Hej barn.
Börjar överväga om jag är självdestruktiv efter att ha gjort det här mot mitt hår och mot mig själv.
Tänkte att jag skulle få någon slags Britta Persson-feeling på det. Alltså såhär:



Så åstadkom jag detta:


Hallå liksom. Vet ej vad jag ska ta mig till.
FÅR VÄL VARA GLAD ÄNDÅ!!!

Ligger fortfarande i soffan. Anledning:
Kan inte sitta,
för mina byxor har blivit för tighta.
Eller så är det jag som blivit för stor.

Hej, tja, tjena, hallå, tjenixen o.s.v.

Vill inte gå till skolan imorgon. Nej tack, nej tack.
Har fastnat i ett spår som verkar fortsätta i oändlighet. Ett tråkigt och enformigt spår, ett spår som inte är jag. Inte det minsta.

Ja ja, jag ska nu lista bra saker, så jag kanske blir lite gladare:

1.Hampus
2.Åker hem till Kanin och Mammen om fyra veckor
3.Ska se både Krisian Anttila och Little marbles på Pipen på påsklovet
4.Greklandsresan som blir av i juni är bokad
5. Ska se Theresa Andersson på munken i Mars
6. Får pengar på tisdag

Nä, jag blev inte gladare.
Ska lägga mig i soffan och klämma mig på magen nu.
Hej då!

Hej.
Jag är besvärad. Krisar lite, om jag ska vara ärlig.
Jag är missnöjd med hela jaget. Jaget som i Amanda.

(De få fina människor som läser den här bloggen måste ju tro att jag är helt från vettet och enormt psykiskt instabil, då jag mestadels använder bloggen för att klaga på mig själv eller ventilera. Det är alltså inte så att jag ständigt tycker att jag är misslyckad och att det är synd om mig. Bara ibland. Någon gång då och då, sådär.)

Jag vet inte hur jag ska skriva det här inlägget utan att framstå som jävligt "speciell", men jag ska försöka.

Hampus kallade mig för hipster tidigare ikväll.
Jag blev först sur och tyckte att han var dum. Kände mig lite kränkt.
Men han har ju rätt. (Och självklart sa han det inte för att vara elak, han älskar ju mig.)
Hur mycket jag än avskyr "hipsters" eller folk som är, som jag säger "fett indie" så är det ju de facto så att jag är en av dessa. Tyvärr.
Jag dömer ut folk som lyssnar på Håkan Hellström, Broder Daniel, Hästpojken, Anttila och andra diverse typiska indieband och artister.
Faktum är att jag lyssnar på precis samma skit och skäms inte över det. Tvärtom.
Jag har någonstans på vägen fått för mig att det bara är jag som är jag, att det bara är jag som tycker om allt detta på riktigt, medan alla andra jagar någon slags image.

Jag har länge trott att folk sett mig som Amanda och inget annat, att de tänkt "Jamen det är Amanda, hon har ingen speciell stil."
För så har _jag_ känt. Oftast.
Men samtidigt ska jag inte sitta här och försöka lura mig själv. Jag ska väl inte tro att jag kan tuta i någon att jag bär min lilla svarta mössa för att den värmer öronen så bra, eller att jag endast bär mina tjocka bågar för min dåliga syns skull. Mina everestkängor är varma, men faktiskt lite för stora, och jag kan inte bära dem utan tjocka strumpor i vilket inte är så praktiskt egentligen.
Men det gör inget, för tjocka strumpor passar ju min stil. För jag har en stil. Även om den vuxit fram omedvetet och även om det i detta skede gör mig hemskt illa till mods.

Hampus ställde mig lite mot väggen idag.
Sa något jag faktiskt behövde höra:
Jag är en hipster, som alla andra hipsters. Det är ingen skillnad på mig och de jag dömer ut varje dag.

Så nu mår jag dåligt.
Vill vara Amanda och ingenting annat. Vill inte ha en titel, inte kunna placeras i ett fack.

Så fort jag fått pengar är det jag som går till frisören och klipper av mig pop-luggen. Och jag ska inte ha på mig min mössa ute bland folk igen.
Det är nog nu.

// Tönt

Det kom upp i fredags, nämndes.
Orsakade
vibrationer i den vita tråden som skjutits över östersjön och genom halva jävla Sverige.
Rubbar det jag målat upp – en duk färgat av det lagoma landet.

Vi drack så mycket vitt på flaska, för det var först då jag kände igen dig. Men aldrig längre, och jag förstod inte förrän nyligen varför du plötsligt slutat berätta om den där flickan du varit så våldsamt förälskad i.

Hon hade vänt bort huvudet på måndag morgon
för att låta dig slå henne över rund och rosig kind.

Det kom upp i fredags;
ditt namn.
Och hon pratade om dig på ett sätt
som gjorde att det ilade i mig.
För jag hade trott
att du varit
liksom död.

Bene

Pust.
Vilken dag.

Igår satt jag i godan ro och tittade på TV när jag kände att det började bränna på ett stort område på utsidan av mitt högra lår. Tog av mig brallan och fann där en "knöl", eller svullnad lika stor som min hand. Konstigt, tyckte jag. Det gick dock bara typ 20 minuter innan den började göra riktigt ont och det började sprida sig ner i vaden. Blev helt stum i hela benet, fick svårt att gå. Hampus tyckte att jag skulle ringa vår hyresvärd Marie, men jag tänkte att det kanske skulle gå över över natten.
Så jag la mig utan att oroa mig minsta lilla över min nya kompis knölen.

Jag och Julia spenderade ännu en gång förmiddagen idag på bibblan för att kika på microfilmer. Det var kÖÖööÖÖööNg, för nu är min uppsats nästan klar! Ska bara putsa lite, så är den finito sen!
Kom hem strax innan ett, fick någon slags konstig kramp i "knölen" som vid det här laget blivit mer av en röd svullnad. Vaden krampade också till, kändes som om den drog ihop sig till ett russin.
Tänkte att det kanske var bra att smsa våra hyresvärdar Lasse och Marie om det hela eftersom hon är sjuksköterska. Lasse svarade och sa åt mig att ringa Marie på en gång och att sedan ringa sjukvårdsupplysningen. Där satte cirkusen igång.
Marie lät orolig, vilket gjorde att jag först nu också kände lite oro.
Jag ringde runt till vårdcentralen, sjukan och sjukvårdsupplysningen.
Fick en telefontid vid tjugo över två på vårdis, men dom hann ringa upp mig tidigare än så när de hört vad det handlade om. Bad mig komma så fort som möjligt, så jag sprang.

Och ja, jag måste erkänna att jag vid det här laget var livrädd. (Ja, så är ju jag en mes och drama queen också, men det spelar ingen roll)
Att alla jag pratade med sa saker som "kom på en gång!", "ring nu!" eller "vi ringde upp sig så fort som möjligt, för det här låter inte bra" gjorde mig kallsvettig. Som om de visste precis vad som var fel på mig och det inte fanns tid att tjafsa i telefon om det. (Typ att mitt ben höll på att ramla av)
Så jag sprang bort på vårdcentralen där de påstod sig inte se något som helst konstigt på mitt ben, vilket var ljug, förmodligen för att punga ut så mycket stålar som möjligt ur mig.
Sa "det kan vara bältros, vi ringer imorgon och kollar så att allt är bra med dig. Om inte, kom tillbaka" ("så vi kan få lite mer stålar av dig mohahahah!!!")

Marie kom över, konstaterade att jag visst var svullen och röd. Och brännhet.

I alla fall:
Jag var rädd.
Det är jag fortfarande. Men jag vet i alla fall att det inte är en propp eller någon form av cancer eller liknande. Eller, vet gör jag ju inte, men risken är tydligen inte så stor säger Marie. Hon håller koll på mig och lillbenet, ser till att jag kommer till sjukan om något blir värre.

Nu sitter jag lite lugnare i min nya pyjamas och väntar på film.
Jag har inte cancer, jag ska inte dö.
Inte idag i alla fall.

Natti!

Kanin

Hej!

Åååh, gårdagen, eller ja, natten var supertrevlig. Gick ner på masters där vi träffade upp Lina, Maja, Kajsa och deras mor för Maja fyllde arton. Drack en öl eller femton, vet inte, då det inte dragits från mitt kort än. HUUUUU, spännande!
Vaknade bakis och röd imorse, skrattade åt mig själv, drack en liter kaffe och tog mig sedan ner på bibblan med Julia och kikade på microfilmer. För uppsatserna våra då, alltså.

Plockade upp lite käk på Donken (finns inget coolare "smeknamn") på vägen hem. Paj och cheesebugare och all möjlig jävelskap. Hoppade i pyjamasen och flottade ner mig riktigt ordentligt när jag kom hem. Slog på Movits! och det högg till i hjärtat.
Började tänka på gatufesten i somras, då jag såg dem tillsammans med en massa vänner. Hur jag och lillasyster Kanin stod längst fram i publiken, i direkt solsken och dansade tills vi dröp av svett (Ida, läs: blev blattspöten)
Började tänka på alla fina fester hos Simon där jag och Kanin blev "systrarna Svalberg" med "Svalbergsdansen",
började tänka på när vi var på Håkan på Stads i februari, när vi såg och träffade Armand Mirpour på Pipeline, när vi dansade hål i marken på Timo o.s.v o.s.v.
Kände hur mycket jag faktiskt saknar henne:
Supermycket. Så mycket att jag nästan dör faktiskt.

Tja.
Maja fyller arton, så jag är full.
Kul att gå på bibblan imorgon höhö.
Ska ete macka nu herrå

Såhär glad är jag idag.
Anledningar:
1. Mitt paket kom nyss till coop, så jag ska gå och hämta det nu.
2. Ska ut och dricka uuuuul ikväll, för Maja fyller åååår.
3. Ska äta julmat till middag.
4. Jag har fått gott kaffe och mysstund av Julia idag.
5. Jag ser framemot helgen.

Jag är ledsen över en sak:
Jag ser ut som en stereotypisk Linnros-hipster.
Men det ska jag ju egentligen inte klaga på, jag kan ju ta av mig lillmössan och brillorna om jag vill.
Men jag vill inte.

HÄHÄ!

Herrå!

"A terrible actor, and a yellow flower.
Jag var en värdelös skådespelare, på att vara social, trevlig och inte konstig. Stel som fan. En gul blomma = Du är solen i mitt liv (blomspråk, någonting, jag vet inte riktigt)"

Hej alla barn.
Det är måndag och jag är svullen, flottig, finnig och så himmelens, himmelens glad!
Igår var allt skit, men över natten vände det helt plötsligt, allt bara exploderade i en galen "fan vad jag har det bra"-.... explosion? (Bra på att uttrycka mig, jahhh.)

Jag har i alla fall haft en jättefin helg också! Jag och Hampe åkte över till huvudstaaaden i fredags där vi umgicks med hans föräldrar, åt galet god mat och hade det allmänt bra tillsammans. På lördagen kom dessutom Ina ner ifrån Uppsala och jag fick umgås med henne, vilket jag verkligen saknat. Det känns både konstigt och härligt att ha en människa (utöver Hampus och Kanin) som jag kan prata om verkligen _allt_ med. Jag behöver liksom inte censurera mig själv på minsta lilla vis när jag är med Ina. Det är liksom befriande att träffa henne av den anledningen.

Jag har faktiskt lite grejor planerade den här veckan, vilket jag nästan är lite euforisk över. Jag har inte haft så supermycket att göra sedan jag flyttade till ön, eftersom jag inte känt någon här. Men nu jäklar!

Känner att jag bara skriver osammanhängande strunt idag, så jag ger mig nu. Ska väl äta nåt chips eller nåt.
Herrå!

Lugnet efter stormen

Hej kamrater.
Det är onsdag igen, och jag ligger i sängen med en kopp té. (Ingen vet hur det "ska" stavas) Jag lugnar ner mig efter gårdagens hemskheter, försöker samla mig. Känner mig liten och ynklig, vill inte visa mig på skolan imorgon. Även fast ingen där såg vad som hände känns det som det.

Ja, i alla fall. Det var tisdag igår och jag och min historia B-grupp var på högskolan för att lyssna på en historiker. (Hur töntigt är det inte att betitla sig själv som historiker, förresten. Typ "JAG KAN ALLT, JAH, FÖR JAG ÄR HISTORIKER OCH INTE EN VANLIG TREBARNSMORSA!!!") Till att börja med var jag så fruktansvärt trött att jag inte förstod ett ord av vad hon sa, så jag bara satt där och glodde i en och en halv timme, försökte fokusera på att inte somna. Hon ville sedan höra lite om vad vi skriver uppsats om, varpå jag berättar och hennes reaktion är "OJ! Vad stort, det kan bli svååårt, vart hittar man källor till deeet?" och min lärare fyller i typ "Jaaa, det har jag också sagt, hur ska man problematiseraa deeet liksooom?"
Redan här var jag riktigt stött. Vadå svårt? Klart jag klarar det! Hur svårt kan det vara och problematisera kring det Svenska språkets utveckling? Pust.

