Hej kids.
Jag har det bra i hemma i Svallet. Solen skiner hela tiden, och nu har äntligen Kanin kommit hem.
Jag har lunchat med Tobias, hängt på Pipeline, promenerat, tittat på en massa Desperate housewives, käkat enorma mängder popcorn och myst med familjen.
Så ja, jag har det fint. Hade velat gå på Oh my!'s spelning på aveny imorgon, men lilla Kanin har ju inte fyllt sina 18 somrar än, och jag tänker inte gå dit utan henne. Neverrrr. Så dä bli inge av mä dä, vi får hålla en egen låtsaskonsert här hemma istället.
Vad jag egentligen ville säga med det här inlägget: Jag saknar Emil såhär mycket:
WÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!!!!

Hade glömt hur kul det här är. Har jobbat med den här hela natten (alltså, det tog hela natten för att jag tittade på DH samtidigt, heheh) Måste fortsätta när jag kommer hem från Pipeline ikväll, för han har ju tydligen ett runt ben just nu. OCH SÅNA HAR JU INTE MÄNNISKOR!!!

Jag har, som de flesta andra minst ett tjugotal personer på min facebook som jag egentligen inte alls borde vara vän med. Personer som dagligen lägger ut statusar om hur mycket de hatar samhället och invandrarna som tar deras jobb. (När de själva hopppade av gymnasiet för att det SöÖöG och alla lärare var fittooooor) Personer som postar bilder på sig själva halvnakna, personer som i felstavade, särskrivna statusuppdateringar häver ur sig diverse könsord om "sockärringen" osv.

(Jag vill bara, såhär i början av detta inlägg att du som läsare ska veta att detta inte kommer vara en wall of text om människors lika rätt i samhället, eller om hur mycket jag är emot rasism eller kvinnoförtryck.)

Jag har, genom åren (som om jag levt länge nog för att använda uttrycket "genom åren"...) givit mig in ett antal hetsiga diskussioner i olika kommentarsfält. Det har handlat om allt ifrån rasism och genusfrågor till diskussioner kring det svenska språket. Alltid, och jag menar alltid, utan någon slags framgång.
Jag ödslade länge enormt mycket tid på att försöka begripa hur människor kan vara så, rakt igenom, ointelligenta. För ja, jag tänker inte leka pk och påstå att allt handlar om olikheter hos oss människor, att alla har sitt eget tänk osv. För det tycker jag inte. Jag tycker att folk, till stor del faktiskt bara är dumma. (Vilket i vissa fall är en av mina egna största brister som människa.)

I alla fall. Det jag vill komma fram till är väl att jag, någonstans någon gång övergick från att bry mig om att diskutera och argumentera till att tycka synd om människor.
Inte om de människor som skriver rasistiska, kränkande statusar på facebook, inte om dem som lägger ut bilder på sig själva endast iförda underkläder (och får kommentarer om hur sexiga de är. Vad i helvete?), utan snarare om deras föräldrar.
Det här är något som har plågat mig en tid nu, på riktigt verkligen. Att sitta och se alla dessa inlägg, statusar, kommentarer, gillningar, bilder på facebook och veta att "den där människan har föräldrar." Jag undrar om föräldrarna vet vad deras barn har för värderingar, är de stolta över sina barn, tycker de att deras barn är starka och härliga individer, vet de om att deras barn gör bort sig på sociala medier för hela världen att se?
Det gör ont i mig, och får mig att granska mig själv ännu lite hårdare.
Skulle min mamma skämmas för det här inlägget, t.ex.? Skulle hon finna något som hon tyckte var opassande om hon gick igenom min facebook? Skulle hon känna att hon misslyckats som förälder om hon visste vad jag tänkte om hela genuskarusellen?
Jag hoppas inte det.

Oavsett, så hur dum och misslyckad jag än kan känna mig, finner jag enorm tröst i att jag inte blivit kallad varken "sexig" eller "rasist" på internet. Någonsin.

Och förutom att klippa mig och äta saker gör jag det här när mamma jobbar.

 Ville bara visa er att jag klippt mig (själv, jag är kungen i djungeln.)

Och jag blev tvungen att lägga upp bilden, för trots att jag inte är något fan av svartvita bilder egentligen, blev ju mina ögon så jävla gorgeous på den här bilden. Och ja, man får säga så om dig själv ibland om man spenderar 6 dagar i veckan till totalt självförakt. Så det så.

Varför i helvete är bilden centrerad?

Du hade älskat
Paulina.
Jag vet att du hade gjort det.
Du hade varit tacksam för att hon ibland kunde ta hand om,
hon hade hjälpt dig
bära
mig.


Jag var din livssvulst
som du älskade för mycket för att någonsin förgöra
eller ens
medicinera.


Du hade älskat Emma
för att hon hade kunnat bjuda på ett glas
medan jag

                                                                                     hatade.
Och för att jag aldrig blivit svartsjuk på henne
fastän hon fått dig att skratta.


Jag växte på dig och du
bandagerade
tills min sjukdom

tog dig.
 

Hej barn.
Jag är vaken, levande och glad!
Efter gårdagens traumatiserande och jobbiga resa genom Sverige har jag äntligen landat i Njurunda. Rejjjsade direkt upp till mormor på sjukhuset när jag kom till Sundsvall igår eftermiddag (efter att ha fått mamma att köpa en laxwrap åt mig) och sedan åkte vi hem och åt god-jävla-mat (ja, jag åt igen efter wrapen) och däckade vid tiotiden. Vilket var skönt, då jag vaknade helt utvilad vid sju imorse och har kunnat spendera hela morgonen med att titta på Desperate housewives och äta ost-och kaviarmackor i mängder.

Eftersom Kanin är i Italien (I Toscana, vilket jag inte visste förrän igår kväll. Känner mig som världens sämsta lill-mamma) och jag inte har några friends i den här stan är jag ensam med mamma och kissen tills på torsdag morgon. Tänkte ta till vara på den tiden och se till att varva ner lite. På ett najs sätt. Inte på mitt vanliga "jag sover till två på eftermiddagen och ligger sedan och glor på tv och äter fjorton chipspåsar"-sätt. Tänkte läsa lite bok (JA, JAG VET INTE VAD SOM HÄNT MED MIG!!!), sova ordentligt och äta najs mat. //hälsocoachen
Ska pussas jättemycket med kissen också. Struntar i att jag blir ett svullet allergi-monster, jag äääälskar honom!

På tal om att äääälska
så saknar jag Emil jättemycket redan. Fast han skjutsade mig till båten igår morse. Jag är nog världens fånigaste.

Nu ska jag titta på mer DH (cool förkortning va?) och försöka genomgå någon slags parentes-avvänjning. Jag återkommer med resultaten!

Vaknar. Är så jävla glad att vara vid liv att jag ringer min mamma, min mormor och min pojkvän och gråter. En slags skräckblandad förtjusning inför tanken på att det är ljust utanför fönstret och jag är hel och hållen.
Steker bacon. Och sparris. Bara för att jag älskar bacon. Och sparris. Det blir flottigt och det droppar och sölar på både tröjan och jeansen. Dricker vatten men har hål i hakan. Det gör inget. Är så jävla ivrig. Och hungrig, törstig, tacksam.
Har ett telefonnummer jag har lovat mamma att ringa innan klockan halv två. Att bara hålla det löftet kommer bli en kamp i sig, men jag har faktiskt lovat.
Och jag skulle vilja sova i natt.

Efter 5 timmar upptryckt i hörnet av min säng tackar jag gudarna för denna tråd:
https://www.flashback.org/t1524332

Nu kan jag kanske sova.