort... Alltså...

Jag är stressad som ett djur.
Packar, planerar, gråter, skrattar, dränker mig i diskhon, hänger mig i tvätten, packar ner mig i kartonger, skrattar lite till. Lämnar mascarafläckar på axlar, leenden på läppar, sår på andras armar och irritation i luftrum. Är här och där och överallt, har spring i benen, gråt i halsen, ont i magen, sol i sinnet. Ja, osv. Ni fattar kanske poängen.

Vill komma iväg till Fårösund och mitt rum nu, men det verkar inte bli av innan helgen, eftersom det inte finns bilar att låna från skolan innan dess. Och jag har ju miljoner onödiga saker som måste fraktas till internatet. Kan ju knappats ta småbenen dit, eller ens bussen. Prrrrrrrffffffffffffffffffffffffffff...

Mene...
Dä fixase nog.

Läste nyss ett gammalt blogginlägg jag skrev någon gång förr-förra vintern, när jag bodde i Sundsvall.
En mening som gav mig en känsla av att allt kanske inte är helt åt skogen,
att jag egentligen vet varför saker och ting blivit som de blivit,
och att det kanske är bäst så.
Nu ska jag upp om tre och en halv timma.
Bäst att lägga sig kanske.

Jag lägger ut för mycket skit-inlägg.

Skiteri

Du ligger på Adelsgatan
i sängen som är din och inte vår.
Det är så frustrerande
för jag vet att det bara hade tagit mig
två minuter att ta mig till dig
om jag trampat så fort
mina festdansarfötter förmått.

Vi skulle ju bli vuxna tillsammans och jag
kunde få bestämma vad vår pojke skulle heta
för
så länge du fick en dotter som hette
Leia
skulle du vara nöjd.
Leia Leijon.
Förlåt, det är inte alls ett fånigt namn, jag vet inte varför jag sa så.

Jag älskar dig.
Jag älskar dig så desperat och blödande och intensivt
att det enda
som motar bort närvaron
av din frånvaro
är att karva upp mina handleder.
Att bit för bit,
millimeter för millimeter
separera all hud du någonsin berört
från köttet.

Det är äckligt och slamsigt
och
det blöder.
Du har aldrig sett mig blöda,
för jag var alltid så försiktig.
Men älskling,
det finns mycket som gör ont,
hur försiktig man än är.

Du är så nära men jag kan inte nå dig
för din värld och min
har avgränsats,
brutits isär
av en stor grind i svartmålat järn.
Och jag får inte missbruka ditt nummer
för risken finns
att jag blir blockerad
från din sfär igen,
utestängd och utelämnad
och att jag tvingas svälja
mina vals konsekvenser
trots att jag redan är proppmätt -
illa
mående.

Om jag ska vara ärlig
så vet jag ju inte ens
om du kallar sängen för
bara din
eller om den blivit "vår"
med någon annan.
Jag vet ingenting.
Det enda jag vet
är att jag inte saknar dig bara ibland
utan varenda jävla
vaken
minut.

Du tyckte aldrig att jag var rolig
och du tyckte inte att jag var smart.
Du tyckte att jag var dum,
att jag var tråkig och envis.
Jag visste fastän du aldrig sa det till mig.
Men jag älskade dig
även när du inte ville kittla min ryggtavla.
Jag älskade dig när du inte skrattade åt mina skämt
och jag älskade dig när du inte ville vara med mig.

Jag älskade dig till och med
när jag var med någon annan.

(Din telefon svarar fortfarande med upptagetton)

Dagboksskrift Romeo

Hennes klänning dansar,

dansar som virvlarna i mitt kortklippta hår,

dansar kontrollerat men förföriskt, som inför en välplanerad och slug jakt.

Men ändå så oskyldig, så ren och ärbar,

som om blå ögon inte planerar att fånga men liksom inte kan hjälpa att de snärjer och fängslar.

Skira nyckelben spelar under det tunna tyget när läppar möter handrygg.

Otrygg - kinderna blossar och

hon säger att trots att jag är vackraste hon vilat sin blick på ikväll

vågar hon inte fråga om mitt namn.