Saksamma, lite nedslagen gick jag på lunch och därefter begav vi oss till Almedalsbiblioteket.
Helvete.
Jag är ju en sån som inte ens kan gå på affären själv, om jag inte vet _exakt_ vart jag ska. Jag vill inte vimsa omkring så folk ser att jag inte vet vad jag håller på med. Det är verkligen det värsta jag vet.
Så kommer vi in, Julia och jag. Det är gigantiskt. Flera våningar.
Jag ska, i det här enorma biblioteket hitta sektionen för språkhistoria. Jag får panik, försöker stanna i vårt bokade lilla grupprum så länge som möjligt.
Till slut blir jag ändå tvungen att ge mig ut bland hyllorna. Jag blir stressad och svettig och kan verkligen inte förstå anvisningarna på väggarna.
Strular omkring i säkert en kvart innan jag hittar lyrikavdelningen. Där stannar jag för att andas. Tar upp en bok för att verka drömmande och intresserad. Det känns som om folk vet att jag är på helt fel plats, de glor och tycker att jag är den dummaste människan i världen som inte hittat till språkhistorian än.
Min lärare Herman fångar tillslut upp mig och tar mig till rätt hyllor. En trappa ner.
Jag har inte ens varit på rätt våning.

Där, mitt emellan hyllorna om språkhistoria börjar han fråga ut mig. Vad har jag tänkt mig? Hur ska jag lyckas med min uppsats egentligen? Vad för slags källor ska jag använda? o.s.v. o.s.v. Han avslutar med att säga att mina frågeställningar är dumma och är totalt omöjliga att besvara.
Jag svarar inte på någon av hans frågor.

När jag skriver uppsats, eller vad som helst egentligen, vill jag inte att någon ska lägga sig i innan det är klart. Om någon kommer med frågor mitt i mitt skrivande kommer jag off track, blir förvirrad, tappar fokus helt. Jag vill inte ventilera under mitt skrivande, det bara förstör. Jag vill inte att någon ska förklara för mig vad som kommer gå fel redan i förväg, jag vill upptäcka själv när något tar emot och där och då komma på ett sätt att ta mig runt det.

Så där står jag, med ett gäng böcker i handen. Nästan äcklad inför mig själv och min idiotiska uppsats som inte kommer funka. Jag som är så dum, hur tror jag att jag ska kunna klara av det här?
Jag går upp till grupprummet. Där sitter mina "klass"kamrater och diskuterar diverse olika historiska händelser. Jag förstår ingenting av det de säger. Jag vet ingenting om någonting. Jag är den dummaste människan på jorden.
Jag går ner till receptionen, skaffar mig ett lånekort och ska sedan låna mina böcker.
Trycker på "låna bok" på skärmen. "Sätt in ditt kort" står det. Vart? Vart ska jag sätta in det? Bakom mig står två personer i kö. Jag får ännu mer panik. Vart ska jag sätta in kortet?!
På tvären för jag sedan in kortet i maskinen som skriver ut kvitton. Kön bakom mig skrattar, högt.

Jag sprang hem.
Uppför alla backar i innersta'n.
Uppför östercentrum, förbi mekonomen och in i vår lilla tvåa. Satte mig på sängen och storgrät i säkert en halvtimma.
Jag var dum och eftetbliven. Förstod ingenting, visste ingenting, kunde ingenting.
Jag var ett hopplöst fall. Så var det bara.

I timmar efteråt satt jag och googlade på vad som kunde vara fel på mig. Ja, utöver att jag var dum och efterbliven såklart. Gjorde tester på nätet som sa att jag led av social fobi, panikångest, torgskräck och allt möjligt. Bölade lite till.

Somnade tillslut i sängen. Totalt utmattad.
Hampus kom hem vid halv fyra och tog hand om mig. Lagade världens godaste mat och behandlade mig som om jag var världens dyraste diamant eller något.
Sa att jag inte alls var dum. Och att han älskade mig.
Vet inte vad jag skulle gjort utan Hampus. På riktigt. Det finns ingen människa i världen (utöver min familj) som gjort så himmelens mycket för mig, som givit mig så mycket.

Jag låg kvar i sängen nästan hela kvällen, och Hampus bara pysslade om mig. Sedan somnade vi, efter lite tv-tittande.
Nu känns det lite bättre. Jag ska försöka skriva lite på min uppsats som inte alls är dum.
Och jag kan det, för jag är inte det minsta efterbliven. Faktiskt.

