Ibland tänker jag på Visby och längtar tillbaka. Jag längtar efter promenaderna från Torngränd till Norrgatt om eftermiddagarna, jag längtar efter frukost på Hjärtans fröjd med Kajsa och jag längtar efter försommaren då man springer fram och tillbaka mellan krogarna på torget.
Jag saknar Vinetagatan, med grillkvällarna på vår gräsmatta, med sconesbaket i köket.
Jag saknar Fårösund, med glass i korridoren, Buffy i tv-rummet och  tekvällar på rummen.
Jag saknar Torngränd,  som var det sista som höll ihop mig och Visby, med 13 grader varmt inomhus och en endaste spisplatta som lät som ett rymdskepp när man slog på den.
Jag saknar att äta middag på Max varenda kväll för att jag inte orkar laga mat, jag saknar att sitta på en trappa i Hejdeby och gråta med Paulina i telefonen. Till och med.

Men egentligen är jag lite dum som tänker på allt sånt där. Jag har det ju så himmelens bra just nu. Jag bor i en stor lägenhet med högt till tak mitt i stan. Jag träffar människor som jag tycker genuint bra om, jag äter mat varje dag och regelbundet, och alltid tillsammans med någon. Jag känner mig faktiskt till och med lite fin ibland och jag skrattar ofta och mycket. Jag har människor som vill samarbeta med mig och utveckla och genomföra mina idéer och jag har orken att både klättra över och sparka bort hinder.
Ibland har jag så lite att vara ledsen över att jag måste sparka min syster i huvudet eller liknande, för att få något att grina över. Lite olycka och skuld måste man ju dra på sig.

HÄH
skoja