Kär

God kväll.

Det är onsdag kväll och jag och Hampus har varit lediga idag, båda två.

Vi har alltså legat i sängen i princip hela dagen.

Det är onsdag kväll och jag är så kääär!!!

Jag är så våldsamt kär i Hampus att jag vill krypa in under skinnet hans, kräkas regnbågar och gapa och vråla och ha mig.

Han är dock lite grinig. Ledsamt. Tycker inte om när han är grinig, ledsen, arg eller missnöjd över huvud taget. Det gör liksom ont i mig.

Imorgon är det Torsdag. Då ska jag fira att vardagen är så fin med massa koppar té, radioredigering och att hasa omkring i tjockstrumporna tillsammans med Johanna.

Ja, det ska jag göra.

Jag gör det rätt ofta faktiskt.

Godnatt!

Socker

Godmorgon.

(Får säga så, jag, för jag är ledig idag juuu! HÄHÄ)

Igår firade jag och Hampus två år tillsammans. Kändes rätt mäktigt faktiskt. Att jag har lyckats behålla någon så länge, någon som dessutom älskar mig och gör typ allt i hela världen för mig!!!

Ja, sjukt mäktigt...

Vi möööös (fortfarande oklart för mig om det heter "myste" eller "mös"), gick ut och åt och sedan satt vi i soffan och tyckte om varandra och åt popcorn och drack trocca hela kvällen. Helt perfekt.

Jag hann också göra lite radiointervjuer på sta'n med Johanna igår. Ja, till vårt radioprogram vi håller på med i skolan. Älskar att gå ut och intervjua folk med Johanna, hon är en sån fröjd både för ögat och att prata med att jag inte behöver anstränga mig så mycket för att intervjun ska bli bra. Alla blir så charmade av henne att de bara pratar och pratar och Johanna i sin tur kommer alltid med såna helbra frågor att jag ibland känner att jag kanske inte alls ska jobba med sådant där när jag blir gammal. För det finns folk som gör det så himmelens mycket bättre än mig, alltså.

Ja, det var kul i alla fall. Mysigt liksom.

Det är tur att Johanna är så framåt, för imorgon påbörjar vi B7-projektet, d.v.s. åka runt på alla sju öar i Östersjön och intervjua skolungdomar om deras framtidsvisioner o.s.v. Vi börjar här på Gotland imorgon, på säveskolan, som är typ Gotlands Hedbergska. Alla som äääär något går på Sääääveee. (Tycker de i alla fall. Inte jag. Förutom min pojkvän såklart, han ääär något.)

Jag är i alla fall riktigt nervig inför det här. Tycker inte om att intervjua folk i min egen ålder, känner mig alltid dum och töntig och konstig. Och ful. Och nu ska vi intervjua esteter, som om det vore bättre. Vi ska heller inte bara intervjua dem, utan mingla runt lite innan, göra eleverna beredda på vilka frågor vi kommer ställa o.s.v.

Dessutom har jag en galen prestationsångest, då båda mina medialärare + en av pojkarna i min klass som jag aldrig yttrat ett ord till ska vara med...Och det hela ska filmas. Jag är inte van att mina lärare säger "Amen, Amanda, du är ju riktigt duktig, vi vill ha med dig på det här, för du kommer klara av det galant". Visst är det kul att höra, men nu har jag ju förväntningar att leva upp till. Kan inte bara glassa runt och SÄGA att jag är världens bästa textelev längre. HJÄLP!

Ja, var det något mer?

JO! Jag kan sova igen! Jag drömmar inte totalt vidriga och superhemska drömmar längre. Skönt. Jag trodde verkligen jag hade nått bristningsgränsen här i veckan då jag till och med började hallucinera om nätterna och morgnarna. Men det vände. Tack gode Gud för det. Nu sover jag lugnt och skönt i vår stora myssäng.

Nu ska jag göra Stumle stolt och göra min samhällsrapport om skuldkrisen. HÄHÄ, KUUUUL!

HEJRÅ!

haaa.a..a

Uppdatering bah:

Festen var inte alls kul faktiskt. Gick hem tidigt. Synd.

Är inne på typ hundrade natten med mar/totalvrickade drömmar. Inatt blev jag huggen med sprutor i hela kroppen och nästan våldtagen. Fick återigen tröst av den mystiske mannen som hängt med ett par nätter nu.

Har haft en superfin och mysig dag.

Jag har ostkrokar överallt. På kroppen, på datorn, i tänderna.

Herrå.

Genom dagarna.

Fredag!

Har varit ledig idag, som vanligt. Yeye.

Har fått käk levererat till dörren av Johanna. Gratis dessutom. Satan vad bra jag har det.

Ska ut i fredagsnatten med lillpojken min senare. På min första Visbyfest.

Är rätt rädd om jag ska vara ärlig. Men det ska nog gå bra.

Mår dock illa som ett djur. Känns som om jag skulle kunna börja storkräkas när som helst. Huuu.

Drömmer fortfarande hemska drömmar. Inatt dog dock ingen. Och inte grät jag heller.

Skönt.

Herrå!

Paperback head

Vad är det nu?

Fjärde eller femte kvällen i rad jag drömt superhemska drömmar.

Vet inte om jag ska ge mer plats i min blogg för dem.

Jag kanske inte ska uppmärksamma de vrickade delarna av min hjärna, då kanske det tar död på mig!!!

Nä, men det kanske inte är superintressant att läsa. Sa jag som om jag hade läsare.

Det är torsdag idag i alla fall. Torsdag betyder helg för min del, då jag är ledig alla fredagar fram till jul. Eller ja, har någon slags hemstudiedag som aldrig utnyttjas som den borde.

Jag börjar egentligen om en halvtimme, men det var så himmelens oklart imorse om jag gick halvdag eller inte. När jag och Johanna tillslut kom fram till att jag faktiskt går heldag idag hade jag redan så gott som missat bussen. Och nästa går inte förrän fem över halv tio. Ingen idé att lägga sig igen, dock.

Tänkte varva te, kaffe, frukt och yoghurt tills det står ut genom öronen på mig. Detta till tonerna av Tegan and Sara.

Längtar redan hem till sängen och Hampe.

huuu

Det här med drömmandet, det verkar inte ge sig.

Inatt var jag på min grundskola igen. Med Johanna den här gången.

På min nuvarande skola har vi en... Man (????) som heter Morgan. Vet inte vad denne Morgan egentligen jobbar med, men jag har fått intrycket av att han funkar som någon slags vaktmästare eller liknande. Han är i alla fall inte mer än en och en halv meter lång och har alltid på sig cowboyhatt.

Ja, i alla fall. Jag och Johanna var på min grundskola. Denne Morgan var också där och agerade vaktis. Eftersom det var fredag och jag och Johanna gick media (i grundskolan, ja) så skulle vi hjälpa Morgan att städa hela skolan. Det var tydligen Medias enda "vettiga uppgift". Vi skrubbade och svabbade och damsög och torkade och hade oss. Båda våningarna var jätterena och fina när Morgan frågade oss om vi hade sett lärarnas nya spa i källaren. Det hade vi självklart inte, så vi följde med honom när han ville visa oss. Jättefint var det, men Morgan tyckte att det behövde städas det med. Där brast det för Johanna. Hon blev arg och tyckte minsann att vi borde få gå hem, nu när vi städat hela skolan och klockan var åtta på kvällen. Morgan blev arg och låste in oss i spa-avdelningen. Vi kämpade länge med att få upp dörren, men vi var fast. Fångade. Där, inne i lärarnas spa dog vi sedan i varandras armar, intill bubbelpoolen.

Night watch

Solen skiner, jag är påklädd och har till och med tvättat håret (!!!!!)

Sitter och väntar på att jag ska torka så jag kan ge mig ut på promenad i friska luften. (Vågar ej slå på hårtorken när jag är ensam hemma. Då hör jag ju inte om monstren kommer.)

Och ja, jag är hemma idag igen. Jag var övertygad om att jag hade fått feber igår kväll. Idag är jag dock inte lika övertygad. Det ligger och väger mellan om det är mitt psyke som sviktar lite p.g.a. brist på aktivitet, p.g.a. dåliga mat-och sovvanor som gör att jag känner mig som en motbjudande degklump o.s.v. eller om det verkligen är typ influensan eller liknande som sakta men säkert tänker utplåna mig.

Jag hoppas faktiskt på det andra alternativet. Influensa alltså. Vill inte vara nedstämd och trött och tjock och seg. Nä, nu får det vara slut med sånt. Just därför ska jag ge mig ut i världen nu när jag faktiskt är uppe samtidigt som solen.

Jag har förresten drömt riktigt många och vrickade drömmar på senaste. Vet inte vad det beror på riktigt. Kanske är för varmt i sovrummet. Bör kanske stänga av golvvärmen på nätterna. Härom natten flög jag in i en stackars mans lägenhet på min kvast. Eller ja, jag flög upp till hans fönster, sedan bröt jag mig mer eller mindre in. Trodde jag var ensam, men ack så fel jag hade, för där stod hans kanske... 7årige son och glodde på mig med stora ögon. Fick panik och sprang, men hittade inte ut, det fanns hur många rum som helst. Mannen som bodde i lägenheten upptäckte mig till slut och jag föll i gråt för jag skämdes så mycket. Men han var rätt okej med att jag brutit mig in hos honom, så vi gick ut på promenad i snön som hade fallit medan jag irrat omkring i hans enorma hem. Han förvandlades sedan till någon annan och mamma kom för att hämta mig.