Önskelista

Om jag hade haft en önskelista inför något hade den här tygpåsen legat högt upp på den listan. (Töntigt att det ser ut som om fåglarna sitter och flörtar. Eller som om jag är värsta fågelfantasten.) Inte för att jag kanske måste önska mig den, då den bara kostar 49 riksdaler, men det hade ju varit passande om jag ändå hade haft en önskelista, liksom.

Annat som hade kunnat stå på min önskelista:

1. Att få träffa lillasyster Kanin och Mamma oftare. Helst varje dag.
2. Få gå på lite festligheter
3. Nya glasögonbågar (mina nuvarande funkar dock superfint, men det hade ju inte suttit fel med ännu ett par extra snygga.)
4. En viktminskning på ca. 10 kilo. Eller kanske inte 10... Men 7 i alla fall.
5. Kunskap. Om allt.
6. MVG i alla ämnen
7. Pengar, men faktiskt inte (främst) till mig själv, utan mer så jag kan skämma bort mina fina vänner och min underbara familj. Skicka iväg mormor och morfar på en schyst resa, ge mamma en miljon eller två så hon kan få chilla lite, köpa ny bil och kanske en fet lägenhet. Pengar så jag kan gå på sta'n och haffa fina grejer till höger och vänster som jag kan ge till min vackra lillasyster. Kläder, skor, smycken, skivor, allt som hon skulle kunna tycka om. Samma sak skulle jag vilja göra för Hampus, för det förtjänar han.
8. Lite god _och bra_ mat.
10. Fred på jorden o.s.v.

Nä, nu ska jag sova så jag orkar skriva uppsats imorgon.
God natt, kamrater.

Uppdatering:
Har målat påfågel hela dagen. Måste köpa mer glitter och fortsätta på den imorgon.
Har ännu inte börjat på min uppsats. Hehe, oops...
Ska till huvudstaden nästa helg och hälsa på Hampus far. Förhoppningsvis ska jag också möta upp Ina.

Hejrå!

God morgon.
Det är onsdag, den första onsdagen efter jullovet, min första lediga dag den här terminen.
Mormor och morfar åkte hem till Sundsvall i morse efter att ha varit här i 5 dagar. Det känns tomt men ändå lite skönt. Nu jag plats i köket, får sova i min säng igen och kan springa omkring naken i lägenheten hela dagarna igen. (Äntligen!!!!)

Men det är jävligt jobbigt också. Jag visste att den här stunden skulle komma; då jag ligger ensam i soffan och vrider mig i ångorna av någon slags vrede över något jag inte kan sätta fingret på. Brottas med spöken från Sundsvall och inte riktigt vet vem jag ska skylla.
Jag vill ringa upp folk och skrika. Men det kan man ju inte göra. Det vore ju omoget och konstigt att liksom skylla ifrån sig. Det är jag, jag som har ställt till det för mig, på både det ena och det andra sättet.
Puh, näe, nu struntar jag i att gräva djupare i det här! Låterä va bah.

Ja, jag är ju i alla fall som sagt ledig idag. Ska "passa på" att ringa färdigställa alla texter i min diktsamling så jag kan ringa Fårö bokbinderi och boka en tid. Men jag orkar inte egentligen. Anledning: jag vill inte åka bil till fårö och tillbaka, så om jag drar ut på det så slipper jag ett tag till.
Jag orkar egentligen inte heller komma på ett ämne att skriva om i min historieuppsats, allt jag kommer på känns töntigt och som om det skriker att jag verkligen inte kan något.
Härom dagen på historian fick vi frågan "vilken historisk person skulle du vilja vara?". Där satt jag som ett fån i säkert en kvart och försökte komma på någon. Hitler? Näe. Stalin? Näe. Caligula? Näe. Sedan kunde jag inte fler. Fint, duktig tjej. Jag räddade i alla fall situationen med att svara "Monika Zetterlund" och hävda att man faktiskt kan räkna henne som en historisk person, eftersom allt som hänt framtill nu faktiskt är historia. Ååååh

Fler saker jag inte orkar idag:
Klä på mig
Gå ut för att mata Lasse och Marie's kissar (men det kommer jag ju, dom får ju inte svälta, sötnosarna)
Tvätta
Plugga körkortsteori (är totalt överkörd nu när folk tar körkortet en vecka efter att de fyllt arton)
Plugga källkritik
Äta
Duscha
Städa

BÄÄÄH, men jag tänker faktiskt göra alltihop! I alla fall försöka. För här kan jag inte logga som na degklump hela dagen.
Nu tar mitt batteri slut, herrå! :D

Han log och
hon log
och

jag förlorade mig i att
jag själv log.

