torsdag 26 januari 2012

Bene

Pust.
Vilken dag.

Igår satt jag i godan ro och tittade på TV när jag kände att det började bränna på ett stort område på utsidan av mitt högra lår. Tog av mig brallan och fann där en "knöl", eller svullnad lika stor som min hand. Konstigt, tyckte jag. Det gick dock bara typ 20 minuter innan den började göra riktigt ont och det började sprida sig ner i vaden. Blev helt stum i hela benet, fick svårt att gå. Hampus tyckte att jag skulle ringa vår hyresvärd Marie, men jag tänkte att det kanske skulle gå över över natten.
Så jag la mig utan att oroa mig minsta lilla över min nya kompis knölen.

Jag och Julia spenderade ännu en gång förmiddagen idag på bibblan för att kika på microfilmer. Det var kÖÖööÖÖööNg, för nu är min uppsats nästan klar! Ska bara putsa lite, så är den finito sen!
Kom hem strax innan ett, fick någon slags konstig kramp i "knölen" som vid det här laget blivit mer av en röd svullnad. Vaden krampade också till, kändes som om den drog ihop sig till ett russin.
Tänkte att det kanske var bra att smsa våra hyresvärdar Lasse och Marie om det hela eftersom hon är sjuksköterska. Lasse svarade och sa åt mig att ringa Marie på en gång och att sedan ringa sjukvårdsupplysningen. Där satte cirkusen igång.
Marie lät orolig, vilket gjorde att jag först nu också kände lite oro.
Jag ringde runt till vårdcentralen, sjukan och sjukvårdsupplysningen.
Fick en telefontid vid tjugo över två på vårdis, men dom hann ringa upp mig tidigare än så när de hört vad det handlade om. Bad mig komma så fort som möjligt, så jag sprang.

Och ja, jag måste erkänna att jag vid det här laget var livrädd. (Ja, så är ju jag en mes och drama queen också, men det spelar ingen roll)
Att alla jag pratade med sa saker som "kom på en gång!", "ring nu!" eller "vi ringde upp sig så fort som möjligt, för det här låter inte bra" gjorde mig kallsvettig. Som om de visste precis vad som var fel på mig och det inte fanns tid att tjafsa i telefon om det. (Typ att mitt ben höll på att ramla av)
Så jag sprang bort på vårdcentralen där de påstod sig inte se något som helst konstigt på mitt ben, vilket var ljug, förmodligen för att punga ut så mycket stålar som möjligt ur mig.
Sa "det kan vara bältros, vi ringer imorgon och kollar så att allt är bra med dig. Om inte, kom tillbaka" ("så vi kan få lite mer stålar av dig mohahahah!!!")

Marie kom över, konstaterade att jag visst var svullen och röd. Och brännhet.

I alla fall:
Jag var rädd.
Det är jag fortfarande. Men jag vet i alla fall att det inte är en propp eller någon form av cancer eller liknande. Eller, vet gör jag ju inte, men risken är tydligen inte så stor säger Marie. Hon håller koll på mig och lillbenet, ser till att jag kommer till sjukan om något blir värre.

Nu sitter jag lite lugnare i min nya pyjamas och väntar på film.
Jag har inte cancer, jag ska inte dö.
Inte idag i alla fall.

Natti!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar