Plötsligt står jag naken inför mig själv och allt jag är. Eller kanske allt jag blivit med tiden. Jag har rivit av alla provisoriska plåster och ställt mig själv öga mot öga med sorgen efter pappa, med mitt självförakt, min rädsla för att bli lämnad och inbillningen att jag aldrig kommer duga till någonting i hela världen. Och det är bara jag. Arvid säger att han inte kan ta hand om mig. Jag uppskattar det, för det känns som att det är på riktigt; att han vill att jag ska må bra men att jag ska nå dit själv. Jag får fulgråta och vara arg på allt i hans famn, och han ställer frågor som jag vägrat svara på i fem år. Plötsligt får jag själv svar på miljoner frågor.
Det är förbannat jobbigt.

Jag befinner mig på en plats i mitt liv som jag aldrig varit på förr.
Och jag kan inte förvänta mig att någon annan än jag själv ska ta mig härifrån. Ta mig framåt och vidare.
Det är svårt bara.
Jag vet inte hur man gör.
Men jag vet hur jag inte borde göra.

Hej alla barn.
Egentligen hade jag lovat att inte blogga förrän Kajsa gjorde det, men hon är ju nå djävulskt envis och ger aldrig efter, så då får väl jag vara den svaga då.
Jag ligger i sängen. Idag igen. Gräver ner mig i pre-tenta-ångest och försöker förstå mig på fraser, satser och ordklasser. Det går inte alls. Jag är ett grammatiskt mongo. Och det faktum att min dator inte kan öppna föreläsningarna jag borde se för att förstå gör ju inte saken bättre. Det är tur att jag har snälla och tålmodiga klassisar som hjälper mig med allt.

Den senaste tiden har det hänt väldigt lite men också väldigt mycket. Jag ligger mest i sängen, pluggar, fikar med Kajsa, umgås med Arvid och tar nån öl då och då. Men min känslomässiga utveckling rusar iväg, åt rätt håll, känns det som just nu i alla fall. På en dryg vecka har jag varit riktigt arg en gång. EN GÅNG!!!! Det är helt sjukt, då jag vanligtvis vältrar mig i ilska och ångest flera gånger om dagen. Jag har också bara gråtit en gång; vid samma tillfälle som mitt vredesutbrott. Och inte ett enda litet förbannat lugnande piller har jag stoppat i truten. Det känns najs, och igår påpekade faktiskt Kajsa att jag blivit lättare att kommunicera med. Vilken jävla vinst. Jag vill ju inte att min bästa kompis känner sig utestängd liksom. Ingen annan heller, för den delen.

Nästa torsdag åker jag hem till mamma i Svallet. På fredag kommer Kanin hem och på lördagen kommer Lina, Emma, Tigerlilja och Flinck hem till mig. Då ska vi dricka öl, gå på Pipeline och leva rövare så in i helvete. Så det så. Det kommer bli fantastico, hoppas jag.