Det finns så mycket som anses vara fel i vår samtid och man vill väl inte vara orsaken till att krig bryter ut.

Man vill inte vara orsaken till blodbad och hämnd

så jag tvingas lägga benen på ryggen som vilken ynkrygg som helst.

Frälst - bland snåriga buskar dundrar de hjärtslag som inte får finnas;

skapar vibrationer likt jordbävningar en och en halv meter över marken.

Och hon är inom räckhåll

men vi får inte annat än viska för

det finns så mycket i vår samtid som anses vara fel och man vill väl inte vara orsaken till att krig bryter ut.

Njut av tiden vi har, älskling, för egentligen finns det ingen tid för oss och

jag vill inte leva om det inte är med dig.

Din hy är blekare än första gången jag såg dig och nyckelbenen spelar inte längre under din klänning. De är lika livlösa som läpparna som druckit din död på flaska.

Så jag antar att det är såhär det slutar, för jag vill inte leva

om det inte är med dig. 

Det är torsdag. Och i slutet av Oktober. Ikväll känns det konstigare än vanligt att jag sitter ensam i soffan, att det inte är någon här med mig. Det känns konstigt och ovant att inte Hampus sitter och knappar på sin dator här bredvid. Trots att det är över två månader han gjorde det sist och jag känt såhär väldigt sällan under de här två månaderna.

Idag är det exakt en vecka tills jag flyttar till fårösund. Det känns också jättekontigt; att jag ska flytta någonstans utan Hampus. Det känns liksom overkligt.
För ja, det här med att vara en egen människa och indivd är svårt. Svårare än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. Det är svårt att komma hem själv, att gå på affären själv, att inte ha någon att gå med hem från krogen, att inte ha någon att berätta allt för, att inte ha någon att pyssla om och att inte ha någon som pysslar om en. Det svåraste av allt är nog dock att inte ha någon som älskar en villkorslöst, att inte vara hela någons värld. (Alltså, utöver familjemedlemmar. Ni fattar.)
Jag har aldrig provat att vara en egen människa tidigare. Det kanske är dags nu. Och därför blir det säkert jättebra att jag flyttar till fåris där jag får bygga på något som är endast mitt och ingen annans.

För övrigt, för att lätta upp stämningen i det här inlägget lite: jag har gått och blivit kär. Snurrigt, sprudlande, sockerdrickskär. Sådär kär så jag vill gapa och skrika och hoppa och stampa, sådär kär så jag blir lite yr så fort vi ses. Det är en skön och välkommen känsla. Försökte förklara för denne herre hur jag kände för honom, tänkte att det bästa var att citera Magnus:
 http://www.youtube.com/watch?v=xXghZI9-PIg
Att jag är kär betyder dock inte att jag lagt Hampus bakom mig. Absolut inte. Hampus är och kommer alltid förbli väldigt betydelsefull och viktig för mig, och jag älskar honom innerligt oavsett hur mycket skit vi går igenom (både tillsammans och på skilda håll) och oavsett hur kär jag än blir i någon annan. Det är ju de facto skillnad på att älska och att vara kär.

NÄMEN! Nu blev jag ju helt plötsligt jätteglad! Jag som var så nere när jag började skriva det här inlägget. TJOHO TJOHEJ!
Nu ska jag äta chips och titta på skräp på tv.
Pusseh

