Jag har inte plats för dig kvar i mitt huvud.
Jag har inte tid att skriva om dig.
Jag har ingenting kvar att känna för dig.

Hej kids.
Idag bloggar jag p.g.a. påtryckningar från både höger och vänster.
(Kunde aldrig tro att så många läser min klagomur. Jag struntar i att fråga varför, och säger istället: I lööööv you guys!)

Det var kanske ett tag sedan jag visade något slags livstecken här, ja. Men jag glömmer liksom bort sånt här när allt annat går i 180. För det gör det faktiskt. Kanske inte praktiskt och kanske inte fysiskt, men i mitt huvud går det fan i mig fortare än x2000 (som iofs inte alls går speciellt fort, vilket gjorde en jättebesviken när man som barn satte sig på tåget i tron om att att det skulle gå 2000 km/h)
Jag funderar massor; på vad jag gör här, på skrivarlinjen, vilka människor jag vill lägga tid på, hur jag ska kunna radera vissa människor ur mitt liv, vart jag vill ta vägen, vad jag vill göra osv osv.
Jag tycker, som jag säkert skrivit förr, inte om att inte ha hela min framtid planerad in i minsta detalj.

Jag spenderar i alla fall mina dagar med att antingen vara i skolan, ligga i sängen, eller vara med Emil. Jag tycker mest om att vara med Emil, faktiskt. Han är varm och trygg och det finns inget i hela världen som gör mig så hel som att få vara hos honom. (Även om jag kanske mest ligger i sängen där med. Men fan, jag har aldrig varit ett fan av att röra på mig.)

Jag mår lite halvkasst. Jag saknar min syster, jag saknar tillhörighet. Även om jag kanske börjat känna lite tillhörighet till min jättefina klass och även till Emil, såklart.
Men jag saknar definitiv tillhörighet. Jag har aldrig varit bra på att vara en, jag vill väldigt gärna vara två. Jag tycker inte om att bara ha en kropp, ett huvud, en tanke.

Jag är en mycket krävande ung dam.

Ikväll är jag dock en kropp och inte två. Jag har åkt hem till Fårösund. Det känns konstigt.

Jag bor med räven på rummet och tvärs över korridoren bor Johanna
hon känns trasig ibland och hon bjuder alltid på te som hon stulit från skolan.
Jag har aldrig bevittnat en mer trolsk utgåva
av stockholmsjävel.

Jag tar mig sällan ut
jag är inte speciellt imponerad av världen längre för du har förstört den.
Jag lappar ihop markytan ibland -
med silvertejp
för att kunna ta mig en cigaretts avstånd bort till långsamma kassörskor, snabbnudlar och konserver.
Jag har alltid glömt portkoden när jag kommer tillbaka med plånboken tom.

Jag ser dig aldrig på sta'n för jag har flyttat därifrån och vi hörs aldrig mer för du har blockerat mitt nummer och om vi skulle ses
så skulle vi inte se på varandra.

Det är ok att du knullar henne.

Du köpte mig ett munspel på alla hjärtans dag och jag lovade att lära mig så vi kunde spela tillsammans.
Men trots att jag fick tid över när du försvann
har jag inte plockat upp det en enda gång.
Jag har istället spenderat mina timmar med att vila läpparna mot något mjukare, mot

någon

 mjukare.
Du vet vem har är och du hatar honom men jag bryr mig inte
för jag är kär och jag var aldrig kär i dig.

Vattenkokaren låter som en tvättmaskin och ljusslingan i taket speglas i hennes oklanderligt välkammade raklugg.
Till Johanna är det bara två snabba steg;
det behövs ingen silvertejp.

Hej barn.

Klockan är halv två, söndag natt. Sista natten på jullovet. 

Jag har haft ett trevligt lov, trots att saker och ting kanske inte blev riktigt som jag tänkt.

Jag fick i alla fall träffa de viktigaste människorna i världen (dvs mor, kanin och mina morföräldrar) och dessutom visa upp min fina boyfriendo för la familia. Han var godkänd. Skönt. 

