Tio millimeter tunnel sprängde i det vänstra. Nej, förresten, i vardera – höger, vänster. Visst såg det ut att göra ont när du tvingade, pressade, men du hade liksom alltid varit så’n. Alltid skrattat åt den där fåniga, ynkliga smärtan som egentligen inte gjorde så mycket.

Alltid hade du varit så’n. Alltid – i de två dagar jag känt dig innan du stirrade döden i vitögat och hängde i muskulösa armar över älven. Vinkade med tårna mot det forsande svarta.

Så många gånger som jag på mina bara knän bad dig sluta, komma ner, komma upp, ta min hand, inte släppa taget. Så många gånger som ditt skratt överröstade mina försök att försöka få dig att landa med fötterna på jorden istället för med kroppen i en våt och röd sörja på marken.

Det finns ju mycket som gör ont, menade du,

som om du redan visste. Som om du vetat ända sedan du sett mig genom bakrutan, genom berget av flyttkartonger första gången.

Jag minns dig som ett spöke. Sist jag såg dig på riktigt var vid den där tunga, liggande stenen med hans namn på,

du finns inte på bild

och jag ser dig verkligen aldrig rusa förbi på busstationen.

De var alltid lite skitiga av garage, och de var alltid bara, för du kavlade alltid upp ärmarna på din grå/svart-randiga tröja med luva.

Men när du placerade min fjortonåriga, hysteriska kropp i deras gap var de precis sådär pojkmjuka och fjuniga som jag visste att hela du egentligen var på insidan.

När samtalet kom kopplade de dock det hårdaste grepp jag någonsin känt kring mina axlar, pressade och tryckte tills det inte ens fanns styrka nog att stå upp kvar i dig.

Och som du grät när jag åkt. Jag såg det aldrig, men jag vet.

Du lämnade fler buketter än jag någonsin förmådde mig att plocka, 

och du dök aldrig upp på klassåterträffen, 

för det finns ju mycket som gör ont, menade du.