Hej barn.
Tänkte att det var helt sjuUuUkt längesedan jag bloggade sist. Att ni måste trott att jag dött eller något (ja, ni, alla mina miljoner läsare :ppPpp), så kollade jag datumet på mitt senaste inlägg och insåg att jag la upp det för bara en vecka sedan. Så nä, ni trodde nog aldrig att jag dött.
Det händer mycket nu i alla fall.
Förra veckan var jag hemma hos Mammen i Njurunda i några dagar, sedan åkte jag vidare till lillasyster kanin i Östersund. Hade det jättebra med henne. Hade saknat lilla Kanin helt vansinnigt mycket, så det var skönt att få komma dit, få se hennes nya, fina lägenhet, dricka te i hennes soffa, sova tillsammans i hennes stora dubbelsäng (ja, jag och min syster sover alltid tillsammans när vi ses. Och nej, det är inte alls konstigt, det är mysigt.) och mysa till sena natten. Kul att träffa hennes kamrater och se hennes skola också. Det gjorde mig verkligen jätteglad och jag fick massor av ny energi. Vi åkte sedan tillbaka till Sundsvall en sväng, jag och Kanin, för att titta och lyssna på Matti Alkberg på Unga magasinet. Det var skitbra. Blev lite svettig i handflatorna, och det blir jag ju bara när jag är jätteimponerad av någon, sådär så jag liksom nästan blir lite förälskad.

Den första november flyttar jag ifrån Vinetagatan. Till internatet i Fårösund. Det känns både vemodigt och riktigt bra. Jag har ju liksom bott här under hela min vistelse på Gotland. Under hela det år som jag och Hampus bodde tillsammans levde vi här. Här har bott när jag lärt känna alla mina fina gotlands-kamrater och hit har jag gått varje dag efter skolan. Det här är hemma för mig nu.
Men samtidigt behöver jag något eget. Jag behöver andas egen luft, få mitt eget utrymme och kanske bo på ett ställe som inte är "mitt och Hampus" ( Ja, det känns så, även om Kajsa bott här med mig sedan i slutet av Augusti.) Dessutom blir det ju sjukt nära till skolan, så jag slipper pendla, åka buss tre timmar om dagen.

Jag hade tänkt skriva ett jättebra och långt inlägg. Sedan läste jag det jag skrivit hittills och blev jättedeppig för att det var så tråkigt. Så nu tänker jag sluta och tröstäta popcorn istället.

ELLER FÖRRESTEN, en sak till:
WARDEN, JONATAN OCH MAJA HAR KOMMIT HEM FRÅN INDIEN!!!
Jag är så jävla ivrig att träffa Warden. Har saknat honom sjukt mycket. Får se honom imorgon. Äntligen. Jonatan har redan varit hääär och Maja hoppas jag på att få träffa i helgen.

NU ska jag tröstäta.
Herrå.

Bomullsmoln, solskens -

strimmor.

Trots att persiennerna är neddragna och gardinerna fördragna kittlar ljuset över mina kinder, gör att mina fräknar förälskar sig i varandra och förökar sig – som utav hejdlösa lustar.
De lever inte monogamt. Inte heller vi.
Säger vi i alla fall.

Låter fingrarna slingra sig in i molnet, känna efter om det verkligen är så viktlöst och mjukt som det verkar.
Du
och dina ögon
ler mot mina nyvakna, grusiga.

Jag har aldrig förr sett något så klarblått och jag har aldrig tidigare förstått det tramsiga tjatet om ögon man kan drunkna i.
Men inte ens medelhavet kan någonsin ha frambringat din nyans. Allra minst östersjön.

Och det känns bra att du ligger där utan att egentligen känna mig, att du ligger där för att du vill känna mig och jag vill känna dig och för att du

känner något för mig.

Att dina fingertoppar dansar över mig utan att be om mer och att din bröstkorg har en alldeles egen damm där mina kval långsamt får rinna ner och samlas.

Jag vill bara fläta samman mina fingrar med dina, låta innersta'n och kullerstenen viska lögner och skvallra om det de sett och hört. Låta de skrika bäst de vill om hur mycket de misstycker.

Du tog min hand i hästbacken i helgen
och jag liksom flög
som på bomullsmoln.

Hallååå...
Det blev jobbigt att vara på Gotland, jag höll på att gå av på mitten. Så jag slängde mig på första bästa båt och åkte hem till mamma. I måndags.

