Hej barn.
Jag har spenderat helgen i min
stuga i skogen utanför Torpshammar. Mest för att hjälpa morfar med att röja undan höggräset på gården (då han och mormor varit i Stenungsund på hans brors begravning. Tänkte att man kan väl göra något fint för honom, dårå, medan de var borta) men också för att bada bastu, mysa och äta och dricka mängder av onyttigheter. Ladda batterierna liksom, där mitt ute i skogen, i radioskuggan. Skönt att slippa telefonen, facebook och folk överhuvudtaget.
Min mor och hennes nya pojkvän har också varit med och jobbat för morfars skull. Mammas nya pojkvän är en schysst kille. Han är rolig och snäll och han både tycker om och skämmer bort mamma. Det tycker jag om.
Jag har dock, under helgen kommit underfund med om varför jag så innerligt avskyr karlakarlar, varför jag föredrar pojkar framför "riktiga män" och varför jag tycker bättre om teoretiker än praktiker.
Anledningen är enkel: jag har under mina 19 levnadsår bara stött på två riktiga, riktiga män. Två män som kan allt ifrån att bygga hus och köra snöskoter till att laga mat och rensa rabatter: min käre far och min morfar. Alla andra "karlakarlar" jag mött, har varit dåliga ursäkter till sådana.
Nu menar jag ju inte så att mina föräldrar och morföräldrar är några slags övermänniskor och att det inte finns några som mäter sig med dem. Jag säger bara att _jag_ aldrig mött någon av det motsatta könet som ens varit i närheten av vara så allmänbildad, smart och händig som mina föregångare.
Jag avskyr alltså inte karlakarlar. Jag avskyr män som själva anser sig vara karlakarlar. Som tycker att de kan allt, som är experter på allt, men som pratar med mig som om jag vore ett barn eller rentav förståndshandikappad.
I helgen var det min syster som bossade över fyrhjulingen och den påkopplade släpvagnen som vi körde gräs på. Min syster KAN manövrera fyrhjulingen, på samma sätt som hon kan manövrera gräsklipparen, mopeden, vindsurfingbrädan och till viss del även mammas bil. Hon kan allt detta för att både morfar och pappa varit noga med att lära både mig och min syster dessa saker för att vi inte ska bli stereotypiska, vilsna tjejjävlar, utan för att vi ska kunna reda oss själva.
Min pappa och min morfar har dock, trots sina kunskaper om allt mellan himmel och jord, aldrig "visat upp sig" eller krävt bekräftelse. De har sett till att jobbet blivit gjort och de har alltid gjort det med en ödmjukhet som jag tycker är så otroligt manligt. Det är liksom ingen big deal att morfar, när det är jaktsäsong, själv både skjuter och styckar älgen, det har aldrig varit en big deal att min pappa byggt både altan och hall på vårat hus, att han lagat alla bilar vi någonsin haft som krånglat, att han byggt egna mopeder och gokart's from scratch o.s.v. Det har heller aldrig varit något märkvärdigt att morfar tar disken när det måste diskas eller att pappa städat huset. Jag tycker att detta är vad man kallar för "manligt", att dela med sig av sin kunskap, utan att skryta med den och att inte göra skillnad på könen.
Jag blir trött när mammas nya kille, mitt i min systers vildsinta körande och backande med fyrhjulingen kommer fram till henne och försöker instruera henne genom att prata med henne med bebisröst. Genom att säga saker som "du måste lägga i rätt växel, gumman", fastän hon har precis allting under kontroll, men bara har fastnat lite, p.g.a. det lilla utrymmet hon har att röra sig på.
Jag blir trött när han tar med sig grästrimmern och klipper halva gården och sedan sätter sig för att ta en öl "för det har han förtjänat efter sitt hårda arbete".
Min käre mor, däremot, klipper andra hälften av gården och hjälper därefter mig, min syster och våra pojkvänner att kratta ihop allt gräs, att lasta det på släpvagnen och köra bort det i skogen. Säkert tio vändor. Men det gör inte mammas pojkvän för han är ju man och han klipper ju bara gräs med grästrimmer och dricker öl. För det är manligt. Det är ju inte manligt att kratta.
Jag blir förbannad när mammas nya kille viftar och instruerar min systers körande, när han klappar henne på huvudet och säger "bravo gumman!" när hon "lyckas" starta fyrhjulingen. När han inte kan hjälpa till att duka bordet för att han inte kan, fast han, enligt sig själv är expert på allt.
Jag var i stugan från i fredags till i eftermiddags. I eftermiddags kom morfar upp, direkt från stenungsund. Han kommenterade knappt min systers körning, utan berömde arbetet som vi, hela gruppen utfört. Sa att han var tacksam för hjälpen och att han var stolt över oss ungdomar. Att min syster själv haft hand om körningen var för honom inte så märkvärdigt, för i hans ögon är vi inte hjälplösa småflickor, utan hans barnbarn.
Han körde sedan fyrhjulingen smidigt genom leran och regnet, och upp på släpvagnen där han kopplade fast den. Allt medan mammas nya pojkvän tog sig en "välförtjänt paus" på bron. Manligt må jag säga.
Så ja, kontentan av detta något oklara blogginlägg är alltså: Jag föredrar pojkar framför pojkar som tror sig vara karlakarlar och män. Jag ser upp till de män som lyckas vara genuina män, samtidigt som jag hellre ser att en pojke erkänner sig vara pojke om han inte riktigt klarar av att vara man.
