Jaha. Det var det läsåret.
Visst har det varit ett relativt fint år med nya vänner och nya upplevelser. Det har varit fruktansvärt kul att få börjat på en linje där jag får ägna mycket tid åt mitt skrivande, där vi oftast fått fria händer i vårt arbete och där vår kreativitet uppmuntras varje dag. Jag är mycket nöjd med mitt val av linje och skola. Dock har även jag mina kriser då jag tvivlar på min framtid och på om mitt val verkligen var det klokaste. Men trots att det varit ett ganska bra år i skolan måste jag ändå säga att det är någonting som fattats, någonting som gjort mig lite avslagen och... Ja, ärligt talat så måste jag säga att, utöver skolarbetet är jag inte alls speciellt imponerad av den "underbara" gymnasietiden. (Ja, som jag knappt är halvvägs igenom, men ändå.)
Jag var på Heliås skolavslutning ikväll och såg hur min lillasyster stod där framme i kyrkan för näst sista gången. Hur Moa och Julkan tog emot sina sista betyg och sedan glada och förväntansfulla för framtiden skuttade ner för kyrktrappan. Som vanligt blev jag blödig, började tänka på för hur jag tillsammans med min klass stod där framme för ett år sedan och tänkte att "snart är vi stora, snart är gymnasietiden med fester, nya vänner, människor och möjligheter här" . Hur vi kramades och grät när vi insåg att vi skulle skiljas åt. För visst var det så vi tänkte då... I alla fall jag. Att det var nu livet började på riktigt. Nu skulle jag festa och träffa människor varje helg, varje dag.
Så sitter jag här nu, ett år senare och tänker att jag faktiskt inte alls träffat på särskilt många, enligt mig, nämnvärda fester, äventyr eller personer. Visst har jag hittat guldkorn som jag redan knutit extremt starka band med. Framförallt Ina och Hampus. Men också Bosse, Jim och Kim. Jag inser sakta att jag faktiskt hade det väldigt mycket roligare innan gymnasietiden än under den. (Men jag vill tacka Hampus och Ina för att ni förgyller min vardag. Ni är de två som tar med mig ut på äventyr och som jag faktiskt har jävligt roligt med. Jag är väldigt imponerad av er två som människor och vänner. Ja, pojkvän också, såklart.)
Varje avslutningskväll brukar jag tillsammans med ett helt gäng vänner vara hemma hos mig och grilla och umgås. Varje år i tio år. Ikväll var inte en enda av mina gamla vänner här. Lillasyster hade dock en liten skara sköna människor på besök, men själv satt jag bara där som ett fån. Vart skulle jag ta vägen? Det fanns inga jag längtade till. Ingen grupp människor jag ville fira mitt lov tillsammans med. Delar av min klass skulle jag vilja träffa, visst, och så Hampus då såklart. Men vad skulle det bli för tillställning? Tre personer och en folköl var? Ja, för ni vet... Att få ihop hela min klass på samma plats, och sedan få oss att umgås allihop tillsammans skulle vara omöjligt. Och tyvärr är det ännu mer osannolikt att få ihop min gamla klass och göra en fin kväll av det. (Aaah, vad jag saknar det som var!)
Jaja, sommaren kommer bli fin i alla fall! Gatufesten, urkult med Hampus, Mathilda, Dennis, Lisa, Kanin och Steff och sedan en tripp till Stenungsund som vanligt. Resten av sommaren ska jag bara ta som den kommer.
Men jag kan ändå inte sluta undra; vad händer med mig till hösten, då Lajven och Hampus flyttar och Bosse och Jim byter skola? Kommer allting bli spännande och roligt nästa termin, eller är det kanske dags att ta sig vidare till en annan skola, en annan stad?
Godnatt.
Amanda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar