Jag skrev nyss ett jättelångt inlägg men raderade det.
Jag är för trött på mig själv för låta det ligga uppe.
God natt.

Du har stora ögon som flingorna fastnar i och du luktar aldrig rök fastän du bolmar värre än jag.

Du sa till mig en gång att jag behövdes och jag har varit tom på ord sedan dess. Har inte vetat hur jag ska vårda det hjärta som placerats i mina nariga händer, har inte vetat hur man svarar utan att göra allting till en svällande jävla deg.

I rökrutan pratade jag om annat och du byggde glaciärer på dina ögonlock, avskärmade dig från det som kommit nära utan att jag märkt det.



Jag berättade om Hampus en gång och du sa att du förstod.



Du är blond men aldrig dum och jag tycker om att se dig i skarpa kontraster,
med smala jeans och stora kängor,
stora tankar, liten plats.

Första gången jag såg dig tänkte jag att du var nog en jävla fitta men du lärde mig
att aldrig springa baklänges.
Och jag har försökt att hålla kursen rak sedan dess (hålla ryggen rak varje dag)

Du har stora ögon som flingorna fastnar i och du har slutat röka,
det blir extra kallt i rökrutan utan dig,
fastän jag ändå sällan vet
vad jag ska svara.

Hej kids.
(På tal om kids, lyssna på denna: http://open.spotify.com/track/29QQtbojfpnJOdJetXsRm5 )

Det har hänt lite grejer sedan jag skrev mitt senaste inlägg, varit ett gäng känslosamma, panik-iga och stressiga dagar.
Jag blev singel, men blev... Osingel (?!?!?) igen. Vilket är skönt, för jag är ju våldsamt kär osv. I Emil alltså, såklart. Alltså... Helt sjukt, äckligt kär. Mm... Så det är bra att jag får fortsätta vara med honom.
Jag har också farit som en tok fram och tillbaka till vårdcentralen och sjukan. Otrevligt, faktiskt. Och dyrt. I onsdags fakkade min allergiska reaktion ur och kroppen bah "nä, nu tänkte jag bli full i utslag, snörpa ihop halsen påre och se till att du spyr hundraarton gånger heheh!" Det var jobbigt, men jag har fina kamrater som baxade upp mig från golvet, packade in mig i bilen och skjutsade iväg mig på akuten där jag fick adrenalin, kortison, allergitabletter och dessutom fick inhalera diverse spännande röksubstanser.
Tycker om att bli omhändertagen. Tycker om uppmärksamhet. Så får man egentligen inte säga, men det är sant.

Idag är det lördag. Jag sitter på golvet vid elementet i Emils kök som vanligt, medan han lagar mat åt oss. Jag är så djävulens bortskämd. Borde kanske hjälpa till egentligen, kanske tillföra något. Men jag blir liksom lite handlingsförlamad av människan. Sitter på golvet och glor på honom för att han är så fin, medan han gör allting åt mig.
Bortskämd, ja.
Och att det idag är lördag måste ju innebära att det imorgon är söndag (och att det är mello ikväll!). Imorgon åker jag hem till mor i några dagar. Åker även upp till Kanin i Östersund någon dag, för att träffa henne och för att gå på arbetsintervju. Det ska bli skönt. På ett sätt. Kommer hem till ön på torsdag kväll igen.

Nu är jag för hungrig för att skriva mer.
Hejrå.

06. 22

I mörkret låter jag händerna fumla över täcket, vifta fram och tillbaka, slå på det blommiga påslakanet ibland. Inte förrän jag når kanten av din 180's säng förstår jag att dina 90 centimeter
är tomma.




Madrassen har lämnat fossiler av din kropp.


 

07.00

Du röker 5 cigaretter på verandan för att vi ska slippa springa på varandra på väg till badrummet och jag duschar ljummet
för att tårarna ska vara omöjliga att urskilja.


07.43
Du har skinnjacka och inga vantar på dig och jag bryr mig inte om att du blir kall om händerna när du skrapar bilrutorna. Tänker inte värma dina fingrar innan du startar motorn idag.


*

De har sagt att det är ödsligt och trist i Fårösund, att tystnaden kan suga hjärtat tomt på innehåll, men jag har aldrig tagit del av det. Du har hämtat mig klockan 16 varje dag och i din soffa har jag fått låta ljudet av dåliga realityserier döva avståndet mellan oss.

Jag tänker överleva

för jag vill bespara min syster smärtan av att behöva gå på min begravning.
Även om det innebär att tystnaden kommer suga hjärtat tomt på innehåll.