Som cykloner i marginalerna,
stormade i mig.

*

Jag har haft en helt fantastisk dag.
Har gått från smuts under naglarna till "Monica Zetterlund".

Det var allt. Nu måste jag duscha. Igen.

Jadå, gotland

Jag sitter i min ljusgrå soffa i Visby igen. Ensam för omväxlings skull. Mormor och morfar snusar sött i sängen och Hampus är ute och träffar Frej på en nattlig date.

Det är första gången sedan jag flyttade hit jag känner att det är skönt att vara "hemma" i min och Hampus lägenhet igen. Jag har ingen megaångest den här gången, bara lite, lite, lite.
Kanske för att jag verkligen tappat allt i Sundsvall. Känns det som i alla fall. Jag kan på riktigt räkna mina Sundsvallsvänner på fingrarna nu, vilket känns ovant och skrämmande. Jag hade liksom bara ("bara) Kanin och Mamma att lämna den här gången. Inte för att det är speciellt lätt, men betydligt lättare att lämna _både_ dem och en stad full av vänner och bekanta.

Missförstå mig inte. Jag älskar Sundsvall, det är hemma för mig. Men samtidigt känner jag mig så himla färdig med alla dessa människor som jag delat min vardag med i så många år. Kanske för att de inte längre kan se något gott i mig, att bestämt sig för att jag är en tyrann och en häxa. Att jag bara bryr mig om mig själv. Och ja, om jag ska vara ärlig så gör det jävligt ont att folk ser mig som en elak människa.
Visst kan jag medge att jag inte varit den trevligaste, snällaste eller mest ödmjuka personen under mina arton levnadsår. Tvärtom. Men jag har också kämpat så mycket för att förändras och det är jobbigt när människor omkring mig inte ser det.
Så jag liksom gav upp Sundsvall i veckan. Eller, rättare sagt, jag gav upp försöken att förändra Sundsvalls syn på mig. Jag struntar i det nu, låter det vara, jag är bara glad att jag har min fantastiska familj där hemma som faktiskt tycker om mig. (Tror jag?!?! De säger då det i alla fall!!!)


Men så, ja, det är skönt att vara i Visby igen. Här är folk trevliga och intressanta, intresserade och liksom friska.
Och det bästa är att det snart är måndag och jag vet att jag då kommer mötas av en mysig frukoststund i caffis med tusen varma kramar av de bästa människor jag någonsin känt.

(o)klartext

Vi vaknade till samma toner och dansade samma danser
någonstans mellan "varför inte?" och "var är du?".
Hoppas att vin blir till vatten för vi vet
att alkohol kan bli en dödlig drog.

Jag flydde sta'n och blev förevigt ett minne,
ett minne man smakade med avsky.
Men i min mun smakade flykten sött.

De är få, de som ber mig, de som ber mig komma hem.
De flesta spottar och citerar; om du gör det, kom aldrig tillbaka.

*
Mitt ansikte ser helt bananas ut på bilden.
Det är mitt "ååh vad jobbigt"-ansikte.

Tisdag

Det är tisdag och bara någon dag tills jag åker "hem" till Gotland igen.
Ja, på fredag morgon åker vi för att vara exakt. Jag, mormor, morfar och Hampe.
Jag lurade med mig mormor och morfar den här gången. Skönt att de följer med tycker jag, så slipper jag slungas in i "nu är jag hemifrån igen"-ångesten bara pang-bom sådär. Skönt att ha med sig lite familj ner, så jag liksom sakta men säkert får skolas in i Visbyluften igen, men ändå sucka lite Sundsvall. Om ni förstår hur jag tänker.

Det har i alla fall varit ett fint lov i Sundsvall. Jag har kramats med Mammen, sovit med Kanin, stampat i köksgolvet, fikat, druckit öl och vin med superfina kamrater, firat ett lugnt och trevlig nyår med de allra närmsta, träffat lite nya vänner och ätit så himmelens mycket god mat.
Imorgon avrundar jag Sundsvallsvistelsen med en dag på sta'n, käk på texas och en sista liten krogrunda med Hampe, Kanin, Robin och Ina. Ina, som jag saknat så innerligt! Det ska verkligen bli jättekul.

Nä, nu känner jag separationsångesten komma krypande. Måste kramas lite med Kanin, min lilla sockerprinsessa. Hör av mig snart.

Härrå!