Igår var en fin dag. Klev upp tidigt (tidigt innebär innan klockan 13 för mig) och åkte in till stan. Gick på bibblan och lånade Tranströmers "östersjöar", eftersom den ska vara utläst till i morgon, och jag glömde den på skolan. Satte mig sedan på kulturmagasinets café, (som för övrigt är världens bästa café. På riktigt. Så sjukt underskattat.) drack varm choklad, åt blåbärsmuffins och läste. Något jag aldrig trodde skulle hända av två anledningar:
1. Jag tycker inte speciellt mycket om att läsa.
2. Jag är livrädd för att vistas på offentliga platser ensam. Där folk kan se mig, titta på mig, döma mig, se hur klumpig jag är, hur ful jag är i håret osv osv. Kan t.ex. inte gå och handla själv utan att få ett nervöst sammanbrott. Om det inte handlar om att köpa bara typ en chokladkaka, då funkar det, för då går det fort och jag slipper fundera och irra omkring.
I alla fall. Det var mysigt och jag blev bara liiiite nervig. FRAMSTEG!!!
Tog sedan bussen till Härnösand, där jag mötte upp min fina, fina kamrat Kim.
Kim och jag gick i samma gymnasieklass i Sundsvall. Började ettan 2009. Då var vi rätt små och såg ut såhär:

Sedan blev Kim stor:

(Och jag är ledsen, brudar, men han är upptagen ;PPPPpPppp)

Hade det rätt najs med Kim under mina gymnasieår i Sundsvall. Även om han stack innan mig och lämnade ett enormt håååååål och tomruuuuuuuum efter sig.
(Just det, det var dessutom genom Kim jag träffade Hampus. Viktigt, viktigt!)
Saksamma. Igår var en mysig dag.

Ikväll åker jag till Kanin i Östersund. Det ska bli det bästa på länge. Jag saknar henne så det gör ont i sjääälen.
Nu måste jag äta, skriva en reflektion över östersjöar, packa och göra min skrivuppgift.
HERRÅ!

Gammal och fuktig, men pålitlig och stabil; stegen som leder dit upp, belägen precis utanför vårt gemensamma röda rum. Trots att jag aldrig trodde på en fristad gav den aldrig vika under mina fötter och den bar mig säkrare än någonting annat precis dit jag ville med dig. 

En gång satt vi där uppe och såg alla medelålders kvinnor som inte blev uppbjudna under dansen vid ån. 
Jag vet hur det känns att tro att man inte är tillräcklig, ville ropa till dem att de var vackrast i världen i sina blommiga klänningar och nyköpta klackar. 
Men de hade inte hört mig ändå. Där uppe kunde ingen höra vad jag sa. Förutom du och vinden som slog sönder varenda konsonant så fort de passerat ditt öra. 

Du bröt en bit mjölkchoklad och kastade den ut över esplanaden, försökte träffa fontänen, vängåvan. Drog sedan fram cykelnyckeln ur bakfickan på dina jeans och ristade våra namn intill varandra där på de smutsiga takpannorna. För hela himlen att se. 

Ibland satt jag där uppe för att se dig komma hem från skolan. Du cyklade alltid runt hörnet vid pressbyrån i en sådan fart att du hade brutit vartenda ben i kroppen om du stött på hinder. 

Ögonlocken stängda: 
30 - 31 - 32 
och takluckan for upp. 
Du var alltid anfådd och rosig om kinderna när du kysste mig. För första gången varje eftermiddag. 

* 
Nu ringer du och jag minns om hur du pratade om syndafloden under dina ögon, hur du trodde att den skulle göra mig våt om kinderna om du lät mig stanna för länge i luren. Du säger att det är slut på drömmar, men jag vet inte om jag ska tro dig för det har alltid känts som en jävla teater oss två emellan. Som om min vän var sminkösen och din vän var sufflören, och allt som händer tillhör sista akten. 

Undrar om vi två någonsin igen kommer ägna oss bara varandra. 
Om inte kommer du leva, 

lite olyckligare, 

men du kommer leva. 

Jag vill bara att du ska skrota ditt förbannade manus, låta ridån falla och låta mig komma in innanför dörren igen. Att vi ska mötas i röda rummet med fickorna fulla av mjölkchoklad låta den gamla, fuktiga trappan ta oss 
precis 

dit jag vill vara 

med dig.