Vi kom till ön i fredags, och fram tills i eftermiddags har jag legat och myst under hans täcke. Men ja, idag kändes det som att det var dags att åka hem till Fårösund och äntligen göra ett hem av det här rummet. Typ slänga ut flyttkartongerna och dammsuga för första gången på drygt två månader. Det blev plötsligt ett rum som jag kan tänka mig att bo i. Hade ingen aning om att det såg ut såhär under all skit. 

Just nu är jag fruktansvärt irriterad. Fruktansvärt. 

Jag har varit ensam på internatet hela dagen. Det har varit skönt. Somnade precis, nu strax innan ett. Tänkte att "fan, det är ju lite ordning på mig i alla fall. Jag kanske kommer må bra imorgon nu när jag får sova." Men så dundrade det till och alla andra kom hem. Nu verkar det hållas någon slags rockkonsert ovanför mig. Typ. Och folk skriker. SKRIKER! Inte typ "vi pratar lite högt för de flesta är vakna", utan de gormar och gapar och flyttar omkring möbler eller vad fan de gör. 

Okej. 

Jag är helt och fullt medveten om att det låter när man bor många människor i en byggnad. Att folk spelar musik och pratar på nätterna får och kan jag leva med. Men alltså... Jag stängde av min egen musik, för jag inte kunde höra den över mina grannars. 

Söndag natt. Kul hörrni. 

Jag är väl dessutom extra grinig för att jag blev väckt. Ja, förmodligen.... 

En annan sak som faktiskt gör mig fly jävla förbannad: 

Att jag påstås ha förstört livet för en människa som så länge suktat efter den här jävla dekadensen han lever i just nu. Jag har onkeligen skadat denna människa enormt, och gjort extremt fula saker. Detta ångrar jag självklart, det var vidrigt gjort av mig. 

Har så vansinnigt mycket att säga denna människa, men kan inte nå honom på något sätt alls. Hoppas därför att han fortfarande läser min blogg och lämnar också ett litet meddelande:

Jag vet att du vet att jag alltid älskat dig helt fruktansvärt mycket och att du har varit min bästa vän under väldigt lång tid. Det jag gjorde mot dig var oförlåtligt, det vet jag. Anledningen till att jag tog dumma beslut var för att jag kände att du längtade ut och inte alls var tillfreds med livet, att du ville dricka fulvin, hänga med coola kids (de som du alltid påstod dig hata) och kanske få röka på då och då. Och att jag dessutom inte alls kände mig så jävla säker på dig då du hotade att lämna mig ungefär 137 gånger. Jag tror inte att jag förstörde ditt liv när jag gjorde som jag gjorde, utan snarare gav dig en knuff till att hitta tillbaka till den livsstil du hade innan mig. Till det som du trivdes med, då du slapp göra och säga saker som du trodde gjorde mig nöjd. 

Jag var inte nöjd med det du sa. Att du sa att du hatade dina gamla vänner, att du tyckte att missbruk var patetiskt och att du bara ville vara med mig. För jag vet att du ljög.

Dessutom

vet jag att du var ett svin långt innan jag var det. Jag hade bara vett nog att bekänna, till skillnad från dig.

Du är på många sätt en jubelidiot, men du kan alltid, alltid komma till mig om det är något, för jag bryr mig fortfarande om dig. 

*

Så, puh. Det där var ju det mest patetiska jag någonsin använt min blogg till, tror jag...

Ja, och när jag inte är nyvaken och förbannad går jag mest omkring och är kär nu för tiden. Jättekär. För han är den bästa och finaste och mest fantastiska i HELA JÄVLA VÄRLDEN OCH JAG ÄR SÅ KÄR I HONOM ATT JAG VILL KLÄNGA MIG FAST PÅ HANS BRÖSTKORG OCH ALLTID SITTA DÄR!!!

Men det har jag säkert skrivit tidigare... 

Den känslan är dock den enda som jag har riktig kontroll över just nu. Det känns som att mitt innanmäte har ett gäng trådar, eller tentakler om man så vill, som flyter omkring och försöker greppa något att hålla fast vid. 

Det går inte så bra. 

Nu jävlar är jag trött.

Hejrå.