Inatt slutade det dock inte lika lyckligt. Jag och Robin från årets idol gick i samma klass i min grundskola. Vi hade samhällsorientering och jobbade med området "brott och straff". Jag och denne Robin hade blivit tilldelade varsin "brottslings-titel"; jag var skattefuskare eller liknande och Robin var våldtäktsman. Vår lärare bad klassen rösta på vem av dessa lagbrytare de helst skulle ge dödsstraff. Vem av oss skulle bli skjuten i huvudet? Jag var supernervig när vår fröken drog rösterna en och en ur sin topphatt. Men jag tänkte att nog var jag beredd att ta mitt straff. Har man gjort fel så har man gjort fel. Alla röster föll dock på stackars Robin. Fröken lekte utmanande med sin stora, silvriga pistol och bad tillslut alla elever utom Robin att lämna rummet. Utanför kunde vi höra hur hon sköt honom inte en, inte två, utan ett tiotal gånger. Jag föll till marken och grät okontrollerat, men fick snart tröst av mannen ur gårdagens dröm som kom springande genom korridoren.

VAD BETYDER DET HÄÄÄÄR?!?!

Söndagssynonym (fredag natt)

Jag skulle helst vilja slippa

att hon kryper in genom springan under vår ytterdörr så fort du går ut för att fylla dina lungor med tjära.

Jag hade uppskattat om den enda av dina vänner vars väsen jag faktiskt uppskattar inte sa hennes namn gång på gång på gång där han sitter i vår soffa.

Att han inte smutsade ner tapeterna med hennes existens.

För ibland får han mig att känna att det finns ett annat Visby.

(Men det vet vi båda två att det inte gör)

Jag önskar hon inte satt i samma klassrum, andades samma jävla gotlandsluft som du dagarna i ända och jag önskar att jag kunde radera det som varit och

ibland

även det som är.

Jag skulle vilja förgöra hela hennes uppkomst

sisådär en lite mer än sexton år sedan hugga hennes äckliga morsa i livmodern så vårt liv hade varit vårt och vårt och ingen annans.

(Nu var det inte så jävla finstämt längre va?)

Jag hade velat radera varenda förbannad gemensam vän, vartenda foto som påvisar att hon låtit sina läppar vila mot din hals och jag hade velat bränna alla minnesbilder med någon slags fiktiv psykisk eld som brann och brann tills hon vred sig i plågor.

Jag önskar ibland att jag aldrig uppmuntrade dig att köpa den där jävla BDt-shirten, att den inte låg i vår garderob med något som kanske kan vara spår av hennes hud kvar i den svarta bomullen. Jag önskar att jag aldrig tagit det där fotot på dig som hon tyckte var så jävla gulligt.

Jag önskar att du älskat mig hela tiden.

Och det från förut. (Inte förr)

Härom dagen tänkte jag på en bekant.

En bekant jag träffade varje dag i skolan under mitt andra gymnasieår, som skrev och sa saker som kändes så rena och genuina att jag liksom behövde stanna upp och tänka igenom det ordentligt innan jag svarade eller reagerade. En bekant som jag ofta kände igen mig i.

Jag tänkte på henne

och fick ett meddelande.

Ett meddelande som löd: Vad jag tycker det är dumt att vi aldrig blev kompisar Amanda!

Jag tog mig aldrig tid att komma den här människan nära när jag bodde i Sundsvall. Det föll mig aldrig in. Varför har jag absolut ingen aning om.

När jag såg meddelandet kändes det så himla konstigt och fel att jag inte ens tänkt på det. Och jag höll med henne. Det var dumt, det är dumt!

Började fundera på hur många gånger jag kastat bort eller sprungit förbi chanser att lära känna riktigt fina människor. Jag tror att jag i någon slags bekvämlighet i det umgänge jag hade blev lat och och blind inför tanken på att träffa människor som skulle kunna få mig att tänka i nya banor. Trots att jag vet såhär i efterhand att det var precis det jag hade behövt.

Jag tänker på alla gånger jag inte låtsas se bekanta på busshållplatsen, de gånger jag ställt in fikastunder o.s.v.

Känner mig dum. Och nu kan jag inte åtgärda det. Tråkigt.

Nu ska jag dricka te och se på Twin Peaks. Natti.

Ledsen nuuuuuu

Har varit med lillasyster Kanin varenda liten minut tre veckor i sträck nu.
Först hemma i Svallet och sedan här på ön hos mig och Hampe.
Så bah åkte hon (och Robin) hem imorse. LÄMNADE MIG OCH HAMPUS HÄR!!!
Är helt tom på insidan, det ekar i lillkroppen.
Sitter i soffan och deppar och tänker aldrig mer gå utanför dörren.
(HE-HE, kommer jag ju visst det, egentligen.)

Kommer i alla fall sakna min finaste och vackraste och bästa Kanin fram till jul. Kommer kanske dö.
Eller nej, jag har Hampe, men det känns så ikväll.