Jadå, gotland

Jag sitter i min ljusgrå soffa i Visby igen. Ensam för omväxlings skull. Mormor och morfar snusar sött i sängen och Hampus är ute och träffar Frej på en nattlig date.

Det är första gången sedan jag flyttade hit jag känner att det är skönt att vara "hemma" i min och Hampus lägenhet igen. Jag har ingen megaångest den här gången, bara lite, lite, lite.
Kanske för att jag verkligen tappat allt i Sundsvall. Känns det som i alla fall. Jag kan på riktigt räkna mina Sundsvallsvänner på fingrarna nu, vilket känns ovant och skrämmande. Jag hade liksom bara ("bara) Kanin och Mamma att lämna den här gången. Inte för att det är speciellt lätt, men betydligt lättare att lämna _både_ dem och en stad full av vänner och bekanta.

Missförstå mig inte. Jag älskar Sundsvall, det är hemma för mig. Men samtidigt känner jag mig så himla färdig med alla dessa människor som jag delat min vardag med i så många år. Kanske för att de inte längre kan se något gott i mig, att bestämt sig för att jag är en tyrann och en häxa. Att jag bara bryr mig om mig själv. Och ja, om jag ska vara ärlig så gör det jävligt ont att folk ser mig som en elak människa.
Visst kan jag medge att jag inte varit den trevligaste, snällaste eller mest ödmjuka personen under mina arton levnadsår. Tvärtom. Men jag har också kämpat så mycket för att förändras och det är jobbigt när människor omkring mig inte ser det.
Så jag liksom gav upp Sundsvall i veckan. Eller, rättare sagt, jag gav upp försöken att förändra Sundsvalls syn på mig. Jag struntar i det nu, låter det vara, jag är bara glad att jag har min fantastiska familj där hemma som faktiskt tycker om mig. (Tror jag?!?! De säger då det i alla fall!!!)


Men så, ja, det är skönt att vara i Visby igen. Här är folk trevliga och intressanta, intresserade och liksom friska.
Och det bästa är att det snart är måndag och jag vet att jag då kommer mötas av en mysig frukoststund i caffis med tusen varma kramar av de bästa människor jag någonsin känt.