Hej kiddos.
Jag har lite bra saker att nämna idag. För omväxlings skull.
I onsdags kom Arvid hit och vände mitt humör med ostbågar, pussar och glass i solen. Han är fantastisk. Det är så skönt när Arvid kommer hit, att få ha honom nära igen, att få känna att vardagen tillsammans närmar sig på nytt. Jag längtar till Visby. Trots att jag har mega-super-ångest över att flytta ifrån Östersund och alla fina människor här så längtar jag hem till Visby, till Arvids balkong, till Warden och Kajsa, till att äta alldeles för ofta på Mc Donalds på öster, till att ta en tisdagsöl på Rindi, till att få promenera hem till Arvid om eftermiddagarna när jag varit på bibblan och panik-letat kurslitteratur. Men det närmar sig. Nu är det bara två veckor kvar tills jag får packa in mina saker i rummet på Gråbo och sedan krypa ner under täcket hos Arvid igen. Det gör mig så glad, så himla glad. Men innan jag åker ska jag krama ur allt jag kan ur den sista tiden här i Östersund.

Ida hade bal i Fredags. Hon var världens finaste och jag var världens stolstaste storasyster. Snart tar hon studenten, det känns jätteknäppt. Ska ropa och skrika och vifta hela dagen, från marken medan hon åker flak och springer ut på trappan osv.

Här får ni en bild på min snygga boyfriend. Varse:

 Jag är trött på det här. Jag skulle vilja vara en vit canvas igen, sluta måla lager på lager på någon annans original. Jag skulle vilja ha en kropp med hela lungor, orört hårsvall och kanske till och med ett litet thigh gap. (Har observerat att livet verkar en aning enklare om man välsignats med ett sådant.) Jag skulle vilja suddas ut på sociala medier, köpa en knapptelefon och bara ta emot samtal som är till mig och endast mig. Det skulle vara skönt att veta vem som skulle ringa. Lite som att man vill veta vilka som skulle komma på ens begravning.
Jag är snap chat, facebook, instagram, vine, med för få följare och vänner. 36 av dessa skrev grattis på min födelsedag, på min facebookvägg såklart. 2 ringde, då Arvid inkluderad. 2 smsade. Jag har svårt att avgöra om det är mig själv eller 2000talet jag har att tacka för detta.
En gång la jag upp en ny profilbild och fick endast fem likes på den. Jag grät i timmar för att jag aldrig känt mig så förödmjukad och förbisedd av omvärlden. Sedan tog jag lugnande för att kunna sova. Ibland mår jag dåligt över att jag inte blivit taggad i några bilder sedan jag flyttade till Östersund, jag mår dåligt för att jag inte är instagrammaterial.
Det värsta: jag väljer att blogga om detta istället för att göra något åt det.

Hej kiddos.

Det är mycket nu. Jag kämpar som ett djur för att bli godkänd på allt i skolan (det här med distansstudier är tydligen inte ett ultimat upplägg för mig) men det går, med nöd och näppe.
I övrigt är det det gamla vanliga; psykiatrin som ställer frågan "vill du dö?" och jag svarar "nej", vilket leder till att jag inte får komma dit, för de har inte tid. I alla fall inte för någon som inte vill dö. Telia vill att jag ska betala för hundra abonnemang som jag inte har, pengarna brinner upp mitt framför näsan på mig och jag vågar inte se folk i ögonen längre. När jag ringer till Arvid och gråter för att de coola tjejerna i skolan sagt att jag aldrig kan bli lärare för jag ser så konstig ut, säger han "jag kommer upp" och bokar snart en flygbiljett. På onsdag kommer han, jag dör av lycka. Jag mår plötsligt mycket bättre.

Trots allt tjafs så händer faktiskt mycket annat bra också. Jag har skrivit på kontraktet för rummet på Gotland över sommaren, Ida kommer in på utbildning efter utbildning (OBS jag är världens stoltaste syster OBS), jag får mitt schema för sommaren och inser att jag både kommer bli rik och få tid att åka på diverse festivaler om jag vill. Våra kamrater flyttar in i fantastiska nya läggor och bjuder på tekvällar i helt nya hem. De mår bra och det gör mig glad.

Jag väntar bara på att våren ska komma till Östersund också. Så vi kan spela basket och grilla osv. Det har varit dåligt med vår hittills.

För övrigt: Det är helt sjukt att se lillasyster Kanin i studentmössa. Jag har typ aldrig varit så fånigt stolt. Första Maj höll hon ett tal i Gäddede, jag satt längst fram och smyggrät för att hon var så duktig. Min syster är vuxen nu, och hon är världens bästa vuxna människa.

Nu ska jag klämma mig på magen och titta på sex and the city.

Oj, hej, tja. Hade helt glömt att den här bloggen existerade. Jag har liksom suttit fast mellan tentor, uppsatser och campusdagar.
Förhoppningsvis har jag en stund att andas i morgon eller så.