Tja kiddos.

En förmiddag i början av November låg jag ensam hemma och tittade på TV. På Dr. Phil, faktiskt. Tycker det är sjukt INSPIRERANDE (moget val av ord för att beskriva ett dåligt tv-program va?) och ligger alltid där och kliar mig på hakan och hummar instämmande när han skakar om de små liven som söker hans hjälp. Hade dock lovat mig själv att aldrig erkänna detta för någon, men jag är ju dålig på att hålla hemlisar. I alla fall, där ligger jag och tittar på någon stackars fru vars man är en tvångsmässig lögnare, och plötsligt säger Herr Phil :
"En vinnare väljer att inse istället för att blunda"
PANG! WOOOH! BANG! så hände det i mig, jag övergick från att klia mig på hakan till att fara upp ur sängen och tänka "Ja jävlar du!!!" och så bara valde jag att fejsa de just då svåraste sanningarna i min vardag. Det känns bra nu, och trots att jag sett mig över axeln mer än en gång håller jag kursen framåt.

Julen har jag tillbringat med la familia hos mormor och morfar. Det var en fet jul med fet mat och feta presenter och en fet (men smått svärmande) familj. Nu ska jag smälta allt käk i några dagar och ladda om inför nyår och en förhoppningsvis lyckad fest.
Ser framemot att komma hem till Östersund imorgon, till fint sällskap, stor säng och förhoppningsvis nybakade bullar (HÄHÄ)

Jag borde sova för längesedan, för morfar har sagt att han ska hämta mig och Ida här tio imorgon, vilket innebär att han bör komma vid åttasnåret om jag känner honom rätt.
Natti.



.

Vi har det bra här uppe.
Jag träffar nya vänner, bakar bullar och pratar mer än jag gjort på länge.
Idag är en dock en jobbig dag. Ni vet när man knäpper upp byxorna och så ramlar alla magarna ut i knäet på en och man bah "jaha har jag blivit ett fetto nu". En sån dag är det idag.
Men sånt går ju över liksom. Känslan i alla fall, inte att magarna ramlar ut ur byxorna. HÄH

Mohs hårdhetsskala

Jag vill att du står i ditt fönster med din cigarett du ska lyssna på

Lustans lakejer och jag

ska vara orolig för att jag tycker att du redan druckit lite

för mycket vin.

Klockan är ju bara halv åtta.

Jag vill att du ska komma hem från jobbet när jag somnat och vara så trött att du

somnar med kläderna på jag lovar
att inte tro att du ska lämna mig bara för att du inte tagit av dig.

 

 

Du ska infektera mitt liv och jag ska gräva med smutsiga naglar i alla sår.

 

 

Du ska ha för mycket disk i köket och jag ska inte ta hand om det för

jag vet att de smutsiga tallrikarna med intorkad bearnaisesås är ett bevis

på att jag faktiskt finns här tillsammans med dig.

 

Du ska vara den trygghet som gör mig osäker och du ska bita på dina nagelband så dina fingertoppar blir

 

ömma.

 

 

 

Jag ska alltid vilja springa ifrån dig för att se

om du någonsin kommer jaga mig.

Tjabba alla barn.
Nu, äntligen, har jag ro att skriva ett inlägg. Det har varit rätt mycket i huvudet de senaste två veckorna, efter flytten från Gotland. Det har varit en ny stad (eller ja, ganska ny) med nya människor och en ny tomhet och ensamhet som jag aldrig stött på tidigare. Det är ovant att inte vara två.
Men det är också skönt att kunna vara en.

Jag går på fest, blir för full, ramlar omkull lite. Skrattar men låser sedan in mig på toaletten och gråter en skvätt. Äter faktiskt mat, lagom mycket men ibland lite för mycket. Ser på luciatåg och äter lunch i matsalen på wargentingymnasiet. Känner mig ful men har glitter under ögonen ändå, blir kallad för Ziggy Stardust (vilket skär lite i bröstet). Får fina sms, blir ibland äcklade av dem, men ler mest.
Är nervös men fortfarande kär, fast jag också hatar. Jag saknar men är glad att slippa.
Det rullar på,
fast ändå som i ett vakuum.

En helt crazy bananas sak: härom veckan frågade Arvid mig hur många läsare jag har i månaden på den här lilla skräpbloggen. Jag svarade något i stil med "jag har väl typ 5 läsare och kanske 20 träffar i månaden." Men så blev jag själv plötsligt outhärdligt nyfiken och var tvungen att knappa fram bloggen på telefonen med småfingrarna, bara för att kolla statistiken.
Ojsan. 400 läsningar i månaden. Man bah "jahapp är jag typ gossip girl eller?" Kom fram till att detta måste vara en fullständig omöjlighet, för jag kan verkligen verkligen inte tänka mig att fler än 5, högt 7 personer sitter och glor på den här klagomuren och tänker att "jävlar vad BERIKANDE!!!" Förmodligen botar (botar, bots? Hur säger man? Jag känner en bot... Jag känner några botar... Heh.) kom jag och Arre fram till.
Men så ikväll fick jag ett meddelande av Warden som löd:

Hej. Ditt största fan, en vän du aldrig träffat, säger att du borde uppdatera din blogg oftare.

TYDLIGEN är denne någon INTE Lina, utan faktiskt, helt på riktigt någon jag inte känner. Blev helt till mig, tänkte likt en miserabel brutta ut valfri tonårsfilm att "åh är det någon där ute i cyberrymden som sett mig?"
Visserligen är detta ganska långt ifrån 400 pers, men hallå jag har en läsare som inte MÅSTE älska mig och läsa av sympati!!! Jag struntar i fall jag har 1000000 miljoner bots (googlade på det, det heter bots hähä) för, det här hörrni!

Och självklart fina du, självklart ska jag uppdatera min blogg oftare. Jag ska skriva så småfingrarna blöööder. Tänkte faktiskt snart skriva lite om flykten från ön. Har bara inte kommit mig för.

Men svara mig bara: Vem är du?!